UR NOCTUIDAE

Katarina Fors bröst smakar smuts, otvättat. De fyller Esters mun, och smaken lägger sig som en beläggning över tungan och insidan på kinderna, en tjock mjölkig hinna som känns som att den kommer stanna där i dagar. Katarina Fors är mullig, trots att hon ligger på rygg i Esters säng buktar brösten ut. Esters bröst är platta och oskyldiga. Kläderna har hon kasat ner i den mörka avgrunden som stupar mellan sängen och väggen. Hennes grårutiga kjol och vita blus med krås, Katarina Fors turkosa mjukisbyxor med tillhörande tröja. Hon brukar bläddra med fingrarna mellan vecken i blusens krås och det är som att röra sig mellan delarna i hjärnan, bläddra mellan tankarna. Katarina Fors bryr sig nog inte lika mycket om tankar, hennes mjukisdress är nopprig, när man stryker över den retar nopprorna den känsliga huden inuti händerna, och det är ett hål i skrevet på mjukisbyxorna, det såg Ester när hon drog av dem. Om de hör mammas steg i trappan måste de genast kasta på sig kläderna. Katarina Fors luktar häst. Det är någonting smutsigt och djuriskt över henne. Som att det måste ha börjat med att hennes föräldrar födde henne i halm och slickade henne ren, så som Ester gör nu. Hennes röda hår är grovt som tagel, det river upp små sår vid nagelbanden när Ester drar fingrarna genom det. Ester har aldrig gjort det här förut, så hon vet inte riktigt hur man bör göra, eller hur hon vill göra. Hon klämmer ihop ett bröst i ena handen medan hon suger på det andra. Bröstvårtan en len hemlighet i munnen. Tungan glider lätt över den. Den är len som om den kom från inuti kroppen, lika glatt som insidan på kinderna. Den är mystisk som om någonting från djupt inuti trängt sig ut genom huden. En hemlighet. Rosa som kött. Ester suger hårdare och hårdare och klämmer hårdare och hårdare. Det kittlar i hela kroppen, som om den vill splittras till tusen grå fjärilar som sprider sig i rummet, likadana som de som flockas runt strålkastarna på pappas bil, precis innan han kör iväg, och som trasar sina vingar i sin iver. Noctuidae. Hon slår upp alla ord i böckerna i skolans bibliotek. Alla ord hon kan behöva. Alla ord som berättar vad världen egentligen är gjord av. ”Aj”, säger Katarina Fors, ”Inte så hårt”. Ester släpper taget, glider av henne och reser sig på knä. Hon tittar ner på Katarina Fors. ”Måste du förstöra stämningen sådär?” Katarina Fors har en speciell hud, vit som skiftar i rosa, som att hennes hud vore i ett helt annat material, lös och dallrig som om inte luften sluter lika tätt kring henne och hon rinner isär. Hon har fortfarande ett märke över magen där resåren från mjukisbyxorna skurit in. När hon ligger på rygg är det inte bara brösten som buktar ut, utan frampå vid könet bullar det också ut. Ester har tänkt på det när de duschar efter gymnastiklektionerna. Allt det där som bullar ut på Katarina Fors, jäser fram, som en sjukdom eller förbannelse, och samtidigt vill det att hon ska röra vid det. Hon vet inte om det är äckligt eller spännande. Brösten är kanske en positiv sak, men inte frampå vid könet väl? ”Okej, försök igen då”, säger Katarina Fors. Ester lyssnar efter mammas steg, ett tecken på den där världen som de lämnade på nedervåningen, som de klev ur och lämnade där nere, men ingenting hörs, bara susandet från spisfläkten, där mamma sitter och bränner upp sin tid. Ester sjunker ner ovanpå igen och den här gången stoppar hon in händerna inunder Katarina Fors, gräver händerna fram mellan varm hud som börjar bli fuktig av svett och de sträva lakanen som skrynklar sig därunder, och hon klämmer tag om skinkorna. Ester klämmer extra hårt för att straffa att hon sa sådär. Hon drar isär skinkorna, tills det tar emot, tills det spänner i skinnet, som om det ska brista.