Alla inlägg av lisazetterdahl

BOKMÄSSAN

Snart är det bokmässa! Även om jag kommer sakna det svettiga mässgolvet. Sakna en vanlig bokmässa. Det går i alla fall att vara med digitalt, för alla de som inte åker dit. Men jag ska dit! Lördagen den 25 september kl 12-13 läser jag i Rum för poesi, tillsammans med Geir Gulliksen, Elise Ingvarsson och Isabella Nilsson.

https://bokmassan.se/rum-for-poesi-2021/

REDIGERA

Hur i hela fridens namn börjar man redigera något som är 160 sidor diktfragment? Där jag än så länge bara fortsätter lägga till någon mer sida vid varje sittning, än börjar stryka. Det känns som att den måste innefatta allt? Men det vill jag ju inte ens. Bara att jag måste hitta rätt pusselbitar. Och de är tydligen många. I alla fall: Jag skriver igen! Jag skriver på café igen! Det här manuset ska bli så bra! Om några år???

EDIT: Jag cyklade och köpte trosor och örngott istället. Det var lättare.

OCH: Att ha mod att vara naken? Vad är mod och vad är poesi?

DET BETYDER

Idag börjar jag umgås med ord igen.

Herregud.

Det betyder att det är nio månader sedan bebisen föddes. Och tio månader sedan jag klippte mig sist?

Det betyder att jag har en bebis som reser sig upp mot saker. Står på tå och vinglar. Som vill äta på toaborsten och vippa omkull golvlamporna. Som vill amma tusen gånger på en natt så att jag är halvdöd när något av syskonen väcker det andra klockan sex på morgonen.

Det betyder att jag har svårt att hitta orden.

Men ord alltså.

Nu ska jag få tid till dem igen.

Jag börjar med att gå igenom min anteckningsbok. Det finns vissa teman där.

Barnet: ”Alla är döda. Jag ritar alla som är döda. Här är en rutschkana som ingen åker på.”

Barnet: ”Kan vi gräva upp mormor på kyrkogården? Jag har aldrig träffat henne.”

Barnet: ”Man föds och man dör. Man är människa.”

Fotona på fjärilar i mobilen: blåvinge, citronfjäril, påfågelöga. En dag då jag kände mig skör och långt hemifrån. I Östergötland men långt från mammas trädgård.

”De ljusa håren på pappas bröstkorg.”

Det betyder att det snart är tio år sedan jag lämnade mitt barndomshem.

Det betyder att det nu är mer än ett år sedan jag pratade med pappa sist, då han bad mig att dra åt helvete, och aldrig hörde av sig för att be om ursäkt. Jag vet inte hur jag ska skriva om det här. Mer än att det är svårt att förlora en förälder som fortfarande lever.

De orden sparar jag till mig själv än så länge.

Det betyder att jag har flera dokument på datorn där det förhoppningsvis ska hända saker.

Det betyder också att jag nu har suttit på en hästrygg igen efter drygt ett års uppehåll. Det gick inte jättedåligt utan rentav rätt bra? Kanske kan det göra det med orden också?

”ALLVARLIG LEKFULLHET”

En liten intervju med mig finns att läsa på Nicko Smiths blogg, där jag bland annat berättar om Lukas Moodysson, långkalsonger och mitt nya skrivprojekt:

”Det är en speciell känsla att påbörja något, kliva in i det okända, där allt än så länge är möjligt. Därför känns det fortfarande så spännande med det här nya poesimanuset, det har trots allt vuxit till över hundra sidor på bara några månader, och jag ser fram emot att börja jobba på rikitigt med texten. Gissar på några år av redigering haha…”

https://nickopoet.wordpress.com/2021/08/09/mandagsintervju-lisa-zetterdahl/

Och där finns även en recension av Hästar. Nicko Smith skriver t ex:

”Det finns en allvarlig lekfullhet i Zetterdahls diktande som jag uppskattar mycket.”

https://nickopoet.wordpress.com/2021/08/12/recension-hastar-av-lisa-zetterdahl/

AUGUSTI OCH MÄTTNADEN

Augusti och mättnaden, i trädens tunga löv, i att jag helst skulle tillbringa en vecka ensam hemma i sängen och bara läsa och få vara ifred. Det är kyliga stråk i vindarna. Arvid kommer kanske inte vilja bada mer, vi har badat så mycket, det är sommaren då han upptäckte det underbara med att bada. Han har klängt på min rygg och vi har simmat tillsammans, jag har lyft honom och balanserat hans kropp i vattnet, dragit honom i händerna. Vi födda i fiskarnas stjärntecken badar tillsammans som fiskar. Vi har varit på så mycket äventyr och nästan ingenting hemma. Tex två veckor i Bohuslän, besattheten i att få klättra, på riktigt, igen. Och att det går, även om jag inte har så mycket uthållighet, så kan jag ändå klättra lika hårt som för två somrar sedan, innan graviditet och bebistid och ingen träning alls under ett års tid. Arvid har fått en sele och klättrar han också, börjar gråta när han tycker att nu är det hans tur. Och Svante som nu kryper i racerfart och gärna äter upp Arvids leksaker, eller ligger i en skohög och suger på skosnören när man vänder ryggen till en sekund, och plötsligt börjar försöka resa sig mot saker. Jisses du är bara åtta månader Svante. När din storebror var åtta månader lärde han sig sitta haha. Och ja mecket och fixet och roddandet när man far runt med två barn på äventyr. Hur underbara äventyren än är så blir jag trött. Nu vill jag vara ensam hemma. Läsa, skriva, sortera mina tankar, men det händer ju inte. Istället åker vi till Arvids farmor och farfars sommarstuga en sista gång den här sommaren, och jag får gå några till promenader, skog och mogna sädesfält, hoppas jag, bad i en svart sjö som börjar bli kallare, förhoppningsvis blir det lite vilsamt, förhoppningsvis hinner jag läsa lite, efter att vi packat alla väskor och tillbringat några timmar i bilen, vill säga.

”SPRÅKET ÄR ENKELT OCH LÄTT, MEN ORDEN KÄNNS TUNGA”

”Zetterdahl lyckas ta den ofta hånade rollen ’hästtjej’ och måla henne utsatt och utmanande. I Hästars andra och längsta del, ’Vi är flickor med ansikten’, träder hon fram som ett kollektivt ’vi’. Till skillnad från diktsamlingens övriga delar utspelar sig del två i minnen från barndomen, innan moderns död och städandet av hennes hus, och talar istället från stallet, hagen och det hästaffischerade barndomsrummet. Det är här som Zetterdahl verkligen briljerar. Språket är enkelt och lätt, men orden känns tunga. Och hästarna är hela världen. Men de kräver också mycket. Det finns en genomgående strävan att klara mer, kunna mer, orka mer: från att lära sig rätt termer till att våga hålla kvar i elstängslet.”

Sara Ek recenserar Hästar i Kult, med en nära och noggrann läsning.

”Vad skönt det är att läsa poesi där en måste tänka, men inte behöver gissa! Zetterdahl balanserar skickligt på linjen mellan kryptik och narrativ. Och trots – eller kanske tack vare – tankearbetet lämnas så mycket plats att känna. Till och med för den som inte upplevde stallvärlden som ung är det svårt att undkomma den präglande nostalgin. Hästar är ett mästerligt exempel på lyrisk kronologi och stilistisk experimentation. Det är en skildring av två av livets mest krävande avsnitt: uppväxt och bortgång.”

Läs hela recensionen här: https://www.kultmagasin.se/bokrecension-hastar-lisa-zetterdahl/