Titta! Kerstin Ekman, Birgitta Lillpers och jag! I en litteraturkrönika signerad Therese Eriksson i VK:

”I en av samlingens kortaste, men absolut mest drabbande dikter, skriver Zetterdahl ett klargörande svar på den frågan:

’våra flickhänder har gripit
efter halmstrån
det står aldrig något
om detta’

Fyra korta rader, som i all sin enkelhet gestaltar en stor tystnad; en som handlar om det faktiska, fysiska arbete stallflickor utför men i vidare bemärkelse också om alla deras, våra, försök att hitta något att gripa tag i, få fäste i den här världen. Och Lisa Zetterdahl binder hästen till kvinnan än starkare i sin diktsamling, genom att låta barndomsbilderna från stallet vävas samman med en berättelse om en förlorad mor. Mödrar, döttrar, hästar – en ovedersäglig treenighet.”

Och:

”Könsskiftet i berättelsen om hästens plats i människans liv finns beskriven på otaliga håll, men med Ekmans text om Lillpers och Zetterdahls diktsamling sida vid sidan känner man det, skiftet får kött och blod. Arbetet, släpandet och bärandet, den ibland så riskabla hästhanteringen, kärleken till de stora, varma, lätt oberäkneliga flyktdjuren; allt är detsamma, men den grova manskroppen nu en urstark flickkropp.

Karlarna som blev sadelmakare och hovslagare i rakt nedstigande led utgör sin linje, mödrarna och döttrarna med alla sina hängivna timmar av grovjobb i stallet utgör sin. Det är två berättelser, en gammal känd och en nyare, ännu inte till fullo berättad. Men Lisa Zetterdahls poetiska historieskrivning över kvinnolinjen är ett omistligt bidrag:

’svetten över hästens hals
våra ostyriga händer, drömmar
våra mödrar i bilar
våra kön rakt över sadeln, uppspärrade'”

Hela texten finns att läsa här: https://www.vk.se/2021-04-28/nu-ar-hastberattelsen-mera-kvinnans-an-mannens