LITE LÄDD

Jag vill aldrig glömma hur Arvid uttalar Pippi Långstrump: ”Pippi Långtums.” Även om han föredrar att titta på Saltkråkan. När han säger: ”Lite lädd”, när vi kliver ut i mörkret i trapphuset, och han tvekar på tröskeln. Han ville följa med ut och slänga soporna, och nu sträcker han armarna mot mig och vill att jag förutom blöjpåsen och komposten även bär honom. Så gärna. Det regnar mot våra ansikten och vi tittar på våra fönster som det lyser i. Igår gick Henrik igenom barnböcker från när han var liten, som han och Arvid sen läste, och nu vill jag också läsa Alfons Åberg, men Arvid stänger hela tiden boken och säger att den är slut. Lite senare, i köket när han äter en kvällsmacka, frågar Henrik Arvid om boken, och Arvid säger: ”Lessen.” Han blir ledsen när Alfons spiller. Henrik håller med om att det är lite läskigt. Arvid vill att vi läser om tomtebloss, men vi vet inte vilken bok han menar. Å, att vara barn. Å, att du är mitt barn.

BRA IDÉ!

Jag har inte skrivit annat än akademiska skoltexter i två månader nu. Och när jag skriver ner saker Arvid säger. Som igår, när han ville att jag skulle natta honom: ”Pappa rida hästarna. Mamma natta Arvid. Bra idé!” Gud vad jag saknar att rida hästarna, det har jag faktiskt inte heller gjort på två månader nu. Men Arvid minns tydligen hur jag ju brukade vara i stallet, när han tycker att pappa borde åka dit istället. Nej, det är jag som borde åka till stallet, jag borde skriva skönlitterärt, nu får det snart vara slut på den här vintervilan. Det har börjat lukta vår de senaste dagarna.

PS det kom aldrig någon snö. Känns inte ens som att det kom någon vila?