Idag börjar jag umgås med ord igen.
Herregud.
Det betyder att det är nio månader sedan bebisen föddes. Och tio månader sedan jag klippte mig sist?
Det betyder att jag har en bebis som reser sig upp mot saker. Står på tå och vinglar. Som vill äta på toaborsten och vippa omkull golvlamporna. Som vill amma tusen gånger på en natt så att jag är halvdöd när något av syskonen väcker det andra klockan sex på morgonen.
Det betyder att jag har svårt att hitta orden.
Men ord alltså.
Nu ska jag få tid till dem igen.
Jag börjar med att gå igenom min anteckningsbok. Det finns vissa teman där.
Barnet: ”Alla är döda. Jag ritar alla som är döda. Här är en rutschkana som ingen åker på.”
Barnet: ”Kan vi gräva upp mormor på kyrkogården? Jag har aldrig träffat henne.”
Barnet: ”Man föds och man dör. Man är människa.”
Fotona på fjärilar i mobilen: blåvinge, citronfjäril, påfågelöga. En dag då jag kände mig skör och långt hemifrån. I Östergötland men långt från mammas trädgård.
”De ljusa håren på pappas bröstkorg.”
Det betyder att det snart är tio år sedan jag lämnade mitt barndomshem.
Det betyder att det nu är mer än ett år sedan jag pratade med pappa sist, då han bad mig att dra åt helvete, och aldrig hörde av sig för att be om ursäkt. Jag vet inte hur jag ska skriva om det här. Mer än att det är svårt att förlora en förälder som fortfarande lever.
De orden sparar jag till mig själv än så länge.
Det betyder att jag har flera dokument på datorn där det förhoppningsvis ska hända saker.
Det betyder också att jag nu har suttit på en hästrygg igen efter drygt ett års uppehåll. Det gick inte jättedåligt utan rentav rätt bra? Kanske kan det göra det med orden också?
