DEN HÄR BISTRA TIDEN ALLTSÅ

Arvid säger mamma. Han är det finaste jag varit med om. Men jag kan inte pussa honom för jag har munsår. Den här bistra tiden alltså. Allting i lägenheten ser grått ut. Krukväxterna tappar sina blad. Någon av oss har hela tiden feber och snorar. Arvid rosslar. Jag äter så mycket pepparkakor jag kan för att bli snäll. Jag vill bara umgås med mitt barn och min kille alla andra människor är jobbiga. Jag är för trött för att orka med människor. Vi skulle lika gärna kunna bo på landet och känna doften av granbarr och mossa i skogen för jag orkar ändå inte umgås med folk och det är ju därför vi är rädda för att flytta, för att bli isolerade, men jag vill vara isolerad. Ligger i sängen och hostar och snorar och drömmer om att rida ut i östgötsk skog med ett tunt lager snö på marken, så pudrigt och vitt.

REDOVISNINGSPLIKT

Vigdis Hjorth – Arv och miljö (”Om man inte visste att det fanns två barn till, sa han, hade man kunnat tro att det var en vanlig harmonisk familj.” Det här är en uppgörelse med den dysfunktionella familjen. Jag läste den med samma hetsighet som den berättas i, av någon som äntligen får tala ut. Och obehaget satte sig i min kropp, igenkänningen, av hur det är att inte bli lyssnad på. ”Försoning, framhöll jag, och det bör min syster Astrid som jobbar med mänskliga rättigheter veta, sa jag, kan bara äga rum när alla parter i en konflikt får lägga fram sin historia, och att historien inte får bli för gammal, borde hon också veta som har jobbat med konflikten på Balkan. Men senast i förrgår sa Astrid till mig att hon inte kunde förstå att Bård som snart är sextio inte kunde lägga barndomen bakom sig, helt utan förståelse för att hans historia, hans barndom finns i hans kropp som livshistoria, hans egen, den enda.”)

Linnea Axelsson – Aednan (Fy fan rent ut sagt. Är helt tagen av den här boken. Den är så gripande och vacker. Denna tegelsten på 760 sidor är ett mäktigt diktepos om tre generationer samer, vars personliga erfarenheter blir en spegel för samernas moderna historia. Önskar att bokens tjocklek inte ska avskräcka någon, den är inte alls svårläst utan en bladvändare, med ett kort avskalat språk, så exakt frammejslat. Den är självlysande. Vill citera allt, men det går ju inte. ”Jag var tyngden / i stenen som ni tog / med er från kusten // för att lägga på / min grav // En sten varje sommar // tar ni med hem / till vinterladet / Nila och du // – // Mamma du smeker / det där ärret på min / brors panna / som om det vore en / viskning från mig // – // För att jag en gång / kastade ett vedträ / på honom // som träffade där” och ”Jag ser björkarnas / vridna kolmörka / ögon // – // Från diket längs / vägrenen // stiger köldens / råa jordiga / doft // – // På elskåpet slagord // Som de samiska / ungdomarna / sprayat dit”)

Burcu Sahin – Broderier (Debutdiktsamling om mödrar som syr och broderar och vårdar andras mödrar. Om arv och arbete och att lämna en plats och inte kunna det nya språket. ”skymning syster // måsar flyger över balkongen / trots att vi inte är nära / havet // vi vet inte / vem som fostrar vem // vi ärver tunga tyger i turkos / en symaskin / virknålar blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd // du kan inte laga din sorg” och ”vi leker under körsbärsträdet / ett vapen vrids ur någons händer / utomhusbadet engångsgrillarna köttet / frukterna filtarna / solstolarna” och ”vi ser solen gå upp // bäddar ner varandra / sidenöverkast / sjunger sånger / på språk / vi inte förstår // klipper håret i ojämna slingor”)

Sara Stridsberg – Kärlekens Antarktis (Ingen annan författare kan väl som Sara Stridsberg göra det svarta, fula och trasiga till någonting bedövande vackert. ”Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skymning, men ingen sol, ett brunaktiga regnljus som sjönk över landskapet. Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut. Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den, inte bilarna vi mötte på vägen, inte de upplysta telefonkioskerna vi for förbi, inte ljudet från radion där någon predikade med mjuk spinnande röst, det lät som en mässa. Klangerna skapade små bokmärkesbilder som slog in i mig. Där var jungfru Maria med den stora farliga ängeln, där var Maria med det lilla tjocka barnet som flög omkring vid hennes bröst på alla målningar, vinglöst men ändå utanför jordisk gravitation. Och där var hon till slut ensam, utan sitt barn, när han inte längre fanns på jorden.”)

Johanna Frid – Nora eller brinn Oslo brinn (Om svartsjuka, endometrios och Instagram. Skarpt och med svart humor. ”En långsam höstlördag, grå utanför fönstret. Jag låg i min säng med mobilen, Emil läste, förmodligen någon knastertorr tysk modernist i en dansk översättning som han dissekerade i sitt smala huvud. Jag hyrde en dyr andrahandsetta som stank kattpiss, men den låg åtminstone vid Folkungagatan och hade sekelskiftesfönster. Det var inte så farligt. Jag fick upp en bild där Nora satt tankfull vid ett fönster, restaurangen runt henne var pampig och tom. Tagen för någon timme sedan. ’Koser oss på den beste restauranten i Oslo’, löd bildtexten från Noras mor, och jag började gråta. Rakt ut, handlöst, hejdlöst. Ansiktet var en vattenfylld papperspåse som sprack. Den tänjde sig långsamt, sen: pang. Emil tittade upp på mig och satte sig med mig i sängen. ’Hur kan man vara så älskad, hur gör man för att bli sådär älskad’, frågade jag. Han höll om mig men jag märkte att han blev irriterad. Någonting förändrades i hans ansikte, något vid tinningarna. ’Jeg gider altså ikke snakke mere om Nora, Johanne, det gør jeg altså ikke.’ ”)

POPPOJKAR

Jag är inte föräldraledig längre. Istället får jag sms med bilder på mitt barn, när Henrik har klätt honom som alla poppojkar jag var kär i men aldrig fick, typ.