Kråkorna kraxar

Natten går bort längs vägen

Mot de öppna fälten

Där den rosa randen brinner

Svante vill du också ha en bok att läsa i?

Nej jag vill kolla när Arvid läser.

Mamma får jag klä av mig naken?

Och när vi kör hem från simskolan säger Svante att när jag och Henrik dör vill han bo kvar i vårt hus. Han undrar om vi kan ta ett foto på oss nu och göra till en tavla, som vi gjorde med hans kråkbild, och sätta upp på väggen, så att han ska minnas hur vi såg ut.

Svante ville se på när de tog mitt blod, han höll mig i handen. Han sa att mitt blod var mörkare än hans, mitt blod var vinrött (som pioner, som natten), och han visade sitt skrapsår på knät för sköterskan och jämförde att det var en annan färg. Sedan räknade han rören till fem och konstaterade att det var lika många som han för han är fem.

Pappa berättar att när han på morgonen skulle ta på sig sina tofflor så kunde han inte få på den ena, det var någonting där i, det var en padda i den ena tofflan. Han berättade för personalen, men då var paddan borta. Den satt under sängen.

Kunde man byta ut den där Sellpy-lukten mot något mer spännande?

Arvid undrade vad Gustav Vasa dog av, och på den vägen lärde jag mig från läkartidningen alla infektioner han led av: kronisk käkinflammation, kronisk inflammation i mellanöra, osteomyelit som tydligen är en inflammation i skelettet, samt någon infektionssjukdom i tarmen. Kul att leva på 1500-talet. Det här att ha en kropp att vara en kropp. Själv tar jag just nu fyra olika läkemedel med kortison mot tre olika sjukdomar. Tacksam för icke 1500-tal. Tacksam om jag snart inte behöver känna mig fullt såhär mycket som en kropp.

Jag lovar att aldrig ha ett gult kök. Det är för många som renoverar i gult hemma. Vi kan inte alla vara så soliga.

”Det är som att tvätta bilen.”

/Pappa om att bli duschad på sjukhuset