DET FÖRSTA MAN SKA GÖRA ÄR ATT HITTA EN RÖST

Det första man ska göra är att hitta en röst. Därefter ska allting komma av sig själv. I rösten finns en historia, man behöver bara lyssna på den. I rösten finns en person. Såhär låter min röst. Det är jag som talar. Ett, två, testing, testing, hör ni mig? Svårigheten är inte att höra sin egen röst. Den finns där till och med när det är tyst. Svårigheten är att höra andras. Att hitta någonting bortom mig.

Jag hör brevbäraren i trapphuset. Brevbärarens röst är stegen. Skostorlek, tjocklek på sula, eventuell väta som gör gnisslande ljud och faktiska spår att sedan följa. Brevbärarens röst är fingrarna som öppnar brevinkastet och på så vis tränger in i mitt liv. Närhet går att mäta så.

Jag brukar skriva brev. Det är min hand men det skulle kunna vara någon annans. Under min uppväxt bytte jag handstil varje år, så nu har jag en stor repertoar att använda mig av. Det handlar om att föreställa sig. Det kan gå både långsamt och fort att skriva. Det beror på hur lätt det är att lyssna.

Jag viker ihop brevet, lägger det i ett vitt kuvert, slickar och försluter, skriver adressen. Smaken av lim dröjer på tungan, det är förväntan. Brevet lägger jag i skrivbordslådan. Bland de andra.

Då och då drar jag ut skrivbordslådan. Handen löper mellan kuverten. Så drar jag ett. Så som andra människor drar en lott eller går på diskotek. Jag lägger det på lådan. Handen ska följa med in och stanna där en sekund eller till och med två, innan jag släpper. Det är en storslagen känsla. Att vara så nära andra människors händer.

Idag kommer ett brev. Dunsen skrämmer mig alltid. Jag hör aldrig brevbäraren på vägen till dörren, bara bort från den. Det säger säkert någonting om mig. Som sig bör öppnar jag mitt brev. Det är för naket och lätt att trampa på om det får ligga kvar på hallgolvet. Det går inte att veta vad som ska stå i det. Ett brev kan komma fram flera år efter det att det skrevs.

Det framkommer alltid att det är jag. Bokstäver är inte mer än ett stängsel. Genom spjälorna och hålen lyser jag igenom. Ibland väller det ut, så som kassler gör ut sitt nät. Då är det nästan smärtsamt.

Jag kan i alla fall dra slutsatser om min handstil. I skrivstil kan alla typer av grovheter och svordomar se prydliga och tilltalande ut och med stora, darriga och felvända bokstäver kan man inte skriva byråkratiskt. Det här brevet är skrivit med svart bläck och det har kladdat lite, skuggat orden.

Idag läser jag:

Det sjunger om järnvägsspåren. Vi har precis åkt över gränsen. De tittade länge i mitt pass. De pratade med varandra en lång stund och samtidigt iakttog de mig, som att de ville förvissa sig om att jag verkligen förstod att de talade om mig. Språket låter som hicka. Jag sover med papperna under huvudet. Precis innan jag somnade första natten slog det mig att jag hade valt att gömma papperna närmast deras ursprung: hjärnan, munnen, om nu språket sitter där. Jag tänkte precis innan jag somnade den första natten att kanske skulle allt kunna överföras direkt från huvudet till papperna. De blev bara lite knöliga. Varje natt drömmer jag om hur jag såg mamma infrusen i isen. Hur hon satt där på botten av dammen och väntade. Vad ska man vänta på. Jag kommer aldrig att berätta var jag är. Det går inte att gå tillbaka och ändra något. Det går bara att fortsätta framåt. Allt det som krossas under tåget. Människorna är så tysta. Som att vi alla sett någon närstående infrusen i isen i en damm där vi lekt och badat som barn. Någonting måste kanske förändras. Någonting måste vi lämna kvar. Det var svårt att stänga dörren efter mig. Jag låste inte. Jag bar nyckeln i handen och räknade till hundra, då bara släppte jag den i vägkanten. Som att det skulle rättfärdiga något. Jag räknar också timmarna på tåget. Det förklarar avståndet. Gör det hanterbart och konkret. Om det var lika lätt att gå tillbaka som det är att vrida visarna på armbandsklockan. Det de säger är så godtyckligt. Det betyder egentligen ingenting alls, det vet man om man vridit visarna utan att någonting förändrats. Ändå är det det som förklarar allt, som vi låter förklara allt, som skiljer på livet. I natt ska jag sova med även detta brev under huvudet.

Det kan vara jag som har skrivit detta. Jag minns inte. Det kan vara ett svar eller en fråga från någon annan. Ibland fångar man upp något. Ibland är man mottaglig. Brevet kan vara skickat till mig eftersom jag får brev.

Det finns en annan skrivbordslåda för mottagna brev. Jag lägger det där. Allt är en del av kretsloppet. Jag är en del av kretsloppet. Det är så vi hör ihop. Det som är min hand kan vara någon annans.

En röst kommer någonstans ifrån. Kommer den från en person. Strålar genom tid och rum. Jag kan tänka så. Jag kan undra.

En röst är något man kan lyssna på. Den behöver inte veta vad den talar om, bara den talar.