DEN TIDEN

Det här är hösten då jag började med rutiga byxor och på riktigt blev lik mamma. Först bar jag dem bara för att de var något som passade. Nu har jag börjat gilla dem.

Självklart har jag munsår också för att gå fullt ut.

Jag har aldrig förut varit såhär tung.

Det bor någon i min hud som inte är jag. Hur den rör sig när jag försöker sova. Hur den tar spjärn mot revbenen och höftbenen och trycker.

Arvid tänker mycket på bebisen. Han säger att han älskar den. Han ber mig att dra upp tröjan så att han kan visa saker för den.

”Det gör ont i min mage. Det kanske är bebisen”, sa han en gång.

Vad ska man göra med alla gamla manusversioner av diktsamlingen, alla anteckningar, dikterna som vuxit fram. Jag bär runt dem i min ryggsäck. Kanske borde jag slänga dem nu.

Blir det bebisen eller boken som blir klar först?

Ja bebisen såklart, men har jag hunnit färdigt med de sista dikterna som aldrig riktigt ger sig hur mycket jag än sitter med dem.

Ögonfärgen?

”Jag kan inte se dig när det är mörkt. Jag vill se dig. Jag vill se ditt hudud.”

Det betyder huvud.

Den här tröttheten den här graviditeten. Dagarna då jag bara vill ligga  i sängen och lyssna på Songs:Ohia och sväva i en tidlöshet. Är jag i min första lägenhet i Norrköping, när jag precis flyttat hemifrån, när jag bara har en sorts te och är uppe halva nätterna.

Jag vill ha ett hus på landet bara för att ha en trappa att sitta på med en tekopp i skymningen.

Lukta på mammas schersmin, kaprifol, cigarett, om det är den tiden innan hon slutat röka.

”Jag vill ha smör på den här, kan du ordna det?”

Att vara just här, just nu.

”Ska du jobba eller plugga när du blir stor?” ”Jag ska vara hemma. Med dig och pappa.”

Sammandragningarna.

Att aldrig få ett förlåt. När det finns levande personer som känns längre bort än de döda.