DEN HÄR TIDEN

Det som utmärker den här tiden är alla barnvagnspromenader och allt tänkande. Jag går och går, i pildammsparken och på kyrkogårdarna, varv på varv, jag kommer ingenstans. Det är bara bebisen som blir lite större för varje dag. Årstiden som sakta vänder på sig. Tankarna kommer och går, de maler på, de avlöser varandra. Jag vet att jag har världens bästa bebis och världens bästa kille. Är glad för att jag vet det. Men jag vet inte var jag vill bo, vad jag vill jobba med, och fan att jag rörde till det med hästarna så att jag inte ens vet om jag vill rida islandshäst eller stor häst. Detta går jag och ältar. Hittar inga svar. Men jo jag vet att jag vill skriva också, det vet jag också. Jag går och skriver i huvudet på mina promenader.  Det är en av de bästa sakerna med mina promenader. Det är en av de mest frustrerande sakerna med mina promenader. En sak till utmärker den här tiden. Om förmiddagarna är promenadernas tid så är eftermiddagarna sängens tid. Arvid ammar och sover. Jag läser och sover. Vi lägger tätt och varmt och tryggt medan solen försvinner där ute. Det är vad som utmärker den här tiden. Men imorgon är den sista dagen. Sen är den här tiden slut. Sen börjar jag jobba igen. Om det vet jag bara att jag vill inte.

LITE SYND OM MIG

Onsdagar är min bästa dag. Då får jag skriva. Så igår var jag lite pirrig. Lite förkyld, men också pirrig, tänkte på skrivet hela dan. På kvällen tvättade jag mitt hår, för att vara fin när jag ska få sitta på fik och skriva halva dan. Vad händer på natten? Jag däckar i förkylning. Så nu ligger jag här i sängen, med nytvättat hår, och snorar och orkar inte tänka en vettig tanke. Ja, jag tycker lite synd om mig själv nu.

ANDAS

Känslan när det är natt och ens bebis ligger och sover bredvid en och andas en i ansiktet. Jag gjorde honom i min mage och nu ligger han och andas på mig.

ÖM RUMPA

Systrarna Z till häst och till skogs! Vi konstaterade att det måste vara över tjugo år sen vi red ut bara vi. Som vi härjade i skogarna när vi var barn. Men i lördags var det dags! Vi delade upp hästarna mellan oss baserat på färg: Stina älskar bruna hästar och jag fuxar. Och Katur hade en fantastisk tölt så jag valde rätt. Men vilken omställning det var, att jag på fredagskvällen red dressyrlektion på en biffig 170 cm häst (också fux, hehe) och sedan på lördagsmorgonen gå ner i storlek till en isis. Och vilken öm rumpa, inte van att rida två dagar på raken just nu.