TYST

Mitt barn sjunger: ”Överraskar under isen.” Hans bästa lek är att packa så mycket som möjligt och stapla enorma högar.

Min bebis har lärt sig krypa.

Jag är trött. Jag längtar efter att få vara ifred. Jag tittar på hus på hemnet, långt ut på landsbygden. Där är det tyst. Jag sitter uppe alldeles för sent, medan skymningen faller. Tills det blivit mörkt.

REDOVISNINGSPLIKT

Erik Lindman Mata – Pur (Debutdiktsamling om en död flickvän, starkt och med ett eget språk. ”platsen här är 1 sår / den är inte sorg / du är sår / lev i såret osv / sår som kräks / lilla blöta sår / klamra mig / levra mig”)

Axel Winqvist – Det vackra och det fula (Som en inventering av världen, att minnas allt. Känner mig lite besläktad med den här diktsamlingen? Rader jag verkligen känner i mig. ”allt som spelar någon roll / minnet av händer som flätas ihop, / rapsen som böjer sig i vinden / minnet av en bandspelare som barn, / inspelningar med ljusa röster / tänk att vara samma person hela livet / bära sina bilder och tankar / sortera arkiven tills de svämmar över / händerna på ratten, / ett rådjurs lysande ögon / cypresserna. fartblindheten – / doften av ett träd som faller”)

Ingvild H. Rishøi – Vinternoveller (”Men nu ser han på mig så där igen. Och jag tycker inte om det. Han har så rädda ögon. Och jag står inte ut med att min bror ska ha såna ögon, för jag har undrat över det där, om rädslan växer med kroppen, som andra ärr, som mammas kejsarsnitt, när hon blev tjockare blev ärret bara större.” En novellsamling på tre starka noveller, att riktigt gå in i. Och världens vackraste omslag?)

Nina Pascoal – Vi röstar om vi saknar mamma (”Mamma brukar nästan aldrig sminka ögonen, bara när hon ska ut och träffa någon eller när vi ska på restaurang. När hon gör det ser hon inte riktigt ut som sig själv, utan gladare, lättare, yngre. Kanske var det så hon såg ut innan hon fick oss.” Älska barndomsskildringar med ett språk som bär.)

Gertrud Hellbrand – Dragoner (Jag har lyssnat på mitt livs första ljudbok. Egentligen konstigt att jag inte gjort det tidigare, i barnvagnspromenadernas tidevarv. Spänningsromaner brukar jag läsa en vartannat år? Men hästar och Östergötland är desto mer bekant. Gillade miljön och människorna, men spänningsmomenten kändes lite klyshiga ibland.)

Anna Kölén – Ingen kommer att tro dig (Min andra ljudbok. Ett metoo-drama att gå lååångt till. Och så skönt den även skildrar frågan om klass.)

Elisabeth Berchtold – Modersmyter (En diktsamling om ungefär det som titeln utlovar, och jag ville tycka om den, men ofta kändes det som att texten och jag ville åt olika håll? Men fastnade tex för den här dikten: ”bröstet juvren gnyenden bräkanden nå SPENEN pälslen / hårfin hindjag och min kaninkind kvigmunnen kalvsuget / sträv som mjölk är själen kroppen färsk ur”)

Patrik Lundberg – Fjärilsvägen (Lyssnade på den som ljudbok, och det lämpade den sig mycket bra som. En stark berättelse om en mamma, en uppväxt och: klass.)

Cecilia Alstermark – Fosterlandet (Om en graviditet som går utför och ett barn som måste plockas ut ur magen alldeles för tidigt. Stark diktsamling om att bli mamma till ett för tidigt fött barn. ”När jag kommer till dig / ett dygn efter förlossningen / har du redan ett personnummer / Du blev en person / medan jag var / någon annanstans // Jag lär mig språket / som omgärdar dig / Bme bröstmjölk egen / Fb flickebarnet / pvc, pcvk / mamma, pappa // Jag sträcker in handen i kuvösen / du trär din lilla hand runt mitt finger”)

Martina Haag – Det är något som inte stämmer (Lyssnade på den som ljudbok. Det var starkt, om att bli lämnad, om att bli ljugen för av den som ska stå en närmast, med scener som verkligen fick det att krypa i kroppen, som när huvudpersonen letar genom huset efter bevis. Men också rätt pinsamt när huvudpersonen drar till fjälls och simmar genom en bottenlös fjällsjö?)

Caroline Albertine Minor – Välsignelser (En välsignelse att läsa den här. En novellsamling som fick PO Enquists pris för några år sedan. Jag har också spanat på den några år? Och jisses vad glad jag är att jag läste den. Kände det direkt, att det här är exakt min kopp med te. Och jag blev så sugen på att få tid att skriva igen. ”Rummet var stumt och rent. Varken sängen eller den låga byrån eller de ljusgula gardinerna hade något att säga henne. Om Anso någonsin hade varit här, så var hon inte det längre. Det påminde om en operation under lokalbedövning. Gedske hörde de fruktansvärda ljuden, som hon visste betydde smärta, men hon kände ingenting. Om hon lutade pannan mot rutan kunde hon se dem där nere. De omfamnade varandra och när de stod där, tätt ihop, skämdes Gedske över Anso, som hon hade gjort när hon som barn ställde till med en scen vid en släktträff, eller betedde sig uppenbart orimligt mot sina kompisar. En skam, som i slutändan pekade tillbaka på henne själv.”)

Elin Cullhed – Eufori (En roman om Sylvia Plaths sista år i livet. Den fångade mig med sitt levande språk, styrka och bärande ton. ”Jag var nerverna, jag var blodet, jag var hjärtat, jag var den vita huden, jag var pärlhalsbandet, jag var marmorn, jag var duvan, jag var hjorten, jag var den döda mullvaden vi hittade på marken, jag var flickan, jag var kvinnan, jag var modern till hans barn. Jag var Amerika, jag var en hel kontinent, jag var framtiden, jag var motivet som han ville upptäcka, jag var en person han ville kolonisera, han ville äta mig, han ville härbärgera mig, han ville förvara mig. Han ville hämta hem mig från Amerika där jag blev född och låta mig känna Londonlivets puls i mitt hjärta och sedan ville han placera mig i ett hus på landet i Devon bland alla påskliljorna och fåglarna.”)

Coco Moodysson – Mörkt album (Seriealbum, som har en bra beskrivning som summerar den fint hos nätbokhandlarna, så jag snor den: Coco är en 48-årig serietecknare som plötsligt inte kan rita längre. Dagarna ägnar hon åt att läsa om mord på Flashback och att tänka tillbaka på sina misslyckade ungdomsår, då hon sov bort dagarna i en äcklig lägenhet i förorten. Känslan av att inte komma någonstans gör sig påmind och det sista hon vill är att hamna där igen. När hon kommer till lekparken med barnen har alla andra gått hem för att äta lunch, hennes egna barn fryser och är hungriga. Hon börjar på en konstkurs men tulpanerna i akvarell blir skitfula. Hon ljuger för sin man om att hon jobbar. Dessutom finns det saker som hon inte kan berätta om. Saker som hänt i familjen, alldeles för privata för hamna i en självbiografisk serieroman. Coco ändrar, suddar, slänger och börjar om men det blir ingenting. Istället för att jobba städar hon huset kliniskt rent och gräver djupare i mordfallen. Till slut går det inte länge, hon inser att hon måste berätta allt.)

Malin Granroth – En klump i magen (Seriealbum om att bli gravid fast att man aldrig tänkt att man vill ha barn.)

Inger Christensen – Fjärilsdalen (En sonettkrans, och vilket imponerande pusslande att skriva en sonettkrans, särskilt en sonettkrans som Fjärilsdalen. Om förgängligheten, livet och döden, och fjärilarnas spröda färgprakt.)

EN VISS BEBIS HAR VISST ÄTIT LITE PÅ DET SENASTE NUMRET AV HÄST & RYTTARE

En viss bebis har visst ätit lite på det senaste numret av Häst & Ryttare som bara blivit liggande i vardagsrummet och som jag nu hittar på golvet bland diverse leksaker. Jag får väl bläddra lite, innan jag slänger den, tänkte jag.

Så jag öppnar den och bläddrar men hallå den där boken känner jag ju igen! Lästips. Lin Hallbergs senaste Sigge-bok, och så jag och Hästar.

Ska det alltid vara såhär nu? Att man snubblar över sin egen bok.

Säg ja.

”INNERLIGT PORTRÄTT AV SORGENS PRAKTISKA VERKLIGHET”

”Innerligt porträtt av sorgens praktiska verklighet”. Henrik Sahl Johansson recenserar Hästar i SvD för några dagar sen. Hurra!

Han skriver tex:

”’Hästar’ kretsar kring förlusten av en mamma, men utanför sorgmotivet påminner den också om ett språkligt spel, en övning där diktjaget formar sin syn på världen inom gränserna för samspelet mellan människa och djur.

Inledningsvis befinner sig dikten hos ett bardomens ’vi’ som utforskar självet och världen inom hästarnas hägn. En initiationsrit löper genom dikten: ’säg efter mig: / vill du stå i regnet, alldeles stilla / som hästarna gör? / kan du namnet på regnet? / kan du nånsin bli ren?’”

Och:

”Det finns en uppriktighet och innerlighet i Lisa Zetterdahls poesi. Den är märkt av tiden i positiv bemärkelse – eftertänksam utan att övergå i sentimentalitet. De fem dikterna är orimmade, rika på upprepningar, emellanåt tätt sammanhållna och i andra stunder brutna på så vis att de kan läsas i olika riktningar.”

Och:

”Starkare är dikten som följer, ’Får jag ärva den här när du dör’, där mammans kvarblivna ägodelar ställs mot all den plast som lever vidare i naturen. Två olika frågor – en privat, en universell – vävs samman och påminner om att plasten trots allt kommer överleva oss alla.

Sist av allt finns dikten ’Hästar’, bokens elegiska avrundning. Den första diktens ’vi’ övergår här till ett ’jag’; barnets gränslösa värld krymper till en enskildhet. Det är en fin skildring av det grymma i sorgens praktiska sidor.”

Hela recensionen finns här: https://www.svd.se/innerligt-portratt-av-sorgens-praktiska-verklighet

LEVA SOM DET BLANKA PAPPERET

Jag längtar till landet, drömmer om att bo på landet, går på visningar. Men då vill jag plötsligt bo i stan, bara en annan stad. Gå anonym längs med gatorna, ensam, inga barn med mig, fria händer. Sitta och skriva och vara ett blankt papper. Leva som det blanka papperet.

IRRITERAD

Jag får förklarat för mig hur man trycker ut yoghurt ur förpackningen. Vi är i deras sommarstuga. Man får inte gå barfota. Då blir det smutsigt inomhus. Det är midsommar men de plockar inte in några blommor. Då kommer det in så mycket småkryp. Det slår mig för en sekund och sen kan jag inte ta tillbaka tanken. Vilken tur att du är död så jag slipper bli irriterad på dig.

HURRA VILKEN RECENSION!

Hurra! Vilken fantastiskt fin recension skriven av Ulrika Milles i DN häromdagen!

Hon skriver tex:

”Jag tycker så mycket om den här tunna sorgsna boken, som vet så mycket om hur ’våra flickhänder har gripit/efter halmstrån/det står aldrig något/om detta’, och hela tiden rör sig fram och tillbaka mellan döden och den odödlighet som finns bland hästar.

Till slut blir oron konkret, det som återstår är att dela upp livet som blir kvar när en mamma dött, hon som såg hästar i trädgården medan hon dog. Dikten blir rakare, besöker dödens alla idiotiska stationer i ett automatiserat konsumtionssamhälle som vårt, räkningar för bårhustransport, välkommen tillbaka som kund.

Lisa Zetterdahls debut är poesi för alla, en hästbok för rädda och allergiska, där också den välbekanta overallen i bävernylon skickar en omsorgsfull hälsning till varje sörjande människa. Allt handlar om det som kan bära.”

Hela recensionen finns här: https://www.dn.se/kultur/en-hastbok-for-radda-och-allergiska/

LITTERATURSTÖD

Jo jag har ju glömt berätta att en viss bok fått litteraturstöd och därmed snart finns på alla Sveriges folkbibliotek dvs 286 stycken! Hurra! Säg till en moster och en bästis och en granne att gå och låna!