söndag 2013-03-31 18:14:56

lästa böcker på sistone:

anne swärd – till sista andetaget (en laddad historia och ett laddat språk!)

silvia avallone – stål (helt enkelt underbar. visst blir jag avundssjuk på att författaren är ett år yngre än mig, och har skrivit detta, som är så mycket bättre än något jag nånsin kommer att skriva. men jag är mycket tacksam över att hon skrivit det. stål handlar om en italiensk arbetarstad, där stålverket är ständigt återkommande i texten. den handlar om två trettonåriga flickor, deras vänskap och deras relationer till familjen (fäderna) och livet. texten är så skarp, så exakt, så filmisk. varje ord sitter rätt. jag läste som hypnotiserad.)

cilla naumann – springa med åror (handlar om bondflickan monika och sommargästen johanna, om vänskapen och klassklyftorna. romanen rör sig i tiden, från deras barndom, tills de är vuxna och har egna barn, mot slutet som jag fruktar. drabbande! skickligt skriven. efteråt ville jag inte lämna tillbaka den till biblioteket, utan den fick ligga kvar vid sängen tills lånetiden löpte ut.)

tove mörkberg – barnen (poesidebutant på brombergs, som tidigare varit med i brombergs poesiantologi blå blixt. som titeln säger så handlar det om barnen. det finns fantastiskt fina skildringar och bilder här, som den av kaninen som får selen spänd hårt runt kroppen: ”det är så här det måste vara säger hon / men kaninen / bara andas och hon spänner selen hårdare”. samtidigt önskar jag att den hade varit längre, att jag hade fått mer! som med det som jag tolkar som ett skolarbete, om jaken, jag hade velat få fler sådana skolarbeten.)

julie otsuka – vi kom över havet (en kollektivroman, med vi-berättare, om de japanska kvinnor som kom till usa som postorderbrudar på 1920-talet. en mycket fin, gripande och poetisk bok, som är mycket större än sitt lilla format.)

p.d. james – när döden kom till pemberley (jag har inte läst någon deckare på eeeevigheter. gjorde ett försök för fyra år sedan, när jag började jobba på pocket shop, och min chef tyckte att jag kunde prova en i alla fall. det gjorde jag, och jag blev inte imponerad. nu jobbar jag i bokhandel igen, akademibokhandeln, och det är ju lite frustrerande att jag har noll koll på deckarna. så nu tänkte jag förena nytta med nöje när jag faktiskt blivit ärligt nyfiken på när döden kom till pemberley, då den bygger på jane austens stolthet och fördom. det var länge sen jag senast läste stolthet och fördom, men tycker att jag minns den rätt bra. man kan ju inte förvänta sig att p.d. james ska åstadkomma något i stil och klass med jane austen, då jane austen är jane austen, och då detta ju trots allt är en deckare, en helt annan genre, dessutom skriven i en helt annan tid, som väl torde lämna något spår. men jag blev besviken. jag hade förväntat mig att den skulle vara bättre. den var inte ens särskilt spännande. mest refererande och tjatig. när man har karaktärer och en historia som de flesta bokläsare ändå känner till, om inte annat från filmatiseringar, så är det verkligen nödvändigt att traggla igenom långa presentationer av alla karaktärer, deras släktskap, vem som gift sig med vem, vilka som tycker si och så om varandra, vad som hände i stolthet och fördom? det borde ju vara en bra grund att dra nytta av läsarens tidigare kännedom och bara spinna vidare. men icke. jag minns stolhet och fördom som betydligt mer spännande än detta, som ska vara en spänningsroman.)

långfredag 2013-03-30 01:20:47

ur dagboken:

”2001-03-25 13:45:54
tänker…alla dessa minnen de sitter fast så hårt i mig. jag glömmer aldrig. jag vill uppleva allt igen jag vill få tillbaka allt som har hänt. jag vill känna alla känslor igen jag vill gråta alla tårar igen jag vill skratta alla skratt igen jag vill kyssa alla pojkar & flickor igen. allt är så vackert o jag vill bara inte att det ska tillhöra det förflutna. jag vill inte att det ska vara gammalt o glömt. förlorat. jag vill ha det i mej. allt på samma gång. o se ifall jag exploderar eller ifall jag kan leva.”

lördag 2013-03-23 09:57:41

jag drömde att jag hittade min kanin mynta, som jag hade när jag var barn/tonåring, i min kånken-rygga. hon hade varit med mig på jobbet hela dagen, och jag förfärades över att jag glömt ge henne mat och vatten, och att jag slängt så vårdslöst med ryggsäcken på vägen till jobbet. så kom jag på att jag inte mindes när jag stoppat ner henne i ryggsäcken. hur länge hade hon suttit där i egentligen? kanske var det i flera år? säkert hade hon kissat på mina grejer där i. på väg hem från jobbet stannade jag på en blommande äng och klappade vilda kaniner med långa, flygiga och lockiga pälsar, jag tänkte på mynta som satt kvar i ryggsäcken, men tänkte att hon gott kunde sitta där lite till.

onsdag 2013-03-13 21:15:08

för övrigt är det konstigt hur många gånger jag under mina tonår klottrat ”henrik” på skolböcker, toaletter, busshållplatser. henrik berggren var den enda som förstod mig, tyckte jag. sen blev jag tillsammans med en henrik. det var som om jag tränade.

onsdag 2013-03-13 20:43:06

i dream my days away råkade bli tillfälligt arbetsnamn på ett litet poesiprojekt som jag påbörjat som paus från romanskrivandet. det utgår från drömmar jag haft, mest om mamma. när jag skulle döpa dokumentet dök i dream my days away upp, jag kunde se väggen i mitt tonårsrum framför mig, där jag klistrat upp stora svarta bokstäver som stavade fram i dream my days away. jag lyssnar aldrig på broder daniel längre. det som en gång var min ryggrad, när jag var tonåring. men jag har kvar skivorna. nu plockar jag fram broder daniel forever och klickar fram till låt nummer nio. mitt lilla poesiprojekt kommer inte att få behålla sin titel, men det känns ändå passande att det kan få heta det en liten stund. som för att smitta av sig lite. som för att förbinda två tider. poesiprojektet handlar om drömmar. och vad är skrivande om inte drömmande? jag tänker på hur jag satt på golvet i mitt tonårsrum och klickade fram till låt nummer nio. jag känner musiken vibrera. jag grät och jag gråter. då drömde jag mig bort. nu drömmer jag mig tillbaka. då fanns mamma i samma hus, och vi grälade jämt, jag stängde dörren och slog på broder daniel forever. nu skulle jag göra vad som helst för att få komma hem, för att få sitta med ryggen mot väggen i mitt tonårsrum, för att få höra mamma koka kvällsteet i köket under mig, och till slut skulle jag öppna dörren och gå ner. men det enda jag kan göra är att höja volymen.

måndag 2013-03-11 20:22:39

den där tomheten efter en fruktansvärt bra bok. det har gått tre timmar sedan sista sidan och det känns bara som att jag måste börja läsa något nytt, nu direkt, för att stå ut. ni andra måste börja läsa silvia avallones roman stål, nu direkt, så att jag vet att den inte är ensam.