VAD SKA JAG ÄTA PART 2

Jag går tillbaka till det jag skrev här den 30 september 2022. Jag är på en helt annan plats nu. I många bemärkelser. Det går att komma till platser på andra sidan en kris. Även om jag fortfarande undrar vad jag ska äta. Och alltid kommer att undra hur det vore att flytta till östergötland.

VAD SKA JAG ÄTA 30 september 2022

Om jag någon gång går tillbaka här i dagboken och läser om den här tiden. Ska jag reagera på att jag knappt skriver något om mig själv? Ska jag minnas alla hus vi kollade på, hur vi föreställde oss livet i dem, hur vi inte köpte dem, hur jag kämpade klart uppsatsen tills hjärnan var tom medan jag egentligen bara tänkte på romanen och hur det skulle gå för den och på vad som skulle hända sen och jrkelelf vjfurujfkf fnf fopeoejdnfkfo fjfjd dfkfpepeifdjf

”Vad ska jag känna

vad ska jag tro?

Hur vill jag leva

hur vill jag bo?

Vem vill jag älska

vem vill jag va’?

Vad ska jag äta

imorrn och idag?”

Mvh systrarna Adbåge

JAG ÄR ALLTID SEN

En lista som cirkulerade på insta runt jul:

Ålder: 40

Längd: 178

Sko: 42

Tecken: Fisk

Barn: 2

Tatuering: Två små jag gjorde på mig själv som tonåring. Ett hjärta på ena handen och en stjärna på den andra.

Fobi: Har nog ingen fobi, men trivs nära marken, vilket väl rimmar dåligt med klättring men så har jag också många gånger gråtit på en klippa. Iaf, när jag flyttade hemifrån bodde jag på fjärde våningen i ett hyreshus och jag drömde flera gånger att hela huset svajade och skulle falla ihop. I Malmö bodde jag också massa år på fjärde våningen och det var en lättnad när vi flyttade därifrån. Vill alltid bo på marken.

Favoritmat: Sån med bröd till.

Favoritfärg: Blå

Favoritdryck: Te, till allt alltid

Djur: Två barn (den äldsta heter Folke i mellannamn, den yngsta heter Truls i mellannamn, efter min barndoms katt Folke Truls som även gav namn åt vår nästa katt Trulsan)

Status: På svenska eller engelska? Vad betyder det egentligen? Men jag är gift. Ibland giftig i det tysta.

Musik: Alice Boman osv

TYSTNAD TAGNING

Jag insåg, när jag borstade tänderna, att poesi för mig handlar mkt om att våga tystnaden. (Tystnaden med en tandborste i munnen.)

När jag gick på skrivarlinjen och man läste upp något man skrivit var det några som ofta fick skratt under sin uppläsning. Jag fick aldrig det, jag fick tystnad, och det var inte alltid bekvämt. Jag tror jag försökte skriva roligt några gånger, för att få en reaktion. Tills jag bestämde mig för att den där tystnaden var grejen. Som när man går upp på en scen och vågar stå där tyst innan man börjar.

Men det var egentligen inte detta jag syftade till, när jag tänkte på tystnad. Mer det vita på pappret, det man inte säger, det som svävar i luften. Jag är nog ibland dålig på det. Men ja ja.

LÅNGT OM LÅNGT HÅR

Jag klippte av några centimeter hår framför badrumsspegeln.

Jag har inte varit hos frisör sen jag var tonåring. Eller jo tror en gång när jag var kanske 21, för jag hade någon vision som jag inte kunde utföra själv, men det blev inte bra, jag ångrade mig när jag gick därifrån.

Att inte gå till frisör gör att jag har råd att skriva poesi.

Jag har egentligen inte råd att skriva poesi. Men att ha en hemmaklippt frisyr, dvs ingen direkt frisyr utan bara långt, gör att jag i alla fall har lite mer råd att skriva poesi.

Annat jag inte har råd med:

Spotify. Det är sant, lyssnar på vinyl eller cd istället. Eller p1. Har för gammal telefon och för gammal dator för att spotify ska funka tillfredsställande med gratisversionen.

Annat jag inte har råd med:

Ny dator, ny telefon.

Nya strumpbyxor.

Något jag hade råd med:

Att köpa ett hus. Det är fortfarande nästan ofattbart för mig. Så kan det gå om man går i strumpbyxor med hål på tårna. Mest är det givetvis tack vare min man som har en vettig lön inom akademin, med tillhörande osäker anställning, men ändå. Vi har 18 grader varmt inomhus och ute i trädgården skiner solen idag. Jag funderar på vad vi ska odla i sommar.

En annan sak om hår:

(Hade tänkt skriva en krönika om hår, men nu är krönikeuppdragen slut, så detta är väl den hafsiga versionen av tankeledet kanske?)

Jag hade en gång flätor på skolfotograferingen. Tror jag gick i trean. Någon frågade på vägen in till fotografen om jag inte skulle ta bort flätorna och få lockigt hår? Om inte det var meningen? Jag svarade nej, jag ska ha lockigt hår till en annan grej sen, flätorna ska sitta kvar. Jag vågade inte säga att det var flätorna som var målet. I mitt huvud såg jag ut som Lisa i Bullerbyn. Vi delade namn, men vi delade inte hår, fast det visste jag inte än. Jag tänkte mig långa flätor som hängde fram över axlarna, en på varje sida. På fotona när de kom hade jag två korta, korviga och knöliga flätor, och jag såg ingenting ut som jag hade tänkt mig. Jag skämdes då.

Det är nog något likartat jag fortfarande kan känna över mitt hår ibland. När tofsen blivit ful, när det syns att jag är hemmaklippt, det hänger liksom ner några testar på fel ställen. När jag missbedömer tvättschemat och håret hinner bli fett till den där författargrejen. Då är det svårt att tänka på något annat än att varför kunde jag inte se hårtvättsbehovet i ett nyktert ljus, likt den som på skolfotograferingen frågade om jag inte skulle ta bort flätorna.

Istället ser jag poesin. Är det en punchline?

Jag har i alla fall mycket att tacka för att som tonåring komma in i en punkig diy-krets. Annars vet jag inte vem jag hade varit.

Men jag skulle kanske behöva en ny hårsax. Den jag har fick jag överta av min farmor när jag var barn, vet inte om jag tyckte den var bra att pyssla med eller nåt, men nu tror jag den börjar bli lite slö och tugga lite för mycket på hårstråna, hmm. Slipa den?

Nej nu ska jag gå och kolla mig i spegeln.

KNOPPAR

Det luktar vår och vi hittar knoppar i trädgården. När jag gräver fram kantsten som någon en gång i tiden lagt runt träd och rabatter hittar jag: en liten trädgårdsspade i metall (så behövligt), en spelkula, en röd högklackad sko (barbiestorlek gissningsvis), ett rött hårspänne (människostorlek).