GO

En annan låt, som vi lyssnar mycket på Arvid och jag, är Michelle Gurevich – Go. Känns lite som att det är så min insida skulle låta om den var musik? Arvid gillar den också. Jag dansar för honom och knäpper med händerna. Han sjunger med och gungar frenetiskt i babysittern. Så lyssnar vi på den, om och om igen.

I’m walking in the streets tonight
Walking aimlessly tonight
The direction to your house
There is a great intelligence
Leading me to climb the stairs
Climb the stairs up to your house
Go!
To the smell that calls to you
Where the animal leads you
Even when you don’t know
Why you ought to go

Jag tänker att jag känner mig som en tonåring som fortfarande är oskuld och som tröttnat på att vänta på den rätta och är redo att lägga sig med vem som helst på nästa fest. Haha. Men nu handlar det inte om sex alltså, utan om att jag vill debutera. Jag har väntat så himla länge på att det ska vara rätt. Jag har tyckt att det varit värt att skriva om och skriva nytt och tänka att nästa gång säger ett stort förlag ja. Och det var ju lite nära med Norstedts en gång. Men nu vill jag fasiken bara debutera. Nu är jag redo att göra det med vilket förlag som helst. Bara jag kan få det gjort nån gång.

EVERY BREATH YOU TAKE

Arvid och jag har en ny låt! Jag sjunger den för honom när det tex är kväll och jag måste diska och han tycker det är lite trist. Hela hans ansikte lyser upp. Aldrig har jag känt att jag sjunger så här fint förr. Även om det säkert är falskt. Men han älskar det. Så jag sjunger every breath you take, every move you make, every bond you break, every step you take, I’ll be watching you osv osv. Det här är ju för övrigt enda gången som den här låten är någotsånär okej att sjunga, när den är till ens bebis. Oh can’t you see, you belong to me.

À CHAMONIX AVEC MES GARÇONS

Vi var i Chamonix och vandrade i en vecka. Det var fantastiskt men jag vet inte vad jag ska skriva om det. Jag brukar alltid vilja skriva dagbok om resor. Det är inte det att det inte finns något att säga för det finns massor att säga. Om hur snällt Arvid sov i min famn på flygresan dit, om hur han kräktes ner mig på flygresan hem. Om glaciärer och hur man kan se dem smälta, den grå marken som blottas och berget format som för att hålla en glaciär. Vi kunde från vår balkong titta ut på berg och glaciärer och moln som ibland dolde allt och ibland lät bara topparna kika fram. Chamonix ligger på sisådär 1000 meters höjd, i en dal omringad av höga toppar. Självaste Mont Blanc ligger där, det visste jag inte ens innan. Vi sa när vi bokade resan att om det inte funkar att vandra så kan vi alltid bara sitta i byn och fika och läsa och titta på bergen. Men Arvid älskade att vandra. Så vi vandrade. Vi älskade att vandra. Detta kan jag skriva. Om lukten av varma kryddor och tallbarr i bergssluttningarna. Om svetten som rinner och som blöter ner Arvid där han sitter i selen och bara tittar på allt. Om de svala glaciärvindarna. Om när vi kom upp på höjder där vyerna vecklade ut sig och vindarna fick fart och vi lindade kläder om Arvid och han snörvlade och försökte äta upp solglasögonen som vi tvingade honom att ha, han blev kall men sa aldrig ett pip. Fast det hände att vi avbröt vandringen och inte gick så långt som vi tänkt, för Arvids skull, när det började regna eller blåste för mycket, när det blev för brant. Men han antingen sov så gott vänd in mot bröstet, eller storögt tittade på allt vänd framåt i selen. Vi hann alltid se så mycket. Vi började med att ta en lift några hundra höjdmeter. Sen var det bara att gå. Det är det som är grejen med att vandra. Det är bara att gå. Arvids högsta topp blev sisådär 2250 meter. Det är högre än Kebnekaise! Till denna höjd släpade vi, förutom det självklara som vatten, quiche lorraine, regnkläder och blöjor, även varsin inbunden bok, utifall att vi skulle vilja läsa en skvätt. Varje dag släpade vi med våra inbundna böcker, men inte en enda gång blev det någon läspaus. Jag läste inte ens på kvällarna. Jag vet inte, jag ville bara vara, bara vara i bergen. Började fantisera om att bo i en stuga i en bergssluttning. Det är så förbluffande vackert. Och lika vackert att bara vara tillsammans hela dagarna. Sen tycker jag om att lyssna på franska. Prata franska. Känns livet lite bättre på franska? Nu vågar jag faktiskt försöka på franska, även om det är få ord jag kan. Vi kan säga att det är därför som jag inte vet vad jag ska skriva om det. Det var i alla fall fantastiskt.