förresten kommer jag att tänka på igår kväll, då en kvinna med barnvagn blev kvar ombord på tunnelbanetåget, hon hann inte gå av innan dörrarna stängdes. på perrongen stod hennes man och bankade på de stängda dörrarna och så åkte tåget iväg. hennes ansikte då. som att hennes liv försvann iväg in i en mörk tunnel. som att hon skiljdes från sig själv. hon blev bara stående och stirrade ut genom fönstren där perrongen och mannen förbyttes mot mörker. en kvinna på tåget försökte prata med henne, säga att hon skulle hjälpa henne byta till ett tåg tillbaka. men kvinnan svarade inte. vet inte om hon blev så rädd eller om hon inte kunde engelska. det känns som att jag aldrig kommer att glömma hennes ansiktsuttryck.