ett fotoalbum från kalymnos

överallt är getter. man ser dem inte alltid, men man hör deras bjällror plinga. det känns som en meditationsövning.

listen to the plinky plonky goats.

getterna som obekymrat klättrar i bergen.

getterna som obekymrat galopperar nerför bergen.

jag hostar och snörvlar mellan lederna, önskar mig djupa andetag och alerta muskler.

varje förmiddag svettas jag så det rinner om ansiktet och t-shirten blir blöt när vi går den branta steniga anmarschen till klipporna. väl uppe i utsikten och vinden åker vinterjackan på.

varje kväll äter jag middag i vinterjacka. det känns konstigt att sitta på restaurang iklädd vinterjacka. det händer att jag drar upp luvan också.

katterna som flockas runt middagsbordet. de sitter redo att hugga, vid ens stol, lyfter nästan framtassarna från golvet, ögonen blänker. en av dem är enögd och med en lång huggtand som sticker ut ur munnen.

varje morgon hostar jag upp en liten slemmig hamster.

varje morgon snyter jag ut en liten slemmig hamster.

sedan tappar jag rösten och låter som en hamster.

vårt rum stinker avlopp. antons och martinas rum luktar citron.

det luktar så gott när man klättrar, även i skrevorna på berget och inte bara på marken växer skogar av timjan och salvia.

jag försöker mig på fina 6a swiss baby, och håller ihop hela vägen, men en meter kvar till ankaret tar det stopp. för hårt krux och för trötta armar. den frustrationen. när jag klättrat så bra kan väl berget vara snällt och släppa fram mig sista biten.

jag hade hoppats på att topprepa 6a och 6a+ på resan, men eftersom jag inte orkar klättra så hårt med min förkylning satsar jag på att leda lättare leder. att klättra med psyket istället för musklerna. att titta ner och se hur långt över bulten jag nu är.

jag onsightar 4c mo an och tycker den är läskig.

jag onsightar 5a dulces suenos och tycker den är lätt.

jag leder 40 meter långa fina dimarhos 5b efter att ha topprepat först och tycker det är skoj.

jag leder min allra första 5c någonsin. härliga och 40 meter långa tigryonak. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta på toppen, efter att ha släpat antons tunga rep bakom mig i så många meter.

henrik onsightar 7a+ på 7a+.

jag topprepar en massa fina 5a, 5b och 5c.

jag ligger däckad i solen, utmattad, och vet inte hur jag ska orka röra mig, då plingar det till precis vid mitt öra, det är en get som snubblat över mig.

jag topprepar två fina 5c+, laertes och lotophagos, som båda kräver endel av mig, och jag är mycket nöjd med att vara så nära 6a.

jag äter yoghurt med kalymniansk timjanshonung.

nils och rickard tar med oss för fin klättring till den lilla ön telendos som ligger precis i vår utsikt. det ser ut som om det skulle kunna börja regna så jag tar med paraply, utfall att, och känner mig som en stadstant.

henrik badar i havet en gång, min förkylning sitter på en sten och tittar på.

vi åker vespa på en slingrig väg där det rasat ner så mycket grus från berget att asfalten nästan är täckt av grus. uppförsbackarna är så branta att vi nästan inte kommer framåt, jag försöker hjälpa vespan genom att sätta fötterna i marken och skjuta på, springa med. nerför dör motorn men vi kan rulla i flera minuter.

inför den grekiska statsskulden, bergen och alla getter lovar vi varandra att alltid vara ihop. jag säger att vi är gifta nu.

tio dagar på kalymnos. tio dagar förkyld.

varje dag äter vi ett block med fetaost, minst.

näst sista dagen blir vi vittnen till en klätterolycka. en tjej som leder en enkel led som jag funderat på att leda. jag tittar därför en del på henne, för att se hur leden verkar. hon verkar osäker, söker efter grepp. vid ett tillfälle ser jag henne kliva in bakom rep och quickdraw på ett läskigt sätt, så att om hon skulle falla skulle hon fastna med benet och därför falla över med huvudet först. men hon trasslar ut sin fot. killen på marken som säkrar har mycket rep ute, trots att klippan är en sva-klippa, inte brant, och han därför borde hålla henne tajtare. nästa gång jag tittar har hon börjat klättra förlängningen på leden, som är hårdare. hon står en liten bit över bulten. sen hör jag henne skrika, och ramla in i berget, ner på en svaigare avsats. hon har fallit kanske tio meter. hon jämrar sig och tar sig på huvudet, armarna. jag ser foten, vilken onaturlig vinkel den är i. hon har själv inte upptäckt det än. jag tittar bort. jag tittar tillbaka. jag ser foten i en ännu konstigare vinkel och jag ser istället ben, skelett, sticka ut. hon upptäcker det då. hennes chockerade skrik. hennes panikartade skrik. det är något av det värsta jag varit med om. jag vänder mig bort och sjunker ihop, tror att jag ska svimma. tror att hennes fot har lossnat helt, slagits av. vi är mycket folk på klippan och många strömmar till hjälp, medan hon skriker och skriker, jag är inte till någon som helst hjälp. det går inte att fira ner henne när hon inte kan använda foten, till slut klättrar en kille upp till henne och tar henne i sin famn, för att få ner henne på marken. sedan kommer en lång väntan på rescue, som till slut kommer med bår och hämtar henne. jag får för mig att de klipper loss foten, jag tror det bara är lite hud den sitter fast i, och senare får henrik övertyga mig länge och väl om att hon hade foten kvar. vi klättrar inte mer den dagen. jag vet inte om jag nånsin vill klättra igen.

dagen efter olyckan är jag skakig. vill absolut inte leda. säger nej två meter upp på en topprepad 5c+ när jag måste börja anstränga mig. jag vågar inte. men henrik ber mig försöka. jag försöker och det går, och någonstans i de rörelserna bestämmer jag mig för att det är värt att våga.

jag värmer mig på många koppar te från termosen och tittar ut över den lilla världen där nere.

det åskar vid fyra-fem tillfällen, oftast på nätterna, men även en gång på dagen när vi klättrar. vi flyr upp på väggen och in i en liten grotta. där sitter vi och ser regnet dra förbi.