snön, minusgraderna, blåsten. det känns främmande. tjuter i skorstenen, viner mot fönsterrutorna. jag måste ha tjocka strumpbyxor under byxorna.

dagarna har gått för fort, jag har inte hunnit någonting än. ingen ordentlig promenad. inte skrivit något på romanen. jag bläddrar bland dikterna i min diktsamling och känner att de har blivit sämre sedan jag sist bläddrade bland dem.

jag har läst jonathan safran foers allt är upplyst och han hänför mig verkligen. alla små historier, detaljerna, det är så färgrikt och levande och ibland tänker jag på gabriel garcia marques.

igår fick jag skjutsa mamma till vårdcentralen i valdemarsvik. i två timmar fick jag sitta där och vänta. nu äter hon pencillin och jag hoppas att jag inte ska ha blivit smittad. men igår var första gången som rollen förälder-barn vändes. jag tog hand om min mamma. jag skjutsade henne och följde med henne till doktorn. istället för alla gånger hon gjort det med mig. och jag sa till pappa i torsdags när han bjudit mig på lunch att jag undrade när det skulle vända och att jag skulle bjuda honom. så som han bjuder farmor. kanske håller man på att bli vuxen nu. och på onsdag fyller jag 24. det känns ingenting speciellt. det är tråkigt, jag vill vara hänförd som ett barn.

imorgon åker jag hem till malmö igen och hoppas att det inte är något problem med tågtrafiken.