fortsättningen på sommarens lästa böcker:

yasunari kawabata – snöns rike (nobelpristagare 1968. det mest trista jag läst på länge.)

birgitta trotzig – dykungens dotter (bitvis störde jag mig, bitvis älskade jag. språket där jag inte alltid visste vad det betydde. jag var tvungen att skriva upp en passage i min anteckningsbok, det är ett bra betyg. det jag skrev var: flickan räknade upp sin värld – modern, värdinnan, koppen, katten. för varje tilltal hon formade – ett enstavigt eller tvåstavigt ljud som var ett anrop – väntade hon ett ögonblick, sedan sprack hennes ansikte upp i ett jättelikt leende. hon ropade på världen och den svarade henne, allting omkring henne var levande och svarade. modern satt bredvid henne och såg med yttersta förundran på sitt barn. det var en annan värld som visade sig, strålande och ropande och levande. i den knackade en sparv på rutan och blev tilltalad – fågel!)

kerstin ekman – händelser vid vatten (när jag sa till mamma att jag skulle läsa den fnös hon och sa att det ju är en deckare, jag kontrade med att den faktiskt vann augustpriset 1993. förr i tiden skrev kerstin deckare och detta var den första av hennes förr-i-tiden-böcker jag läste. jag tyckte att det var deckare på tre-fyra ställen och då störde jag mig, resten var den vad jag kallar kerstin och det var bra! som vargskinnet. kerstin är fantastisk, men det är bra att hon inte la till deckaringrediensen till vargskinnet.)