jag är så mäkta stolt över henrik aka big empty spaces. i månader har jag levt i hans melodier. jag har hört dem växa fram. de har fyllt vår lägenhet och jag har gått omkring i dem. nu, äntligen, är de inspelade och några av dem kan lämna lägenheten. tangled dreams är min favorit.

vi har en fast telefon. det är en röd, gammal med sån där snurrskiva. fingrarna kan söka sig över snurrskivan, falla in i de små runda hålen och minnas nummer de brukade slå. det går inte att ringa från den längre. men det går att svara. i den pratar henrik med sin farmor och farfar. om jag svarar är det bara telefonförsäljare, så jag har slutat att svara. när jag inte svarar kan jag låtsas att det är mamma som ringer. för med en fast telefon kan vem som helst ringa. så känns det inte med mobiltelefoner. döda skulle aldrig kunna ringa till mobiltelefoner. men till en gammal telefon med snurrskiva, ja, det skulle kunna ske.

allting kan inte vara vackert.

stället för att göra sallad: äta ruccola direkt ur påsen.

smsade henrik och tjöt. ringde stina och tjöt. ringde pappa och tjöt. tjöt mig igenom hela läkarbesöket. klarade att inte tjuta på apoteket, men hon som jobbade såg skärrat på mig, så jag hade kanske gjort ett bättre intryck om jag faktiskt grät, och det är väl något mer daggvåttsfräscht över tårar framför det svullna unkna nästan multnande efteråt.

har nu googlat mig till att det korrekta namnet är hörselgångsinflammation. eller extern otit. djävulen nöjer sig inte med lite.

örongångsinflammation. djävulens ord.