Arvid och jag sprang min runda i skogen. Han höll mig i handen dit. Vi pratade upplägg. Så sprang han bredvid mig. Före mig på spångarna. Sen sprang han bakom mig. Längre bakom mig. Han sa någonstans där bakom mig att det var hans livs jobbigaste dag. Sen kom han längre och längre bakom mig och det kändes i mitt hjärta att springa ifrån honom, trots att vi ju bestämt, pratat ihop oss. Så fort jag gick i mål vände jag för att möta honom och där kom han springande, så tapper. Vi höll handen på vägen hem.

Varje kväll går jag och Henrik en runda och dödar mördarsniglar.

Vårt plommonträd, som vi planterade förra året, har fått åtta blommor!

Jag har tagit upp dahliorna från vintervilan och får se om jag väcker dem eller dödar dem.

Henrik och barnen har spettat upp två buskar vi inte vill ha och barnen föll djupt djupt in i en skuggslemslek i det ena hålet som plötsligt fanns där i trädgården aka det som förut var Svantes fårhage där han brukade låtsas att han hade får som han kastade ut fallfrukt till som han körde i sin barnskottkärra.

Bara vi klev ur bilen framme i Kjuge och Svante och jag var tvungna att kissa och gick in bland träden, så viskade Svante: ”Titta mamma en ekorre!” Vi spanade på den medan vi kissade. Svante viskade: ”Det är första gången jag är så nära en ekorre.” Lite senare hittade han en skadad fjäril som inte kunde flyga. Lite senare råkade han döda fjärilen.

Svante älskar mina bröst som han kallar bröstis och som han vill gosa med så fort tillfälle ges eller även om tillfälle inte ges men han kommer på att de finns där.

Ogräset växer, jag har köpt en massa perenner, Arvid har fått en ny klättersele som ser ut som en vuxensele och inte en småbarnssele, han har fått ett skrivbord som är ett vuxenskrivbord och den gamla skolbänken har Svante fått till sitt rum, Svante och jag rensade hans strumplåda på 22,5 par för små strumpor, jag vill köpa fler perenner.

Jag borde skriva stipendiumansökan, jag borde skriva mail, jag borde skriva ett annat mail, jag borde skriva ett tredje mail, jag borde måla naglarna, jag borde skriva en fantastisk roman, jag borde skriva en diktsamling som får hjärtat att stanna. Jag borde sova istället för att skriva det här.

När man försöker väga upp ett munsår med läppstift.

Det är en vecka sen men jag försöker hålla fast vid känslan. På ett sätt pinsam och kan förstås som oerhört narcissistisk, men den betyder liksom allt: jag blev tårögd av min egen text. Jag läste igenom ett stycke för att komma in i vad jag skrev sist. Och texten förvånade mig, fångade mig, jag hade glömt, men så var jag mitt i det. Med den här romanen, som kanske blir min andra roman om jag får hoppas, så är det verkligen som att gräva fram ett dinosaurieskelett ur jorden, som Stephen King liknar det vid. Det började med att jag hittade något ytterst litet. Så har jag sakta grävt fram mer och mer, utan att ha en aning om hur mycket som finns där, vad det är för något. Jag avtäcker bit för bit. Det är en historia som framträder. Och för en vecka sedan, när mina ögon tårfylldes, så var det väl egentligen för att det inte kändes som ett skelett utan som att det levde. Jag är inte bara författaren till min text utan på något vis är jag ju också den första läsaren och jag behöver vara lyhörd för mina reaktioner. Det finns en anteckning från den 28 september 2012, när jag höll på att skriva fram det första utkastet till det som tio år senare var I det vilda, då skrev jag: ”jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här. men. jag började precis gråta på sidan sextiofem i min egen roman. vet inte om det betyder att min roman håller på att bli så bra som jag hoppas, eller om det bara betyder att jag håller på att förlora förståndet. kanske är det samma sak.” I det vilda gick på ett sätt så fort att skriva. Ja manuset hette inte I det vilda på den tiden, och det tog många år för det att bli sig själv, men på ett sätt fanns själva berättelsen där direkt, jag visste från början.

Årets första kvartal (ungefär):

Tony Samuelsson – Kungen av Nostratien (Den är något av en stillsam thriller, och bitvis för den tankarna till Paul Auster. Men bitarna med Ivar Lo-Johansson, vad tillför de egentligen? Jo det är John Forsmans misslyckade roman såklart, men varför vill jag egentligen läsa det? Den här Augustvinnaren var en bladvändare, men ojämn tyckte jag, höll inte ihop i slutet och det var kanske meningen, men inte riktigt min kopp med te i slutändan även om jag gillade mycket? Om man ska läsa om litteraturvärlden läser jag nog hellre Therese Bohmans Andromeda.)

Ingvild H. Rishøi – Historien om Fru Berg (Det är mycket imponerande hur Ingvild H. Rishøi skriver fram barn. Och människor. Och hennes språk sen. Det är några år sedan jag läste Vinternoveller så kanske hade jag glömt för jag blev som förvånad av hur knockad jag blev av de här novellerna.)

Linus Gårdfeldt – Brorsan, Krabban och Lädret (”Ett språk av skinn å ben / Som burits / Genom allt detta brustna // Sjöng Brorsan // En plats av upplösning / Och förunderligt ljus”)

Mirja Unge – Hundnätter (”Vi sitter fast fattar du, sa jag men han sa ingenting hans huvud hängde i bältet. Jag lutade huvudet med tröttheten och blundade sen gasade jag igen däcken slirade och bilen stod stilla och jag kände mörkret bakom mig leva baksätesmörkret som hade legat och ruvat ända sen jag kom upp det kom över min axel och sträckte sin arm och drog tag i ratten och bilen krängde loss och jag styrde upp på vägbanan och gasade och de sista gatlyktorna lyste sitt gula innan skogen och viltstängslet tog över.”)

Johanna Larsson – Bokstavstro (”ett språkligt mirakel inleder / den kristna missionshistorien // det är en vårdag / knappt har tjälen gått ur marken / innan lökarna spränger jorden inifrån // de söta dofterna fyller sinnet till berusning / man skulle kasta sig utför ett stup / bara för att få fortsätta springa, så känns det // och här, i den stinna luften / denna pingstafton rämnar språken / och det står mig fritt att tillatala dig”)

Mattias Timander – Din vilja sitter i skogen (”Mina minnen hade blivit klarare sen det att jag for hemifrån. Det var först när jag kom till storstan jag riktigt klart kunde se myren och hur daggen fryser på viden där i september och att det rullar tjock dimma i älvdalen kring när jakten börjar. Jag hade som inte sett det tidigare men när jag kom på håll vart det nästan obehagligt starkt i huvet.”)

Nils-Åke Hasselmark – Ingenmans strand (”Nej tänk inte på det hopplösa längre / det har ingenting med ditt ursprung att göra” osv orkar inte skriva av hela läs den dikten i boken!!)

Alexandra Sundqvist – Matriarkenmarken (”det händer att jag bär mina barn som vaser genom rummen”)

Axel Winqvist – Kåta blommor (”mitt huvud tyngs ner av alla ovanor / mina ord blir allt mindre / snaran dras åt / och frukterna mjuknar / i tiden som binder oss samman / i världsalltets språng / och väntelistornas ljus” men här blir orden inte alls mindre, inte alls, jag tycker snarare att de exploderar.)

Valeria Luiselli – De tyngdlösa (Jag gillade att romanen lite tog sin utgångspunkt i Ezra Pounds dikt In a Station of the Metro: The apparition of these faces in the crowd:
Petals on a wet, black bough. Läste den till bokklubben och det var bra att prata om den, intressant hur karaktärer och tider smälter ihop.)

Det händer att jag möter kvinnor som får mig att tänka på mamma. En kabelstickad naturvit tröja. De seniga händerna, åldersfläckarna, raka hårda naglar. När händerna även håller i ett paket nicorette – jag har inte sett det på så många år. Det är som att jag vill fråga henne saker om livet och förväntar mig att svaren även ska vara giltiga för mamma.

Svante säger: Jag och min andra mamma bodde i medeltiden. Sen flyttade vi till Malmö.

Han pratar ofta om vad han och hans andra mamma gjorde. Jag tolkar det som att det beror på att jag ofta berättar om min mamma. I vår familj är ju jag mamman, och att jag pratar om en annan mamma i en tidigare familj verkar ha gjort att Svante också vill berätta om en annan mamma han haft.

Häromdagen kom jag att tänka på, medans jag bäddade sängen (vet inte vad det säger mer än alla timmar av familjeomsorg man sysslar med), att många tycker I det vilda är så hemsk och det är väl pga spoiler alert kannibalen i del två. För mig är den berättelsen mest vacker? Kanske för att jag skrev den innan jag själv hade barn som ett uttryck för en stor längtan och saknad efter min mamma. Kannibalberättelsen ser jag som en spegelberättelse till Esters berättelse. Ester är rädd för att förlora sin mamma och kannibalen är rädd för att förlora sina barn. Ester balanserar i sina föräldrars skilsmässa, ett faktum som nästan ingen recensent tog upp intressant nog, men för mig handlar boken mycket om familjens förfall.

Den kommer kanske vara det bästa jag skrivit.

Sedan slutet på januari har jag inte läst nåt. Hela februari utan en bok. Förutom bilderböcker för barnen och på jobbet. Jag vet inte om det nånsin hänt förut? Jag har bara kollat på Gilmore girls. Jag har varit fast, besatt. Jag ser nästan aldrig på serier annars, jag läser istället. Men jag kände att det var dags att se om Gilmore girls, tio år lite drygt sedan jag såg serien första gången. Då var jag yngre än vad Lorelai är när serien börjar. Nu var jag plötsligt tio år äldre än henne. Och igår kväll såg jag sista avsnittet. Det är svårt att sammanfatta en serie på åtta säsonger, jag borde skriva på min roman istället för att försöka göra det. Men jag tänker på när folk hade t-shirtar som det stod ross + rachel på och jag kunde aldrig fatta att de brydde sig om den relationen? Om jag skulle ha en t-shirt skulle det vara lorelai + luke alla gånger. Henrik och jag kom fram till att jag är hans Jess, bara att han lyckades ”tämja” mig <3 (Vi är båda team Jess.) Men det är såklart inte bara kärleken det handlar om, det är familjerelationerna, uppväxten, klassfrågan som finns där i bakgrunden och som jag tänker är anledningen att det tar så lång tid för lorelai och luke att få varandra, skulle kunna skriva långt om det. Allting runt en mor- och dotterrelation som jag som är uppvuxen med en ensamstående mamma känner så starkt inför. Alla litteratur- och kulturreferenser och blinkningar hit och dit (alla twin peaks-referenser), hur bra castad serien är, musikvalen, alla fantastiska karaktärer. När vår värld är en galen och hemsk plats är det väl också extra fint att vara i stars hollow istället.

Det kändes som vårens bästa dag även om jag hoppas det blir fler. Henrik ligger hemma med feber och ingen annan kunde hänga på, så i lördags åkte jag själv med barnen ut i skogen och klättrade. Kände mig som en sån power mom, ensam vuxen med två barn och jag vågade klättra, årets första uteklättring men jag kände mig stark. Barnen var lyckliga och klättrade på allt och spillde varm choklad på tröjorna och vinterjackorna tog vi av direkt. Sen sov de hela bilresan hem och jag satt och körde i tystnaden och lyssnade på deras andetag. Mina barn. Att få dela allt med dem.

Igår hade Henrik fortfarande feber och jag och barnen åkte till plantskolan och köpte syrener och hallon samt stora säckar med gödsel och jord. Jag orkar inte gräva lika djupt som Henrik. Marken är hård och full av rötter. Jag fick ner allt i jorden, på ett ungefär. Jag kånkade runt på gödselsäckarna och spred i rabatterna, Svante försökte hänga gödsel i rosbusken.

Det slår mig nu i efterhand att jag kanske känner mig extra nära mamma i de här stunderna när jag är ensam vuxen med barnen. Att det bidrar till min känsla, minnet av att vara ett barn med en mamma. Att jag nu inte bara känner mig som en mamma, utan som mamma.

Jag vaknade imorse med en Svante som kröp upp och lade sin kind mot min och viskade jag är kär i dig mamma.

Jag läste igenom mitt diktmanus och petade runt lite, det kändes bra i magen. Och Henrik lade in vedträn och satt mitt emot.

Det var dimma när jag körde hemifrån. Risk för underkylt regn men bra grepp mot vägen. När världen är för jävlig behövs sådana här snälla små dagar. Nu sitter jag på café med romanen och det är svårt men jag ska vara snäll. Sen ska jag klätterträna själv, sen ska jag träffa Lina på lokal, sen ska jag hem, till alla jag är kär i.

Jag minns när jag var sex häx, Stina var fyra myra och mamma var fyrtiotre te. Jag minns hur jag gick runt hemma hos dagmamman och tänkte på det, åldrar och vad de sa om en, jag hittade och bestämde dess rim. Det finns inspelat på video också men det var länge sedan jag såg det. Jag tror jag klättrar i äppelträdet och säger att mamma är fyrtiotre te. Mamma och pappa är på gräsmattan, i solen, pappa spelar musik på radion och lägger kött på grillen. Det kan inte vara lång tid kvar tills de ska skiljas? I alla fall så är Arvid sex häx, Svante är fyra myra och jag fyller snart fyrtiotvå – tå? Fast först ska Arvid fylla sju – mu? Det här med livet, hur det försvinner och upprepas, är och inte är.