BOKEN

Våren 2021 debuterar jag med diktsamlingen HästarIt-lit förlag . Boken går att köpa t.ex. HÄR, eller HÄR, eller HÄR.

 

Förlaget presenterar boken såhär:

”En mamma dör och dottern tvingas ta hand om det som blir kvar. Huset och trädgården, räkningarna som fortsätter att komma, tavlor och schampoflaskor. Och så lådorna med sådant som sparats från den egna barndomen. Gamla skolarbeten, skrivblock och teckningar.

Och överallt: hästar.

I sin första diktsamling skildrar Lisa Zetterdahl hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. Som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer. Ett strömförande, stilsäkert, och trösterikt dokument över hur en människa blir till: genom att ingå, och genom att separeras.”

 

”Det finns en uppriktighet och innerlighet i Lisa Zetterdahls poesi. Den är märkt av tiden i positiv bemärkelse – eftertänksam utan att övergå i sentimentalitet. De fem dikterna är orimmade, rika på upprepningar, emellanåt tätt sammanhållna och i andra stunder brutna på så vis att de kan läsas i olika riktningar. […]

[D]ikten som följer, ’Får jag ärva den här när du dör’, där mammans kvarblivna ägodelar ställs mot all den plast som lever vidare i naturen. Två olika frågor – en privat, en universell – vävs samman och påminner om att plasten trots allt kommer överleva oss alla.

Sist av allt finns dikten ’Hästar’, bokens elegiska avrundning. Den första diktens ’vi’ övergår här till ett ’jag’; barnets gränslösa värld krymper till en enskildhet. Det är en fin skildring av det grymma i sorgens praktiska sidor.”

Henrik Sahl Johansson recenserar Hästar i SvD. Hela recensionen finns här: https://www.svd.se/innerligt-portratt-av-sorgens-praktiska-verklighet

 

”Jag tycker så mycket om den här tunna sorgsna boken, som vet så mycket om hur ’våra flickhänder har gripit/efter halmstrån/det står aldrig något/om detta’, och hela tiden rör sig fram och tillbaka mellan döden och den odödlighet som finns bland hästar.

Till slut blir oron konkret, det som återstår är att dela upp livet som blir kvar när en mamma dött, hon som såg hästar i trädgården medan hon dog. Dikten blir rakare, besöker dödens alla idiotiska stationer i ett automatiserat konsumtionssamhälle som vårt, räkningar för bårhustransport, välkommen tillbaka som kund.

Lisa Zetterdahls debut är poesi för alla, en hästbok för rädda och allergiska, där också den välbekanta overallen i bävernylon skickar en omsorgsfull hälsning till varje sörjande människa. Allt handlar om det som kan bära.”

Ulrika Milles recenserar Hästar i DN. Hela recensionen finns här: https://www.dn.se/kultur/en-hastbok-for-radda-och-allergiska/

 

”Karlarna som blev sadelmakare och hovslagare i rakt nedstigande led utgör sin linje, mödrarna och döttrarna med alla sina hängivna timmar av grovjobb i stallet utgör sin. Det är två berättelser, en gammal känd och en nyare, ännu inte till fullo berättad. Men Lisa Zetterdahls poetiska historieskrivning över kvinnolinjen är ett omistligt bidrag:

’svetten över hästens hals
våra ostyriga händer, drömmar
våra mödrar i bilar
våra kön rakt över sadeln, uppspärrade’”

Therese Eriksson skriver om Hästar i en litteraturkrönika i VK. Hela texten finns här: https://www.vk.se/2021-04-28/nu-ar-hastberattelsen-mera-kvinnans-an-mannens

 

”Avslutningsvis samlar orden ihop sig till klara, enkla dikter där sorgen djupandas genom raderna. ’Jag har vattnat den krukväxten jag ska behålla / men tänker att de andra lika gärna / kan vänja sig / vid döden nu’. Zetterdahl lyckas fånga stora känslor med nerskruvade medel. Barnets ömtåliga hjärta och den vuxnas avslipade klarsyn hjälper henne navigera genom språket, som förblir både svekfullt och bärande. ’Mobilens ordlista skriver räknar i stället för saknar / jag räknar dig / du är min enda mamma’, läser jag på sista sidan. Tårarna börjar rinna. När jag tänker efter var det faktiskt länge sedan en debutdiktsamling fick mig att gråta.”

Maria Küchen recenserar Hästar i Sydsvenskan. Hela recensionen finns här: https://www.sydsvenskan.se/2021-03-29/lisa-zetterdahl-fangar-sorgen-over-en-dod-mamma

 

”Jag blev helt knockad av den här, och tog den i en sittning.”
Johanna Lundin tipsar om Hästar i Go’kväll på SVT 10/3.

 

”Lisa Zetterdahls skildring av stallets värld är frapperande sinnlig. Kanske för att det i så hög grad handlar om en plats som utlovar initiation till vuxenvärlden; att ta hand om hästarna är ett tungt och krävande arbete. För diktens hästtjejer handlar det också om att växa och bli äldre, med allt vad det innebär. Svetten över hästarnas halsar. Den egna animaliska driften sublimerad i kärleken till djuren.”

Andrés Stoopendaal recenserar Hästar i bland annat Borås Tidning, Kristianstadsbladet och Smålandsposten. Hela recensionen finns här: https://www.bt.se/kultur/stallet-som-uppfostrare-ar-arenan-for-lisa-zetterdahls-poesidebut-fa1ccc98/

 

”Hästar är en välskriven och konsekvent genomförd diktsamling med flera sammantvinnade spår. Här finns en intressant lek med språket genom såväl allitterationer som insaxade dagboksanteckningar och en tidvis uppbruten syntax. En riktigt fin debut.” Helhetsbetyg 4 av 5.

Susann Wilhelmsson i BTJ-häfte #6 2021

 

”– Jag kommer ihåg att jag stod och tjatade i pappas trädgård, ’jag vill rida, jag vill rida, jag vill rida’. Just den här besattheten, det är något speciellt.”

Intervju av Hege Hellström i tidningen Ridsport, om ”poesi med hästbesatthet i fokus”, finns här: https://www.tidningenridsport.se/poesi-med-hastbesatthet-i-fokus/

 

”Jag ville skriva om plast då jag fann det som ett hån att den fanns kvar, och skulle fortsätta finnas kvar, även efter att vi kastat den. Medan min mamma inte fick finnas kvar.”

Intervju med mig på It-lits hemsida: https://it-lit.se/blogs/news/samtal-med-lisa-zetterdahl

 

”I diktsamlingen Hästar återvänder Lisa Zetterdahl till barndomen i Ringarum. Men det är också poesi för alla som förlorat någon.”

Intervju av Gunnar Hagberg i NT finns här: https://nt.se/bli-prenumerant/artikel/r073vy9l

 

Mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel:

”Några dagar innan mamma dog sa jag till henne att jag skulle dedicera min första bok till henne. Det var mitt svar när hon från ingenstans sa att hon skulle vara med mig när jag födde barn. Jag var inte gravid och hade inga planer på att bli det. Det enda vi då visste var att mamma snart skulle dö.

Jag växte upp i ett hus omgärdat av åkrar och ängar och skog. Allt jag ville var att vara i stallet. Jag lämnade min mamma och cyklade till hästarna. Gick i mörkret längs gamla landsvägen. Fick skjuts av någon. Denna tid av stängsel och lera, sockerbitar och svett mellan benen. Vi stod i dikeskanten och tittade på hästarna i hagen. Vi pallade äpplen och matade hästarna tills de bet oss. Vi lärde oss galoppera, fort. Vi klädde av oss nakna och sprang genom hagen. Vi lade händerna på elstängslet. Vi lärde oss hålla i ett spö. Det var den första separationen från mamma. När jag valde vad jag själv ville.

Den sista separationen kom när mamma blev sjuk och sedan dog. Jag och min syster tömde vårt barndomshem. Åt ett sista plommon från trädgården. Plockade ner alla tavlor från väggarna. Alla ord vi någonsin sagt. Vad blir kvar när någon dör? Alla fula dukar och illasittande jeans som jag ville spara. Brev, böcker, julpynt och kastruller. Alla skolarbeten jag skrivit, som alltid handlade om hästar. Så mycket som man inte vet vad man ska göra med. Så mycket man bara slänger. Skräp är gjort av någonting.

Jag skrev mycket dagbok om mammas död. Jag visste att jag ville skriva skönlitterärt om det också, jag försökte, men jag visste inte hur det hängde ihop.

En kväll flera år senare när jag stod i duschen med schampo i håret förstod jag plötsligt att det var hästarna som var nyckeln. Det fanns en dikt i huvudet, jag rabblade raderna för mig själv, om och om igen medan jag sköljde ur schampot. Sedan började jag skriva, och sätta ihop allt det jag redan skrivit.

Det blev en diktsamling om en uppväxt på landet. Om tillhörighet. Om språket som löper där i. Om att förlora en mamma. Om hästarnas styrka, och dödens styrka.”