Att jag är vuxen, betrodd att köra bil, ha ett jobb, sköta en trädgård, handla på Ica själv. Det kan ibland kännas helt svindlande. Men när jag var barn trodde jag också att vuxna verkligen var vuxna, att de visste saker, att de hade slutat med dumheter som barn höll på med. Tex trodde jag att alla var tvungna att börja städade sitt rum förr eller senare för att få träda över den där gränsen.

Jag började gråta på föris vid lämningen idag. Det är ingenting jag brukar syssla med. Tror aldrig det hänt förut, förutom när vi skulle åka hem från USA och jag sa hejdå till Arvids underbara pedagog Kathy. När jag lämnade Svante på föris idag berättade jag att han inte fått i sig någon frukost. Vi kämpar på med att få i honom något om morgnarna, men ibland går det inte. Kunde han få nåt där? De andra barnen satt och åt. Men nej, det var ju inte beställt frukost till honom. Jaha, jag började visst gråta då och Svantes pedagog blev nog aningens förvånad och tröstade mig och sa att de skulle ordna nåt. Sedan cyklade jag hem med tårarna skvättande och jag kunde inte sluta. Jag visste inte riktigt att jag var så här deppad och stressad och pressad och ledsen över det svåra med att ge ut böcker, men det var jag visst, fast det behövdes en pedagog som sa nej till frukost för mitt barn för att jag skulle börja gråta över hur jäkla svårt det är att vara människa, att orka fortsätta, dag efter dag.

hennes guldhjärta hängde på en krok i badrummet

när hon sov     eller badade

                 annars alltid runt halsen

den kroken finns inte längre