Vi åkte till vackra Odensvi i Småland på släktträff med familjen på mammas sida. Vi är en stor släkt, klanen Henriksson, och det var många år sedan sist. Men det var så fint att träffa alla. Så konstigt att inte mamma var med. Och samtidigt kändes det som att hon var det. På samma plats där vi firade mormor och morfars guldbröllop för 32 år sedan, nu med nya släktgrenar, och sysslingar som leker med varann, och givetvis jag som undrar varför vi inte bor i Småland.

(Att jämföra med vad jag skrev för sisådär tre veckor sedan: Ågelsjön var som att komma hem. Jag var inte beredd på det. Henrik tog med mig hit när jag var 21. Det var här vi båda lärde oss klättra. Först han, sedan jag. Nu klättrade Arvid två av mina första favoritleder: Raggiga Rune och Divaleden. Givetvis repeterade jag dem också. Dag två var vi vid Stora berget och jag klättrade mitt eviga projekt Lynyrd Skynyrd som jag aldrig klarade då i tjugoårsåldern, men NU i fyrtioårsåldern gjorde jag äntligen det 💪 Plus fick en episk tur när jag nära på klarade Mörkret faller, ljuset stiger, drygt 30 m grad 6, där har jag ett nytt projekt att komma tillbaka till nästa sommar. Och nu tänker jag ju såklart för tusende gången på ifall vi borde flytta hem till Östergötland, till skogarna och skogssjöarna och bergen.)