Att jag är vuxen, betrodd att köra bil, ha ett jobb, sköta en trädgård, handla på Ica själv. Det kan ibland kännas helt svindlande. Men när jag var barn trodde jag också att vuxna verkligen var vuxna, att de visste saker, att de hade slutat med dumheter som barn höll på med. Tex trodde jag att alla var tvungna att börja städade sitt rum förr eller senare för att få träda över den där gränsen.

Jag började gråta på föris vid lämningen idag. Det är ingenting jag brukar syssla med. Tror aldrig det hänt förut, förutom när vi skulle åka hem från USA och jag sa hejdå till Arvids underbara pedagog Kathy. När jag lämnade Svante på föris idag berättade jag att han inte fått i sig någon frukost. Vi kämpar på med att få i honom något om morgnarna, men ibland går det inte. Kunde han få nåt där? De andra barnen satt och åt. Men nej, det var ju inte beställt frukost till honom. Jaha, jag började visst gråta då och Svantes pedagog blev nog aningens förvånad och tröstade mig och sa att de skulle ordna nåt. Sedan cyklade jag hem med tårarna skvättande och jag kunde inte sluta. Jag visste inte riktigt att jag var så här deppad och stressad och pressad och ledsen över det svåra med att ge ut böcker, men det var jag visst, fast det behövdes en pedagog som sa nej till frukost för mitt barn för att jag skulle börja gråta över hur jäkla svårt det är att vara människa, att orka fortsätta, dag efter dag.

hennes guldhjärta hängde på en krok i badrummet

när hon sov     eller badade

                 annars alltid runt halsen

den kroken finns inte längre

Jag blev tillfrågad om att skriva ett inlägg till Debutantbloggen, så det gjorde jag:

https://debutantbloggen.wordpress.com/2026/04/26/att-skriva-om-barn-och-som-ett-barn-lisa-zetterdahl/

”i förrgår 03:08

Vi levde i solen”

Ett sms till mig själv häromnatten. Det är så jag för anteckningar, genom sms till mig själv. Dock sällan nattetid. Konstigt nog minns jag det så tydligt, bilden, känslan, som skapade den meningen.

Jag redigerar mitt diktmanus nu. Kanske för sista gången? Det är fruktansvärt svårt, underbart och för jävligt på samma gång, jag älskar det och vill aldrig sluta men samtidigt är allt jag vill att bli klar.

I alla fall så kommer den raden inte med.

All tid som jag blickar djupt in i skärmen. Inte för att jag söker efter ord. Men för att jag väntar på svar. Den här våren rusar och jag kan bara tänka på hur jag älskar att skriva men jag hatar premisserna, jag försöker styra om blicken till blommorna i trädgården, se vad jag har, vad som kommer till mig, vad som finns.

Har ju helt glömt bort att skriva något om den fina recensionen av Inte plats för mamma i Bazar Masarin!

Sofia Norberg Cedering skriver t.ex.:

”Inte plats för mamma är skriven med korta, enkla meningar som passar de små och ligger bra på tungan vid högläsning. De vackra, färgglada och framför allt kärleksfulla illustrationerna av Frida Hammar, med surrealistiska vinklar och perspektiv fångar både små och stora ögon.”

Och:

”Det här är en snygg samskapad debut av Lisa Zetterdahl och Frida Hammar. Mina barn som är 6 och 4 år gillade den mycket och ser framemot fler av duon.”

Igår på min födelsedag ville jag vara i en dimmig skog med mina söta familj och tänk jag fick precis det! Jag minns när mamma var 43. Jag vet att jag var hos min dagmamma och tänkte på våra åldrar: jag var 6 häx, Stina var 4 myra, mamma var 43 te. Det finns även en film från när jag klättrar i ett äppelträd hemma och pratar om precis detta. Nu är jag 43 te. Och idag kom våren.

är att hela tiden stirra på sina egna begränsningar

jag har varit i olika hus

stämningen i ett rum är allt

om man ryms runt bordet, om bordet ryms

i rummet

om man får lämna sig själv i hallen

                          det står en skål med förbjuden

frukt på bordet

det är familjen

men det visste man inte förrän efteråt

reaktionerna om man sträcker sig efter en frukt

jag kan inte hitta dina ögon, säger barnet                             

gästerna först, sa man till ett barn