Jag kom att tänka på när Henrik och jag var på Hultsfred. Första gången jag åkte på festival med någon jag var kär i, vi hade varit ihop i två månader. Jag hade på mig pappas vinterjacka, det regnade, vid något tillfälle var det fyra grader varmt, vi skrattade, vi dansade, vi hånglade, vi gick på konserter, han och jag. Jag fick lite kiss i trosorna pga kissade ute någonstans utan toapapper och då tog han av sig sina kalsonger så jag fick ha dem och han körde utan. Jag var lycklig. Och tänk att jag fortfarande får vara med den här fantastiska människan.

It doesn′t matter

What you create

If you have no fun

Pretty girl

Put down your pen

Come over here

I’ll show you how it′s done

I can dance, I can drink

In the dark

It’s all a trick

Across the room, across the street

I’m in the moment

Can′t you see

…

I used to cry

But now I don′t have the time

I used to be so fragile

But now I’m so wild

I used to cry

But now I don′t have the time

I used to be so fragile but now I’m so wild

So wild

(jag drömmer om att flytta när stressnivån är hög har jag ju insett efter att ha gett ut en bok eller två eller när nåt förändras som ett barn eller två men det är också livet)

Vi åkte till vackra Odensvi i Småland på släktträff med familjen på mammas sida. Vi är en stor släkt, klanen Henriksson, och det var många år sedan sist. Men det var så fint att träffa alla. Så konstigt att inte mamma var med. Och samtidigt kändes det som att hon var det. På samma plats där vi firade mormor och morfars guldbröllop för 32 år sedan, nu med nya släktgrenar, och sysslingar som leker med varann, och givetvis jag som undrar varför vi inte bor i Småland.

(Att jämföra med vad jag skrev för sisådär tre veckor sedan: Ågelsjön var som att komma hem. Jag var inte beredd på det. Henrik tog med mig hit när jag var 21. Det var här vi båda lärde oss klättra. Först han, sedan jag. Nu klättrade Arvid två av mina första favoritleder: Raggiga Rune och Divaleden. Givetvis repeterade jag dem också. Dag två var vi vid Stora berget och jag klättrade mitt eviga projekt Lynyrd Skynyrd som jag aldrig klarade då i tjugoårsåldern, men NU i fyrtioårsåldern gjorde jag äntligen det 💪 Plus fick en episk tur när jag nära på klarade Mörkret faller, ljuset stiger, drygt 30 m grad 6, där har jag ett nytt projekt att komma tillbaka till nästa sommar. Och nu tänker jag ju såklart för tusende gången på ifall vi borde flytta hem till Östergötland, till skogarna och skogssjöarna och bergen.)

Så lång tystnaden blev. Det var väl sommaren. Numera har jag en katt som tittar på mig när jag skriver, lyfter en tass för att hjälpa till. Jag funderar på om man vill ha en plats eller slippa en plats. Vilket som egentligen är frihet. Jag är ensam hemma, med katt, medan Henrik och barnen åkt till hans föräldrars sommarstuga. Det är första gången jag inte är med barnen dag och natt och natt och dag på 7,5 vecka, sedan jag gick hem sjuk från jobbet och sedan blev ledig med barnen. Och nu kom ett behov av att skriva. Då, i början av sommaren, när Henrik var bortrest på jobb och jag gick hemma med barnen, som ett spöke känns jag såhär efteråt. Jag lyssnade på Lana del rey oavbrutet, mobilen på i fickan, körde barnen till simskolan, körde bilen till verkstan, låg och vilade läste bok, sov. Galet nog även jobbade med mitt manus. Nu är det slutet på sommaren, jag har börjat jobba idag, jag har sprungit i skogen, mer har jag inte formulerat för tillfället. Jo jag lyssnar på Lana del rey.