DRAGKEDJAN

Dragkedjan i gylfen på ridbyxorna går inte att dra upp längre. Jag tar det som ett tecken. Igår red jag för sista gången på ett tag. Min favorit Claudina, med lenaste pälsen i stallet, som lägger huvudet i min famn när jag borstar hennes panna, som hugger efter mig när jag tränsar henne, som sparkar efter mig när hon blir sur, som går mjukt i form även när jag och magen mest skumpar omkring.

VÄNTA BARN

Tycker det är precis som när jag var barn och önskade mig en häst och skrev långa listor med allt som jag skulle behöva ha till hästen. Jag skrev även listor på hur hästen skulle vara, dess färg, mankhöjd, kön, temperament.

REDOVISNINGSPLIKT

Sylvia Plath – Johnny Panic och drömbibeln (Mörk och suggestiv novell om en kvinna som jobbar som sekreterare på ett sjukhus där hon renskriver patienternas drömmar, men i hemlighet börjar samla dem i sin egen drömbibel. Tycker den är smått fantastisk faktiskt. “Det är ut i denna sjö som människors medvetanden flyter på nätterna, bäckar och rännilar till en gränslös gemensam reservoar. […] Vid det här laget ser jag hur det kryllar med ormar precis under vattenytan, hur det flyter runt lik uppsvullna som blåsfiskar, mänskliga embryon som guppar i laboratorieflaskor likt en drös ofärdiga meddelanden från det stora Jag Är.”)

Aris Fioretos – Rapport från den täta världen (En ja, intellektuell novell om en bänkgranne i skolan som när killgänget diskuterar filosofiska frågor över schackbrädet är den enda som inte vill ta ställning i frågan om självmord, för att några år senare när de inte längre har kontakt faktiskt ta livet av sig.)

Emily Fridlund – Vargarnas historia (Linda växer upp i en annorlunda familj, i en enslig stuga i skogen utgör hon och hennes föräldrar resterna av ett hippiekollektiv. Det är bara med hennes historielärare som ryktena säger är pedofil som hon känner sig accepterad. Men så dyker den till synes perfekta familjen upp i huset på andra sidan sjön, och Linda dras till dem. Det här är en vackert skriven berättelse om utsatthet, ensamhet, tillhörighet. ”När jag var åtta eller nio brukade jag gå ner till stranden och fylla några kaffeburkar med pyttesmå grodor. Djurparker, kallade jag dem. Mamma ville att jag skulle be kvällsbön så därför bad jag samma bön varje kväll: ‘Gode Gud, hjälp mamma, pappa, Tameka, Abe, Doctor, Jasper, Quiet och alla djuren i alla djurparkerna så att de inte har det för tråkigt och inte är för ensamma.’ ‘Inte för’, var mitt mantra. Jag ville så gärna behålla grodorna. Jag gillade deras många ansikten – särskilt de utstående ögonen – men visste att jag hindrade dem från en massa.”)

Catharina Gripenberg – Handbok att bära till en dräkt (”Meddelat barnet: / Du är ett barn. Berätta det inte för någon. Trumhinnan kan spricka. / Öden i korthet skildras. Glömskan öppnas. // Barn, du når knappt upp till hallspeglar. Ser ett par ögon som guppar längs kanten bara. / Du kan plötsligt sitta vid ett matbord. Stå på ett skräpigt fält och fäkta / med en pinne. Bollspelsbarnen. I utkanten av en mörknande grusplan. // Det kan vara du som är barnet. // När du vaknar finns allt.”)

Alice Munro – Dolly (Denna novell fick äran att avsluta bokcirkeln jag hållit i på jobbet som är ett samarbete mellan Akademibokhandeln och Novellix. Vi avslutar stort med en nobelpristagare! Ja, vi gillar verkligen Alice Munro. ”Dagen skulle inte vara för melankolisk. Inget regn, ingen tidig snö. Löven måste ha skiftat färg men träden fick inte vara nakna. Belagda med guld, som de var den dag vi såg dem. Men kanske borde solen inte lysa, för då kunde guldet, glansen, kanske få oss att känna att vi förstörde något.”)

Monica Isakstuen – Var snäll mot djuren (Är man fortfarande mamma när barnet är hos sin pappa? Om det svåra i att vara mamma och att vara dotter. Om äktenskap och skilsmässa. Naket och poetiskt. ”Om mamman inte känner sig som mamma när barnet är hos pappan, vad känner sig då barnet som – ett icke-barn? Om mamman försöker låtsas som om barnet inte finns för att själv må bättre, vad känner sig barnet som – en dimma därute, ett icke-tillstånd?”)

ZORRO

Det var nog redan vår första sommar tillsammans, för tretton år sedan nu, som vi frågade oss vad vårt barn skulle heta, om vi fick ett. Namnet kom snabbt. Zorro. Jag heter ju Zetterdahl i efternamn. Vad vore tuffare än att ha initialerna ZZ? Zorro Zetterdahl. Det var såklart bara på skoj. Men nu kallar vi bebisen i magen för Zorro. Vi har ju redan sagt det i tretton år. Frågan är hur vi nånsin ska kunna kalla bebisen för nånting annat?

ETT ÄPPLE

Jag skrubbade på lasagneformen som var sist ut att bli diskad när jag plötsligt blev så fruktansvärt hungrig att jag var tvungen att pausa och äta ett äpple innan jag kunde diska klart den.

HEMLIGHET

Kära dagbok. Jag har haft en hemlighet för dig. Hela långa sommaren och in i hösten har jag låtsats som ingenting, men samtidigt har jag hållit på att växa en bebis i min mage. Det är så fint så du anar inte. Till och med att komma hem från jobbet och tycka att lägenheten luktar instängt och börja kräkas av lukten. Att vara på klättersemester och hela tiden behöva ta paus för att hulka och försöka att inte kräkas ner på Henrik som står under och säkrar mig. Att växa ur alla behåar på direkten och få så känsliga bröstvårtor att jag vaknar på nätterna för att lakanet gör ont mot huden. Att vara äcklad av det mesta som jag annars tycker är gott typ godis och istället vilja äta potatis. Till och med det är fint.