dagtid: handlar lösviktsgodis iklädd långkalsonger. kvällstid: tar på den lilla svarta och släpper ut håret.

alltid när jag torktumlat lakan har örngott och underlakan krupit in och gömt sig inuti påslakanet.

jag råkade slå mammas telefonnummer. jag hann nästan hela innan jag insåg vad jag gjorde, och lade på.

det är måndag. allt är grått. man hatar skrivandet. man läser ida lindes en kärleksförklaring. livet och skrivandet känns värt igen.

jag tror att allt är som det brukar på agnesborg. böckerna trängs i bokhyllan, alldeles för många par skor i hallen, en säckatör och ett par trädgårdshandskar på fönsterbrädan, några halvätna frukter på diskbänken, nybakat bröd som ligger och svalnar på ett galler, tvättmaskinen igång för det är bra torkväder ute idag, mamma med en bricka med kaffe, kardemummabulle och en bok i solhörnet. och jag kan när som helst åka hem till det. trots att jag i min lägenhet kan hitta mammas kläder, skor, böcker, porslin, fotoalbum och smycken så tror jag att allt finns där hemma på agnesborg också. mamma är där och väntar på mig. jag kan när som helst åka dit. eller i alla fall ringa och lyssna på det genom telefonen.

det ringde en telefonförsäljare. för att öppna konversationen lite smidigt frågade han hur jag mådde. jag började gråta.

tranströmer! det kom en liten tår.

på somrarna brukar jag läsa många böcker. trots att jag jobbar heltid då, brukar jag hinna läsa mycket, kanske mer än annars. denna sommaren läste jag två böcker. det känns overkligt lite. det absolut minsta jag läst någon sommar sedan jag lärde mig läsa. det säger nog ganska mycket om hur mycket det var att göra. om hur bräddfullt mitt liv var. jag läste: andrzej tichy – sex liter luft. magnus dahlström – spådom. de var båda laddade och obehagliga. men jag är osäker på om de nådde fram till mig, i alla fall den förstnämna. som att det var för mycket för att jag skulle kunna ta in det.

sen sommaren tog slut har jag läst:

märta tikkanen – emma och uno (mer refererande ur brev än gestaltande.)

hanna nordenhök – promenaderna i dalby hage (jag slukade den som en svältande, kastade mig över den och igenom den – historian, språket, åh – jag föll handlöst ut på andra sidan.)

anna hallberg – colosseum, kolosseum (fascinerar)

lukas moodysson – döden och co (jag började läsa inledningen på biblioteket bara för att jag råkade se boken där. hade inte tänkt att jag skulle läsa den. lukas poesi var min tonårskärlek. jag ser det väl som något jag växt ifrån. men jag fastnade i inledningen och tog med mig den hem. början så ärlig, laddad, drabbande, pojken som väntar hemma vid köksbordet på sin pappa, pappan som många år senare dör. med en miljard stickspår växer och associerar sig berättelsen fram, häpnar mig. men sen slutar jag känna det som att det är författaren lucas som fantiserar, lever på gränsen och nästan blir galen, utan jag ser författaren lukas som fantiserar om författaren lucas, och jag blir inte lika tagen. det känns inte längre ärligt. på slutet återkommer närheten lite. och nånstans är jag ändå väldigt tagen av berättelsen.)

jag vill bara sova.
jag sover.
jag tänker, precis innan jag somnar, att i sjukhusserier är det alltid patienter som sövs ner under en längre tid för att kroppen ska få en chans att läka ett trauma.
jag tänker, precis innan jag somnar, att jag vill sövas ner, och inte vakna förrän jag är hel.