2009

2009 vann jag Umeå novellpris och fick åka till Umeå på flott firande, ta emot pris, signera böcker, läsa ur min novell, träffa de andra pristagarna och juryn, där bland annat PO Enquist ingick. Vid middagen råkade våra fötter mötas under det breda bordet och han utbrast oj vad långa ben du har. Senare sa han att vi visst skulle ta samma flyg nästa morgon, och ville jag dela taxi? Nästa morgon delade vi taxi och sedan satt vi på flygplatsen och pratade skrivande och liv. Vi satt på olika platser i planet, men på Arlanda träffades vi och kramades hejdå. Det kändes som att nu händer det. Nu startar min författarkarriär. 2009 hade jag precis fått några dikter antagna att publiceras i 00TAL. Nu skulle jag snart få debutera tänkte jag. PO Enquist sa åt mig att skriva en roman. Jag har sedan dess försökt skriva en roman. Tills för några månader sedan. Nu skriver jag noveller. 2009 fick mamma veta att hon var sjuk. När hon ringde mig och berättade skulle jag precis ut och springa. Jag satte mig på golvet och pratade med henne och grät och Henrik kramade mig. Sedan gick jag ut och sprang, för det kanske ändå var skönt att springa av sig lite. Jag sprang altid på kyrkogårdarna på den tiden. Så jag sprang bland gravstenar och grät hela springturen. Det var omkring 2009 som mitt vuxna liv började tänker jag. Även om det nu känns som att jag fortfarande var så liten när jag tänker tillbaka på det.

MAMMAS GULDHJÄRTA

Arvid är rädd för mina svarta ridstövlar. Han är rädd för Henriks gitarrer. Men han spanar ofta mot dem, och när han får spela på dem skälver hela han. När jag bär honom söker hans hand alltid fatt på mitt halsband, som en gång var mammas halsband, som jag har på mig varje dag. Ett guldhjärta. Arvid stoppar det i munnen och suger på det. Drar kedjan mellan tänderna. Det hjälper inte att jag säger till honom och tar det ur munnen på honom. Hans hand söker genast efter det. Mammas halsband. Jag saknade mamma så mycket på julafton. Jag saknar mamma varje dag, men ibland slår sorgen till och känns så stark och rå och naken. Vi firade med hela Henriks släkt och jag grät på toaletten. Jag hade fått trisslotter i julklapp av pappa, och någonstans i stöket av hela Henriks tjocka släkt tappade Henrik bort dem. En bagatell, ja, men det var liksom det enda som jag fick från min familj på julafton. Då gick jag in på toaletten och grät. Grät hela bilresan från firandet till Henriks föräldrar. Gick och lade mig direkt och grät flera timmar in på natten. Vet inte när jag grät sådär sist. Grät på tåget tillbaka till Malmö på juldagen. Jag har min nya familj med Henrik och Arvid. Det är så fint att vara en familj. Men jag sörjer att jag inte har min ursprungliga familj kvar. Den började gå sönder när jag var sex år och mamma och pappa skilde sig. Sen fick pappa en ny familj och sakta försvann vi ut ur den. Men mamma, Stina och jag var en underbar familj. Det är inte alltid lätt att vara en familj. Mamma och jag bråkade mycket när jag var tonåring. Men vi hade ändå alltid varandra. Och vi behövde varandra. Det var vi tre. Och vi var självklara. Nu är det bara Stina och jag kvar. När vi gick av tåget i Malmö på juldagen gick vi raka vägen hem till henne och Rory och firade tillsammans resten av dagen och långt in på kvällen. Där kunde jag njuta av mitt barns första jul. Där kände jag mig inte trasig. Men jag kommer alltid att sörja över att jag inte kan ta med mitt barn hem till mamma. Att mamma aldrig ska få träffa sitt barnbarn och att mitt barn aldrig ska få träffa sin mormor. Att Arvid inte ska få se var jag växte upp. Jag tror jag drömmer om att flytta till landet för att jag vill hem. Den där känslan när man går nerför backen från brevlådorna och det är sista gatlyktan och sen bara mörker men förbi päronträdets grenar sen lyser det så varmt från köksfönstret och man vet att mamma är där inne och bakar eller så tar hon ett bad med trosorna på huvudet för att hålla håret på plats. Det är som allt jag vill ha. Jag vill hitta den platsen för min nya familj. Henrik är i New York på konferens nu i en vecka så det är bara Arvid och jag hemma. Han pekar och pratar, som att han berättar vad han ser. En lampa. En annan lampa. Titta. Mammas guldhalsband.