Mammas virkade spetsgardin är vår duk.

Jag insåg, när jag borstade tänderna, att poesi för mig handlar mkt om att våga tystnaden. (Tystnaden med en tandborste i munnen.)

När jag gick på skrivarlinjen och man läste upp något man skrivit var det några som ofta fick skratt under sin uppläsning. Jag fick aldrig det, jag fick tystnad, och det var inte alltid bekvämt. Jag tror jag försökte skriva roligt några gånger, för att få en reaktion. Tills jag bestämde mig för att den där tystnaden var grejen. Som när man går upp på en scen och vågar stå där tyst innan man börjar.

Men det var egentligen inte detta jag syftade till, när jag tänkte på tystnad. Mer det vita på pappret, det man inte säger, det som svävar i luften. Jag är nog ibland dålig på det. Men ja ja.

Jag klippte av några centimeter hår framför badrumsspegeln.

Jag har inte varit hos frisör sen jag var tonåring. Eller jo tror en gång när jag var kanske 21, för jag hade någon vision som jag inte kunde utföra själv, men det blev inte bra, jag ångrade mig när jag gick därifrån.

Att inte gå till frisör gör att jag har råd att skriva poesi.

Jag har egentligen inte råd att skriva poesi. Men att ha en hemmaklippt frisyr, dvs ingen direkt frisyr utan bara långt, gör att jag i alla fall har lite mer råd att skriva poesi.

Annat jag inte har råd med:

Spotify. Det är sant, lyssnar på vinyl eller cd istället. Eller p1. Har för gammal telefon och för gammal dator för att spotify ska funka tillfredsställande med gratisversionen.

Annat jag inte har råd med:

Ny dator, ny telefon.

Nya strumpbyxor.

Något jag hade råd med:

Att köpa ett hus. Det är fortfarande nästan ofattbart för mig. Så kan det gå om man går i strumpbyxor med hål på tårna. Mest är det givetvis tack vare min man som har en vettig lön inom akademin, med tillhörande osäker anställning, men ändå. Vi har 18 grader varmt inomhus och ute i trädgården skiner solen idag. Jag funderar på vad vi ska odla i sommar.

En annan sak om hår:

(Hade tänkt skriva en krönika om hår, men nu är krönikeuppdragen slut, så detta är väl den hafsiga versionen av tankeledet kanske?)

Jag hade en gång flätor på skolfotograferingen. Tror jag gick i trean. Någon frågade på vägen in till fotografen om jag inte skulle ta bort flätorna och få lockigt hår? Om inte det var meningen? Jag svarade nej, jag ska ha lockigt hår till en annan grej sen, flätorna ska sitta kvar. Jag vågade inte säga att det var flätorna som var målet. I mitt huvud såg jag ut som Lisa i Bullerbyn. Vi delade namn, men vi delade inte hår, fast det visste jag inte än. Jag tänkte mig långa flätor som hängde fram över axlarna, en på varje sida. På fotona när de kom hade jag två korta, korviga och knöliga flätor, och jag såg ingenting ut som jag hade tänkt mig. Jag skämdes då.

Det är nog något likartat jag fortfarande kan känna över mitt hår ibland. När tofsen blivit ful, när det syns att jag är hemmaklippt, det hänger liksom ner några testar på fel ställen. När jag missbedömer tvättschemat och håret hinner bli fett till den där författargrejen. Då är det svårt att tänka på något annat än att varför kunde jag inte se hårtvättsbehovet i ett nyktert ljus, likt den som på skolfotograferingen frågade om jag inte skulle ta bort flätorna.

Istället ser jag poesin. Är det en punchline?

Jag har i alla fall mycket att tacka för att som tonåring komma in i en punkig diy-krets. Annars vet jag inte vem jag hade varit.

Men jag skulle kanske behöva en ny hårsax. Den jag har fick jag överta av min farmor när jag var barn, vet inte om jag tyckte den var bra att pyssla med eller nåt, men nu tror jag den börjar bli lite slö och tugga lite för mycket på hårstråna, hmm. Slipa den?

Nej nu ska jag gå och kolla mig i spegeln.

Det är egentligen sjukt att lägga tid och energi på en trädgård för det enda man kan veta med säkerhet är att den kommer att växa igen.

Det luktar vår och vi hittar knoppar i trädgården. När jag gräver fram kantsten som någon en gång i tiden lagt runt träd och rabatter hittar jag: en liten trädgårdsspade i metall (så behövligt), en spelkula, en röd högklackad sko (barbiestorlek gissningsvis), ett rött hårspänne (människostorlek).

Är det automatiskt bra

om det är lätt

dåligt om det är svårt

.

L: de spelar because the night!!

L: betyder det att jag snart är klar??

H: Ja!

L: Hurra!

H: Haha!

L: jävlar vad jag slitit med den här texten

L: sån pepp nu

H: Säg till när de spelar: ”moral responsibility for decision procedures when facing indeterminacy and the agent can only plump”

Till nyårsmiddagen fick alla i uppgift att skriva en dikt till sin rätt (alla lagar en rätt per vuxen). Det skulle enligt initiativtagaren (inte jag, men jo jag var den enda poeten i sällskapet) beröra citat: tema avslut och pånyttfödelse gärna med inslag av naturreligion. Gruppchatten gick varm med frågan om dikten skulle bli en unik och improviserad skapelse som skulle födas i stunden, eller om maten skulle bli unik och improviserad och skapad i stunden. Jag lagade inte hare, men det går utmärkt att fundera på vad jag lagade till denna snabbt påhittade skapelse.

Jag såg en hare

i mörkret, i slutet på året

försvinna in på en kyrkogård

till den mjuka mullen

till den hårda leran

till åren som går

ristas i sten

harens mjuka hjärta

känner ingen

Mamma, finns lejon här?

sa Svante när jag styrde pulkan bort från gatlyktorna och in bland träden.

Jag tänker på texten hela tiden, men jag hinner inte, eller orkar inte, ta mig till den.