Jag sa till Arvid att han ska börja vara mindre på förskolan nu (pga jag är föräldraledig).

Han började gråta.

”Jag vill inte bli mindre.”

Se här, en liten intervju med mig på it-lits hemsida!

https://it-lit.se/blogs/news/samtal-med-lisa-zetterdahl

Fun fact för övrigt är att mina författarfoton är tagna på dagen fyra månader innan Svante föddes och jag försökte dölja magen i min svarta kjol.

Jag lyssnar på Adam Torres – Pearls to swine om och om igen hela dagarna. Ibland blir det tyst en stund, om vi ligger i sängen och ammar och jag inte direkt kan gå och slå på vinylspelaren igen. För någon veckor sedan var det L.T. Fisk – Jag är din mamma. Innan det tror jag det var soundtracket till Farväl Falkenberg. Songs:Ohia – The Lioness. Soundtracket till Twin Peaks. Alice Boman – Dream on. Jag lyssnar ofta på samma skiva om och om igen, i dagar och kanske veckor, innan jag byter till en annan. Såklart att Henrik brukar gå emellan med andra skivor. Men sen byter jag tillbaka. Skapar en ljudvärld. Bebisbubbla. Coronabubbla. Jag har inte sminkat mig en enda gång sen början på oktober. Jag har bara ett par byxor jag kan ha. Hemma går jag mest runt i nattlinne och helly hansen med kräkfläckar. När Arvid var bebis satt vi på café och skrev flera gånger i veckan. Svante har knappt sett andra människor. Han växer så fort. Jag plockar undan kläder han vuxit ur. Min knubbsäl. Ska jag aldrig ha en sån liten bebis igen? Orkar man tre barn? Klarar kroppen det? Men då kommer vi ju vilja ha fyra också. Aldrig vilja sluta. Svante ler mot mig. Pratar så fint, med mig och med skunken i hans mobil över sängen. Jag har ett värmeljus som står och brinner hela dagen på matbordet och datorn bredvid, beredd när jag får några minuter. Jag kokar te och tar en bulle ur frysen. Jag har lärt mig att skriva hemma, nu när det inte går att sitta på café. Jag har ett nytt worddokument som växer lite varje dag. Jag kanske går lite för lite promenader och står lite för mycket på en lekplats i regn. Jag kanske saknar mina vänner. Jag kanske sover lite för lite och borde tvätta håret oftare. Men jag skriver igen. Och igår fick jag faktiskt visa leg på systemet, så allt för sliten tvåbarnsmamma kan jag ju inte se ut som. Igår fick jag träffa först Helena och sen Lina, bara en kortis utomhus såklart, jag hade inte träffat nån av dem sen i höstas. Sen kom jag hem och slog på vinylspelaren igen.

”Du har utan tvekan en språklig begåvning, men det du skriver är ännu inte på den nivån att det kan publiceras i bokform.” Jag har fått så fantastiskt många refuseringar genom åren. Första gången jag skickade in till förlag var jag sexton år. Jag ville debutera ung, precis som Lukas Moodysson, som var min favoritpoet på den tiden. Han var arton när han debuterade. ”För att bli författare krävs ett långt och mödosamt arbete. För de flesta tar det många år.” Så skriver de från Ordfront, daterat 9 december 1999. Sant, sant. ”Ett bra sätt för unga människor att hitta läsare och få respons på sina dikter eller prosatexter kan vara att publicera det man skrivit på en egen hemsida på internet.” Jag tog till mig det rådet och skaffade mig en hemsida, och publicerade mina dikter där. Dikterna byttes ut under åren, men till slut var det mest min dagbok som fick stanna kvar. Den här texten. Någon form av sidomaterial kallat livet som fortsätter växa. De där första refuseringarna kastade jag. Men, hittade dem igen bland mammas alla grejer när vi tömde huset. Hon hade sparat dem. Sedan har jag sparat dem, ihop med en tjock bunt refuseringar som trillat in under åren. Tills dess att alla refuseringar började komma via mail istället. I början skrev jag ut dem, för att spara och lägga till handlingarna, för att kunna mäta och se hur jag närmade mig det osynliga målet. Jag visste inte när det skulle komma, men jag visste att om jag bara får tillräckligt många nej så blir det ett ja till slut. Den 8 januari 2020 fick jag ett ja. Nu kommer snart boken.

”Mamma, varför har inte alla bilar bil-lök?”

”Vad är det? Bil-LÖK?”

”Näe, haha! Inte bil-LÖK! Bil-lök.”

”Eh. Jag vet inte vad det är. Hur ser det ut?”

”Den är grå.”

”Var på bilen är det?”

”Vid bakluckan.”

”Bil-lök?”

”Ja. Varför har inte alla bilar det?”

…

Idag fick jag veta vad det var, eftersom Henrik och Arvid pratat om precis samma sak och Henrik till slut kunde knäcka det. Bilrök. Herregud.

Så har jag gått promenad med Svante i tätt snöfall på kyrkogård, men det smälte när det nuddade mark. Och jag har andats sjukhusluft genom munskydd. Svante är sju veckor och på fredag ska han göra sitt sjunde sjukhusbesök, om vi räknar bort de mer obligatoriska besöken i form av att födas, som han ju gjorde på sjukhus, och återbesök pga födsel. Jag är i alla fall glad att det inte är något allvarligt, även om det är svårt att inte oroa sig. Jag är i all fall glad över den där promenaden. En fördel med att få åka till sjukhuset i Lund, att få nya promenader. Jag tycker om väder, sa jag till Arvid igår, när det föll tätt med blötsnö över oss och han höll sina leriga vantar för kinderna. Då strax innan billöken.

Mindre än en månad kvar till bok nu. Den finns att bevaka på nätbokhandlarna. Den finns nästan. Så här presenterar förlaget boken:

”En mamma dör och dottern tvingas ta hand om det som blir kvar. Huset och trädgården, räkningarna som fortsätter att komma, tavlor och schampoflaskor. Och så lådorna med sådant som sparats från den egna barndomen. Gamla skolarbeten, skrivblock och teckningar.

Och överallt: hästar.

I sin första diktsamling skildrar Lisa Zetterdahl hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. Som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer. Ett strömförande, stilsäkert, och trösterikt dokument över hur en människa blir till: genom att ingå, och genom att separeras.”