”Jag är så nyfödd”, säger Arvid. ”Jag är en liten bebis. Jag är så nyfödd.”

Han tittar på teve där en flickas kanin ska få en kaninunge. På morgonen berättar föräldrarna för flickan att kaninungen är född nu. Men att den är död.

Jag ringer till sjukhuset. Det är redan mycket dubbelbokat i Malmö så jag får tid i Lund istället. I väntrummet börjar det sprattla i magen igen. En halvtimme ctg sen får jag åka hem.

Arvid har kissat i soffan.

”Jag vill hålla din hand.”

Jag hatar förändring. Jag vill bara att allt ska vara som förut. Även de saker som jag ville bort ifrån. Jag vill tillbaka till Akademibokhandeln. Jag vill flytta hem till Östergötland.

”Jag vill inte laga den. Jag vill ha sönder den nu.”

Jag har svårt att se mig själv som mamma, så som andra ju måste se mig, när jag är ute med mitt barn. Där är en mamma. Som att jag inte kan fatta att jag är så vuxen? Som att jag någonstans fortfarande mer tror att jag är sjutton? Eller kanske tjugofem?

”Jag vill ringa morfar Bengt.” ”Åh han kan nog inte prata. Jag tror han är i skogen.”

Det är snart en månad sedan jag pratade min min pappa senast. Är detta på riktigt? Händer det verkligen?

”Jag vill ringa morfar Bengt.” ”Åh han kan nog inte prata. Jag tror han sover.”

Efter en vecka av vabb hinner jag med mina tankar igen. Jag tycker att jag luktar konstigt. Förändras ens kroppslukt när man är gravid? Eller är det bara svett. Hösten?

”Jag vill bo i Ringarum. Och åka röd Saab. Samma Ringarum som morfar Bengt.”

Jag vill bo i stan och sitta ifred med mina tankar på café. Jag vill bo på landet och gå en promenad längs en åker.

”När jag är vuxen kan jag natta mamma. Då är mamma liten.”

Jag vill föda ett barn i november och ge ut en bok i januari.

Jag vill att allting förändras. Jag vill att det alltid ska vara precis såhär.