Igår morse hittade jag våra fågelungar döda på gräsmattan. Jag skriver våra men det är de givetvis inte, de är sina föräldrars, sina egna, men varje morgon när vi ätit frukost har vi sett föräldrarna flyga fram och tillbaka med mat åt dem. Nu hade en grannkatt lyckats hiva ut dem ur fågelholken, som Arvid gjorde precis innan vi flyttade hit, den är målad i rosa, grönt, gult och blått. Katten hade bitit av huvudet på alla utom en. Jag och barnen begravde dem. Arvid grävde en grop och Svante och jag samlade ihop deras små kroppar, benen som spretade, är det här en magsäck mamma?, jo det är nog det, och titta där ligger en näbb. Vi lade dem i jorden och jag sjöng tryggare kan ingen vara. Jag var helt gråtfärdig. Jag tänkte på alla döda palestinska barn. Jag tänkte att alla barn är våra. Mina barn sprang i väg och lekte men jag satt kvar vid graven och sjöng tryggare kan ingen vara en gång till.