det är fredag kväll och jag sitter ensam i henriks föräldrars stora och pampiga lägenhet (min mamma säger att det är ingen lägenhet, det är en våning). här finns det plats för tystnad. passande nog river blåsten i trädtopparna utanför fönstret och himlen går i mörkt grå med inslag av lila. henriks föräldrar är i sommarstugan. henrik är ute och ska träffa kompisar (och ringde mig nyss för att säga att han precis insett att det är fredag kväll och att han kan råka träffa folk han en gång kände på norrköpings gator och pubar, och undrade hur han skulle hantera det). jag tänker på att jag borde samla all sånhär tid för att skriva. jag tänker att jag borde flitigt sitta här och skriva, kanske på romanen, så att jag någon gång kan få skriva något som jag stolt kan visa upp, som kan bli en bok, så att jag någon gång kan få pusta ut, slappna av, få mitt alibi, inte tänka på att jag är tjugosju och ännu inte uträttat mycket i livet. jag tänker på avundssjukan, att jag blir avundssjuk på de som lyckas, och jag vill inte vara det, det är inte bekvämt, men jag är avundssjuk. namnen som dyker upp här och var, böckerna de ger ut, texterna de skriver. jag tänker att om jag hade många sådana här ensamma kvällar i en stad där jag egentligen inte bor, där jag inte känner någon och inte kan företa mig särskilt mycket, om jag hade många ensamma kvällar kunde det gå ganska fort att skriva klart något som jag verkligen kunde stå för, något som var det allra bästa jag kunde frambringa. men jag är lat. denna kväll har jag gått ute i blåsten och handlat glass och choklad, så nu ska jag lägga mig i sängen och äta glass och choklad och läsa murakamis bok what i talk about when i talk about running. igår kväll sprang jag. för några veckor sedan skrev jag. nu är jag bara lat. kanske kan jag skylla det på att jag heltidsarbetar. idag har jag jobbat fyra veckor på studentbo. det är halva tiden av mitt sommarjobb. jag firade det med att jobba över en timma. på något sätt gillar jag att jobba. jag går upp tidigt på morgonen och sitter vid ett skrivbord hela dagen. det är duktigt. det är att göra något konkret. det blir en lön i slutet på månaden. det blir en lön som jag tänkt försöka leva på under ett års tid. medan jag skriver. jag tänker att jag åtminstone borde börja skriva lite ambitiösare dagbok. dagbok som är lite mer läsbar, kanske litterär. jag tänker att jag borde skaffa en blogg och på det sättet sprida mitt skrivna ord. men jag är för lat. kanske är jag för rädd. jag ska öppna balkongdörren och lyssna på blåsten.