Emily Dickinson – Faskikel 26 Vi leker inte på gravar (”Vi leker inte på Gravar – / Det finns inte Plats – / Det är inte plant – de lutar / Och Människor kommer – // Och lägger en Blomma – / Och deras Ansikten slokar – / Vi räds att deras Hjärtan ska falla – / Och krossa vår näpna lek – // Därför flyr vi – / Som från Fiender – Undan / Vänder oss om – / Bara Ibland – / För att mäta avståndet -” Shit pommes frites ju?)

Marie Tonkin – Lili Marlene (”Allt kunde ja varit nästan som vanligt / när du dog, om inte tiden svämmat över. / Svart saltglänsande häver sig havet, / som om det var du som höll det på plats. // I bukten seglar drivved och hemlösa minnen. / Å kära aska, som inte svarar / på brev längre, du regnar i mitt / medvetande, söker din form // stiger upp ur stumma vatten som språk.” Shit pommes frites här också va?)

Gail McConnell – Solen står på glänt (”vit näsduk av bomull / du knöt knutar i alla hörn / & satte den på mitt huvud i / solen vid Helen’s Bay jag vet att / det hände på ett foto jag vet att / det hände från ett foto jag vet att / det hände och fotot är / något du har lämnat”)

Tone Hødnebø – Mörk kvadrat (”Den barndomen som kom till dig om natten / när du inte kunde sova. Det var träd ombyggda / till slott, och du klättrade upp i det högsta / trädet och somnade. Medan du sov blev du nedhämtad / av händer du inte kände, och skuggan suddade ut / dina drag och du var inte längre ett barn, / utan en hund som sprang bort, smackande med svängande svans”)

Anna Ström – Genom varpen (”Här står huset, det menades / att du skulle vara länge här / och någonstans finns en hand som håller kvar // Jag måste leta i lådor, bland undanstoppade saker / Den borde finnas någonstans / bland urvuxna kläder och askarna / Tapeterna tappar taget som / avmattade ord // Jag hade lagt handen till glömska / Nu letar jag efter den, / det är ingraverat i den / minnet av ett barn”)

Hanna-Linnea Hannu – Lazarustaxon (”K sjöng: / Hull å Hår / Hull å hår / Tugga på mitt lena lår / Suga gult ur mina sår / Mina tidiga sår / Mina ärvda sår / Mina föräldrars tuggade lår”)

Mikael Yvesand – Våran pojke (Och där är vi olika va, absolut, det tillstår jag. Men ni vet, jag är en modern kille, och som många moderna företag jobbar jag med Office-paketet. Microsoft Excel (svarar inte). Johan Lindkvist (svarar inte). Avsluta process. Fastän det inte är något jag strävar efter så kan det ibland ske missförstånd.” Och jag, ja jag tyckte mycket om den!)

Therese Bohman – Kammakargatan (”Hur såg jag ut på den tiden? Ett ungt, runt ansikte som ännu saknade skuggor och tydliga drag. Långt, lockigt hår som jag inte hade börjat färga mörkt än, det var ointressant mellanbrunt, precis som mina ögonbryn, allting i mitt ansikte liksom flytande, odefinierat. Jag klädde mig mest i jeans, helst ett par från UFF på Repslagaregatan i Norrköping […].
Till fest bytte jag jeansen mot en kort svart manchesterkjol och svarta strumpbyxor, kanske ett par knähöga platåstövlar i fejkmocka som jag köpt på rea på Din Sko i ett försök att se ut som Sarah Cracknell i Saint Etienne, trots att jag i övrigt inte påminde om henne på minsta vis, kanske ett par plastiga clips jag hittat på secondhand, för jag tog inte hål i öronen förrän jag var nästan tjugofem.
I efterhand har jag tänkt att jag kanske gav ett lätt excentriskt intryck med min förvirrade klädstil, som i själva verket mest kom sig av att jag ständigt hade ont om pengar, eller så såg jag verkligen bara fattig och konstig ut.”
Jag gjorde också några betydande klädköp i tonåren på UFF på Repslagaregatan i Norrköping, tex en vinröd skjorta, som jag använde till den föll sönder och då försökte limma ihop för tyget var för skört för att sy i. Det är något visst med att gå tillbaka till den där formativa tiden.)

Linda Spåman – Ett år av apokalyptiskt tänkande (Serieroman som golvade mig, så brutal och samtidigt så vacker!)

Nima Hasan – Den sista fjärilen (”Om min mamma varit här / skulle hon ha tröstat mig som mammor brukar / ljugit rakt och varmt, bara för att få mig att le / Om min pappa fortfarande kunnat berätta sina historier / skulle han ha sagt att han övertygat jätten / om att vi inte duger till middag / Men de finns inte längre / och nu är det jag som måste hitta på en berättelse / som distraherar piloten / i planet från att släppa sina bomber / på barnen när de är ute och leker”)

Naja Marie Aidt – Övningar i mörker (Det enda positiva med att ligga nedbäddad med förkylning!)

Karl Ove Knausgård – Arendal (Den här mörka årstiden. Jag har sedan jag läste Morgonstjärnan varit knockad, tagen och helt fast, och tyckt att böckerna bara blir bättre och bättre. Men nu var det inte riktigt så med Arendal, den var något av upprepning? Men den var ändå Knausgård. ”Mörkret föll inte, det var omvänt. Det steg. Hur skulle man annars förklara att himlen fortfarande var blå medan träden och hedarna härnere var svarta som natten? Mörkret sipprade ut från enorma underjordiska reservoarer och bredde ut sig över landskapet, samtidigt som det steg och steg och till sist hade lagt under sig även himlen.” Och: ”Döden var ingen gåta. Lars, till exempel, var död, vad det innebar var inte svårt att förstå. Det som fanns kvar av hans kropp låg antagligen på en kyrkogård i närheten. Men vårkvällarna när vi lekte ute, med våra varma kroppar i den kalla skymningen, när lukten av all bråte som hade brunnit tidigare på dagen låg kvar i luften, de kvällarna var inte döda – de fanns bara ingenstans.”)

Mara Lee – Min tunga moder (”Att skriva om mödrarna och avgrunderna. Svärmiskt, / övergående, förutsägbart. I mitt fall även obekvämt. Ungefär / som när mina väninnor förr om åren började prata om sina / mammor, och jag plötsligt blev som luft. Jag fanns inte längre, / fastän jag satt kvar på exakt samma plats vid bordet. / Jag och mamma räknades inte. // Och sedan, flera år efteråt, undrar de, vännerna, varför jag / försvann ur deras liv. Jag hade kunnat svara: Om ni hade / ställt en enda fråga om min mamma, så hade ni vetat / exakt / vad försvinnande betyder i mitt liv.” En biblioteksbok som jag behöver köpa faktiskt, tyckte mycket om den.)

Jag skriver en kärleksroman, kan man eventuellt säga. Spotify talar om ömma hjärtan och sårbarhet, när de sammanfattar mitt år och mitt ibland soundtrack till mitt skrivande. Jag skulle också vilja nämna skam. Och det vi håller hemligt för familjen. Men egentligen vill jag inte säga nåt än.

Nånstans bland mörker, förkylningar, trötthet. I lördags sprang jag faktiskt mina kilometer i skogen, första gången jag springer i december på många många år, jag passade på i en liten lucka mellan förkylning och trötthet, som ett kommatecken, men det var ljuvligt och Svante stod ute och mötte mig när jag kom hem.

Okej nu såg jag att folkbiblioteken i Lund har köpt in 11 exemplar och folkbiblioteken i Malmö har köpt in 12 exemplar och många av dem är utlånade! Så nu känns det faktiskt bättre, denna dagen en förkyld måndag i sängen.

Ja denna dagen en förkyld måndag i sängen, efter en förkyld söndag, en förkyld lördag, en nedbäddad torsdag-fredag. Det är så tradigt att ha sett fram emot skrivdagar, en extra ledig dag från jobbet, men istället för att skriva ligga nedbäddad med ett tungt och tomt huvud. Känns som att jag varit sjuk hundra gånger det här året. Jag gnäller på barnen att de ska vara tystare. Arvid kommer och kryper upp i sängen, han har skrivit ett a4-papper fullt med olika uppslag till den serien han vill att jag ska skriva, där det finns skrivet manus på en första bok, som han då och då frågar när den kommer och jag säger ungefär mja det är ingen som har velat ge ut den än. Nu vill han att vi ska prata om vad som ska hända i de olika böckerna. Men jag är sjuk och tung och tom och för varje dag av sängliggande växer frustrationen och längtan. Allt jag vill är att få skriva. Jag längtar så mycket efter att få skriva.

Det kom en BTJ-recension. Mer får man kanske inte som barnboksförfattare? Det är så konstigt att släppa ut en bok i tystnad. Jag kan bli så deppig av att leva i en tid när litteratur får så lite plats. Där kultur får så lite plats. Där läsning ska ta plats på storytel och så mycket mer var det inte med det.

Till BTJ-recensionen. Den var rätt trist. Jag förstår mig inte på recensioner som enbart rapar upp handlingen. Inte en antydan till att faktiskt ha läst? Vad handlar den om, vad finns där, mellan orden, i bilderna, i berättelsen, vad är det här för nåt? Så ja vi fick en BTJ-recension som återgav handlingen. Den inleds:

” ’En dag fick mamma inte plats i vårt hus längre.’ Huset i fråga är vackert bubbelgumsrosa och orden på första uppslaget kommer från en namnlös flicka, tillika bokens jag-berättare. Ja, mamma har bokstavligen växt ur huset och kan inte komma in genom dörren.”

Efter att ha återgett handlingen konstateras : ”Hennes [Frida Hammars] fina akvareller är skapade i en harmonisk färgskala som, förutom det bubbelgumsrosa, domineras av milt turkosa, senapsgula och bruna toner. Bilderna kompletterar texten som är skriven på ett språk som är väl avvägt och flyter fint.”

På slutet kommer något av ett omdöme: ”en småfinurlig och varm berättelse” och ”helt enkelt en trevlig bekantskap”.

Yes det var det!

Jag stryker så mycket ur manuset

att det hade kunnat räcka

till en egen diktsamling.

Hittade några anteckningar med sådant som Arvid sa kring tiden när vi bodde i USA:

”Där är ett barn som går själv. Tror du att det är ett barn som redan varit vuxen?”

”Om alla barnen har munnen öppen när jag pratar så kan de också lära sig svenska.”

”Jag har varit i Amerika en gång förut. Det var innan mina gosedjur fanns. Då var de i min mage. Bävern ville kissa i magen. Men mamma, innan man föds, finns man då? Är det, är det, är det som när man är död, att man inte riktigt finns?”

Vi hade en så härlig söndag i Kjuge, och för allra första gången klättrade Arvid, jag och Lina precis samma problem, och även Arvid klarade dem!! Vid första försöket fick han lite putt på rumpan när han behövde. Givetvis ville han direkt försöka igen. Vid andra försöket fick han lite mindre putt. Vid tredje försöket kunde han själv! Jag kan inte fatta hur stor han är. Och hur roligt det är att klättra tillsammans.

I lördags hade vi en liten releasefest för Inte plats för mamma hemma hos oss! Så mysigt med kompisar och barn som bläddrar i ens bok! Jag hade högläsning, det bjöds på fika, jag fick fina blommor och vi hade ett pysselbord där man kunde rita och skriva sin egen bilderbok. Svante gjorde en, Arvid gjorde två, och efter festen gjorde han klart två kvarlämnade böcker. Tack till alla som kom och firade – nu finns boken i världen!

Jag är på skrivresidens, Hedlandet i Torna Hällestad. Det fantastiska livet på skrivresidens. Jag vet inte när jag njutit så besinningslöst av att skriva, från morgon till sen kväll, med paus för träd vyer te samtal. Det var väl när jag var här förra året. Jag har gått mellan dikt och prosa varje dag men idag har jag varit så djupt inne i dikterna bara. Mitt äldsta dokument för den här diktsamlingen skapades 15 oktober 2020. Den firar alltså 5 år idag! På lanthandeln när jag väntade på att få betala spelade de Because the night och det kändes som en cirkel sluts. Manuset har fått nytt namn och nu utmejslas dess nya struktur.