rådjuret skrek mitt i natten. jag glömde skriva det. mitt i natten och mitt i skogen. jag var så rädd att jag inte vågade röra mig. det kändes som blair with project, fast på riktigt. min instinkt var att ringa mamma och säga henne att komma och rädda mig. detta trots att mamma var kanske tio mil bort. men mamma äter morfin och får inte köra bil. så jag ringde inte. någon gång måste man växa upp. jag låg stel av skräck istället. och idag säger mamma att det gick så bra på återbesöket hos läkaren. att de hade hittat mer cancer än vad de trodde i det de skärde bort är ju inget. det kallar mamma äsch. jag blir stel av skräck.