lästa böcker i november:

sylvia plath – ariel (sylvia plath skulle fyllt 80 år i år. jag har varit på ett kalas till hennes ära på ”poeten på hörnet” här i malmö, och passade på att köpa ariel som äntligen finns på svenska. jag har firat med att ligga i badkaret och läsa hennes dikter högt, höra dem studsa mot kaklet och glida länga badkarsemaljen och sjunka i skummet och det heta badvattnet. jag har läst ariel på engelska tidigare, och det kanske är en sannare upplevelse när poeten själv verkligen valt orden, men jag får en större förståelse när jag får läsa på svenska. det är hisnande läsning. brutal, otäck, stark, vacker, skrämmande.)

jonathan franzen – frihet (the great american novel. så tänker jag. en riktigt fet amerikansk roman om usa, myllrande av historier, erfarenheter. jag fastnar mer och mer i den, desto längre in i den jag kommer. till slut kan jag inte alls värja mig och vill bara sluka den, och självklart gråter jag också när den tar slut. det är tomt. framförallt gillar jag perspektivskiftena i romanen. när jag läser ur pattys (moderns) perspektiv så identifierar jag mig med henne och tycker hon är sympatisk. när jag läser ur joeys (sonens) eller walters (faderns) perspektiv stör jag mig på patty. på samma vis tycker jag att patty och walter hör ihop, för att sedan tycka att patty och richard hör ihop. den här komplexiteten, att vrida och vända perspektiven, är spännande. jag gillar också bokens politiska inslag, och hur den visar komplexiteten även där i.)

clarice lispector – nära det vilda hjärtat (bitvis älskar jag den i sina klockrena iakttagelser, fina formuleringar av tankar och känslor. bitvis går jag bara vilse i långa och alltför abstrakta utläggningar. aase berg citeras på omslaget om en annan av lispectors böcker: ”trots att ämnet är halsbrytande abstrakt har lispector ett språk som gör tankar till kroppsliga erfarenheter.” för mig blir det i den här boken tyvärr mest av det halsbrytande abstrakta och mindre av de kroppsliga erfarenheterna.)

john irving – den fjärde handen (john irving har skrivit några av mina favoritböcker: garp och hans värld, ciderhusreglerna och hotell new hampshire. jag har hört att han skrivit böcker som inte på långa vägar är lika bra, och nu tänkte jag pröva även dem. jag känner igen irvings humor och värme, men den här boken är helt enkelt inte lika välskriven. den är istället för rolig, för farsartad. den har inte samma djup. det är tråkigt, för själva historian är väldigt irvingsk. jag kan bara fråga mig hur det går till när en författare ibland skriver storartade romaner, och ibland bara en halvbra?)