Henrik har varit i Montreal på konferens och det är så långt bort. Jag har tänkt på när han var i New Orleans på konferens. Vi hade försökt och försökt i månader, och då när han var borta fick jag mensvärk fast att jag inte skulle få mens riktigt än och jag fattade, väntade några dagar innan jag tog testet och det var positivt och jag grät och spillde kiss på golvet och ringde väl och väckte honom. Sedan hörde han av sig till mig med frågor om ifall han vågade stanna i usa, om han skulle boka om flygresan hem, covid gjorde att världen började stänga ner, han bokade om, han skulle med det sista flyget till storbrittanien, och han smsade på natten att de inte fick gå ombord för det var något problem med att lasta bagaget och alla passagerare var tvungna att godkänna att åka utan bagaget, och jag låg vaken mitt i natten och undrade vad som skulle hända om henrik inte kunde lämna usa, om han skulle få åka med något fraktfartyg från usa till europa då, och jag skulle vara själv med ett barn och ett växande foster.

9081 jävla ord i mitt diktsamlingsmanus. Det är för många. Jag vet inte vilka som ska bort. Och de som ska vara kvar vet jag inte i vilken ordning de ska komma. De vet det inte själva heller.

Jag är så långsam.

Det är dumt i vår tid. Det är kanske alltid dumt.

Jag vill få vara långsam.

”Vad är det som avgör om en dikt är en lyckad dikt? Tiden.” skriver Pia Tafdrup i Över vattnet går jag.

Vad är den avgörande skillnaden när man flyttat till landet? Flugorna. Nyckelpigorna. Det är oktober nu, men de fortsätter komma in.

Det är oktober nu, jag ska få ordning på det där manuset.

Jag sitter ju här.

Pappa gav oss en gräsklippare i inflyttningspresent.

Hur mycket ska vi växa här.

Mina barns ansikten när jag kommer hem.

En länk i mammas halsband gick av, den kostade 450 kr att laga.

Jag blir mer och mer lik mamma för varje dag.

Nu kör jag bil till jobbet precis som hon gjorde. Har köpt en rutig kavaj.

Jag hittade en fantastisk dikt i telefonen som jag skrivit, mer än tre veckor av sjukdom nu, som blev sämre, bättre, sämre, bättre, sämre och jag ligger i sängen. Saker jag gillar med vårt hus: det har många fina gamla detaljer, det har skavda slitna sidor som gör det till ett hem man inte är rädd att röra sig i. Badkaret, framförallt nu när jag är sjuk, träden i trädgården, att barnen begraver humlor, getingar, flugor och myggor i trädgården. Stjärnhimlen när man kliver ut i trädgården om natten. Dahliorna och de andra blommorna, äpplena, päronen, biggaråerna nästa sommar. Arvid som klättrar i träden. Men jag misströstar över att jag inte fått en enda kvällspromenad än, utan ska tydligen hosta istället, ligga i sängen, den är iaf ny och så mkt bättre än den gamla.

”Nu åka till huset” säger Svante när vi vaknar, när vi säger att det är förskola idag och några dagar kvar tills flyttlasset går. ”Neej.” Vi var där fredag, lördag, söndag. Skrubbade bort gammal smuts, skruvade ihop vår nya säng, ställde pulkor och gräsklippare och vinterdäck i förrådet, lekte i trädgården. Svante lekte att han matade bä med äpplen som han körde i skottkärran. Arvid klättrade i träd. Jag visade barnen hur man skördar morötter från landet. Nu sker sensommaren där ute, och jag borde jobba, skriva, handla några saker, PACKA, sa jag packa?? Men jag ligger i sängen och hostar lungorna ur mig. Tänker på buketten med dahlior jag vill plocka när vi kommer till huset igen, när jag packat upp vaserna, hur jag ska orka packa ner vaserna.

Om jag var en SAB-klassificering vore jag Biografi med genealogi, särskilda personer. Jag heter Lz och vi lärde oss inte SAB när jag pluggade utan DDC som man också använder i Malmö. Nu när jag jobbar i Lunds kommun öppnar sig en ny värld och hallå jag är bibliotekarie på riktigt nu. Dessutom känns det som att jag hamnat på rätt plats.

Vi har snart ett hus.

Äppelsorterna heter Flädie och Laxton.

Jag vet inte hur vi ska leva där.

Vi ska plantera fler träd.

”Jag gillar kissa mattan.”

När ens liv är lite för mkt likt en Max-bok?

Nils-Åke Hasselmark – Fåradingar (”I hemlighet min vän / handlar den vuxna människan / som förlorat det liv ingen kan köpa tillbaka / Kossan hon äter sina vildäpplen i mörkret / utan hemliga tankar”)

Emma Eriksson Olsson – Och andra övergivna platser (”skymningsmoln speglas i den blanka sjön / de spretiga grantopparna / som tusen små varningstrianglar på himlen // hjälp hjälp / om du inte kan ta mig härifrån / ta mig ändå härifrån”)

Johan Jönsson – Marginalia/Xterminalia (”vad / går mitt liv ut på. / det är enkelt / att svara på. / mitt liv / går ut på / att få in pengar / till mitt liv, / det fortsatta / och det förflutna, där / jag skuldsatte mig / för all framtid.” Jag läste inte hela utan hoppade, det är ok, okej? Bibblan ville ha tillbaka den innan jag hann. Faktiskt vill jag börja slarva mer med poesi hur konstigt det än kan låta, men som ett sätt att smaka på många språk och blickar. Man kan läsa på många sätt och av olika anledning, varsågod för förnumstig slutsats.)

Elena Medel – Min första bikini (”Jag graverar dikter i kalla färger / på din hud, från bas till arkitrav. / Det regnar på dem och de löses upp, och jag konstaterar / att regnet smattrar / likt de blanka, orangefärgade kulorna / jag bytte till mig på rasten, / strax innan jag provade min första bikini.” Spanska Elena Medel skrev dikterna i Min första bikini när hon var mellan 13-16 år, varsågod ungdomar.)

Joan Lindsay – Utflykt till Hanging rock (”Nå, mina damer, vi har sannerligen haft tur med vädret för vår utflykt till Hanging Rock. Eftersom det ser ut att bli varmt idag har jag instruerat mademoiselle att ni får lov att ta av handskarna när ni har passerat Woodend. Ni kommer att äta lunch på picknickområdet vid berget. Låt mig än en gång påminna er om att själva berget är oerhört farligt och att ni under inga omständigheter får ge er av på några tanklösa okvinnliga upptäcktsfärder, inte ens på sluttningarna längst ner. Men eftersom Hanging Rock är ett geologiskt underverk förväntas ni skriva en kort uppsats om det på måndag morgon. Jag ska också be att få påminna er om att trakten är känd för sina många giftiga ormar och myror. Det var nog allt. Ha det så trevligt och försök att uppföra er på ett sätt som anstår elever på Appleyard College.” Jag älskade den här!!)

Ursula Andkjaer Olsen – Mitt smyckeskrin (”att ha / en plats i sig / erinran om att ha varit / minst två / sammanhängande organismer / den ena inuti den andra / som minns att ha varit inuti en tredje / kanske minns // en civilisation av kedjor av minst två / ingen är ensam // ett ovärderligt slott som en gång låg inuti ett annat slott / lika ovärderligt // något som var ett och som delade sig”. Om ”skapandet och upphörandet av liv”, som det står i nätbokhandeln.)

Marie Lundström – Alla måste söderut (Jag lyssnade på ljudboken, och det var ett trevligt promenadsällskap detta, och en fröjd att den är inläst av Marie Lundström själv. Jag skrattar ibland rakt ut och blir berörd av slitningen mellan var man kommer ifrån och var och hur man sen ska leva.)

Tolstoj – Anna Karenina (Jag är klar med vårens läsprojekt! Min utgåva är i tre band, och det har varit en utdragen läsning med annat emellan, typ allt. Hade några dippar, när jordbrukspolitiken inte riktigt lockade och det var fel karaktärer som var i fokus. Men överlag känner jag mig nu mycket nöjd över att ha läst. Om Tolstoj kortat ner den med femhundra sidor hade det varit riktigt jäkla bra!)

Kristina Sigunsdotter – Humlan Hanssons hemligheter (Det första jag läser i mitt lilla sommarprojekt att förbereda mig för jobbet som skolbibliotekarie för mellanstadiet. Underbar bok, tonen! ”Jag har snattat ett paket tamponger på konsum (fastän jag inte ens har fått min mens). Bara mitt ena bröst har börjat växa. Det var jag som klottrade på stenen bakom skolan (jag skrev namnet på ett hårdrocksband jag inte gillar för att ingen skulle misstänka mig). […] Ibland är jag rädd för att mamma och pappa ska dö.” 

Sara Mauritzon – Silvermannen (”Jag minns inte hur länge jag står vid det konstiga fönstret och försöker minnas hur länge mamma var borta. Och vart hon hade gett sig av den gången. Jag tror inte jag fick reda på det. Om jag hade fått veta vart hon brukade ta vägen, hade jag ju kunnat leta efter henne där. Varför berättade ingen det för mig? Eller gjorde de det och jag har glömt?” Nordisk mytologi, spänning och känslor. Väldigt fin! Tilldelades Slangbellan, för bästa debut, och är första delen i en serie. Jag är givetvis även stolt att få Sara Mauritzon till kollega på mitt nya jobb!)

Åsa Larsson och Ingela Korsell – PAX Nidstången (Lyssnade på ljudboken, första delen i en serie och pang-på-spänning.)

Elin Persson – Sommaren (”Blev du blyg? viskade mamma. Jag såg bort. Du måste testa att tölta, sa hon, det är en häftig känsla. Kan vi åka? sa jag. Vi har åkt hela vägen hit, sa hon, då är det bra om du rider, det här har du pratat om, det här har du sagt att du vill göra, och nu är vi här. Jag känner inte för det, sa jag. I bilen på väg hem stängde jag av radion. Kan jag få pengar och köpa något till Jelena i födelsedagspresent? frågade jag. Kretsar allt runt Jelena? frågade hon. Kan jag få pengar, ja eller nej? Varför är du så arg? frågade hon. Jag är inte arg. Du kan få pengar sa hon, men då vill jag att du är trevlig också. Jag har tagit ledigt idag för din skull.” Jag älskade den här täta, laddade romanen! Den ligger ju också nära sådant jag själv skrivit och skriver om. (Hade en enda invändning och det är att jag tänker att hästtjejer har stenkoll på hästfärger och aldrig skulle kalla en häst för röd tex. Men det är en detalj, och nej det är inte en hästbok.))

Cormac McCarthy – Blodets meridian (”De fångade in sina hästar och återvände. Ingenting rörde sig i den höglänta vildmarken förutom vinden. De talade inte. De var män från en annan tid även om de hade kristna namn och de hade bott hela sitt liv i vildmarken såsom deras fäder för dem. De hade lärt sig krig genom krig, generation efter generation hade de drivits bort från kusten i öster över en kontinent, från askan vid Gnadenhutten till prärierna och över floderna till de blodiga områdena i väster. Om mycket i världen var ett mysterium var gränserna för denna värld det inte, för världen var utan mått och gräns och i den fanns det än vidrigare djur och människor av annan färg och varelser som ingen man någonsin hade sett och ändå var inget av dem mer främmande än deras egna hjärtan inne i dem, vad vildmarken där än rymde och oavsett vilka djur.” Rå, brutal och samtidigt väldigt vackert skriven. Men det var mastigt med fyrahundra sidor brutalitet, det kanske inte var riktigt den sommarbok jag behövde just då.)

Alice Oseman – Heartstopper bok 1-4 (Vilken plöjläsning, njutläsning, denna serieroman-serie som fått så många ungdomar på fall, och också blivit netflixserie. Det handlar om två killar på brittisk pojkskola, som först hamnar bredvid varandra i hemklassrummet, sedan blir vänner, sedan kära. Den fångar hur det är att vara ung och upptäcka kärleken och vem man är. Gillar hur Oseman fångar så mkt känsla i sina bilder, det ordlösa i hur man bara kan titta på varandra. Den fjärde boken var dock inte lika bra, där slog det över i lite väl mkt förnumstig upplysningskampanj.)

Nora Dåsnes – Låt skogen leva! (Om att inte bli tagen på allvar av vuxna, om klimatförändringar, om att organisera en motståndsrörelse. Mycket fin mellanåldersbok i serieformat, och jag blev sugen på att läsa den första, då detta är en fristående uppföljare till debuten Vita lögner, röda hjärtan.)

Rebecca Sand – En ensam cowgirl (”jag går i skogen flera mil åt gången får skavsår på fötterna / smetar blodet från skavsåren i ansiktet / gör mig redo / för krig / ångesten sliter i kroppen hjärtat dunkar hårt skrämmer iväg fåglar / från sina bon / jag känner mig inte hemma i skogen men känner mig kanske inte / hemma någonstans / mormor har bakat sockerkaka men / det är gift i sockerkakan / blodet har torkat in i ansiktet mormor hämtar en trasa / lilla du säger hon / stryker ig över armen / tvättar ömt mitt ansikte / jag blundar / hjärtat dunkar / det finns ingen plats för mig / ingenstans finns det någon plats för mig”)

Miriam Toews – Kvinnor som pratar (”Ingen av oss har någonsin bett männen om någonting, säger Agata. Inte en enda sak, inte ens att de skall skicka saltet, inte om en penny eller en stund för oss själva eller om att de skall ta in tvätten eller dra undan gardinerna eller ta det lugnt med fjolårsfölen eller sätta en hand mot korsryggen på mig när jag för tolfte eller trettonde gången försöker krysta ut ett barn ur kroppen. Vore det inte intressant, säger hon, om det första och enda som kvinnorna ber männen om var att de skulle ge sig iväg?” Ok jag är trött så såhär står det i nätbokhandeln: ”Kvinnor som pratar är en skakande berättelse baserad på verkliga händelser bland mennoniter (en strikt hållen gren av kristendomen vars mest kända del är amish) i Bolivia. I den isolerade mennonitkolonin drogas och våldtas under flera år byns kvinnor om nätterna. Många av kvinnorna tror att de blivit överfallna av demoner och deras vittnesmål avfärdas som kvinnlig hysteri. Nu samlas kvinnorna till rådslag om de ska stanna och förlåta eller ge sig av ut i en för dem okänd omvärld, de som inte tillåtits lära sig läsa och enbart pratar plattyska i ett spansktalande land.” Starkt ämne och spännande miljö, och ett intressant grepp att återge ett samtal, som väl också är en nackdel då berättelsen blir lite statisk.)

Johan Rundberg – Nattkorpen (Om barn på samhällets botten i 1800-talets stockholm, och den kalla vintern är inte den enda faran. Miljön och personerna fångar mig direkt, och det är såå välskrivet.)

Nora Dåsnes – Vita lögner, röda hjärtan (Sån igenkänning i hur det kan vara att gå i sexan, i glappet mellan barn och ungdom, och det gestaltas troget till barnets perspektiv. Jag njuter av vissa formuleringar och tankar. ”Vi undvek Linnea resten av dagen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det! Det var faktiskt vår första dag på vårt sista år på mellanstadiet och Linnea förstörde allt! Hoppas hoppas hoppas hon är sig själv imorgon!”)