DU ÄR HEMMA

På mitt usb-minne står det: du är hemma. En slogan från pappas jobb. Jag inser det plötsligt, som att jag för första gången ser det, när jag ska spara dikterna jag börjat skriva på. Det handlar ju om det där, att inte vara hemma.

Det är bara en dryg vecka sen, när jag hade smink och var out and about och skrev på café. Sen började jag isolera mig för att som höggravid inte bli sjuk i dessa coronatider och degraderade till nattlinne. Sen blev jag sjuk hahaha. Nu vet jag inte vilket jag drömmer mest om: skriva, föda barn, bli frisk eller gå ut och lukta på hösten (gärna med smink och fina kläder och på väg till nån fest när jag var typ 20 år?).

Arvid sa att när han är ledig vill han: snusa, lyssna på musik, äta korv, prata, sova, hänga tvätt, prata lite till och leka mycket.

Jag är mest så trött. Vill tänka. Vill passa på innan jag får en bebis och blir ännu tröttare. Vill helst bara ligga i sängen. Är tacksam över att vi har träd utanför alla fönster. Jag kan ligga i sängen och titta på de gulnande löven. De små sakerna. Ett huvud som gnuggar i mitt bäcken. Mjölken som sipprar ur bröstvårtorna. Stelnar i gula små skorpor, smular.

Bebisen hickar inne i magen. Jag tänker på att min mamma är död. Jag tänker på Norrköping om hösten, när man stod och väntade på bussen och rökte en cigg och den smakade blöta löv. Jag tänker på att vara hemma om hösten, att plocka ett äpple ur det daggiga gräset. Att det bara är anemone hupehensis som fortfarande blommar.

DEN TIDEN

Det här är hösten då jag började med rutiga byxor och på riktigt blev lik mamma. Först bar jag dem bara för att de var något som passade. Nu har jag börjat gilla dem.

Självklart har jag munsår också för att gå fullt ut.

Jag har aldrig förut varit såhär tung.

Det bor någon i min hud som inte är jag. Hur den rör sig när jag försöker sova. Hur den tar spjärn mot revbenen och höftbenen och trycker.

Arvid tänker mycket på bebisen. Han säger att han älskar den. Han ber mig att dra upp tröjan så att han kan visa saker för den.

”Det gör ont i min mage. Det kanske är bebisen”, sa han en gång.

Vad ska man göra med alla gamla manusversioner av diktsamlingen, alla anteckningar, dikterna som vuxit fram. Jag bär runt dem i min ryggsäck. Kanske borde jag slänga dem nu.

Blir det bebisen eller boken som blir klar först?

Ja bebisen såklart, men har jag hunnit färdigt med de sista dikterna som aldrig riktigt ger sig hur mycket jag än sitter med dem.

Ögonfärgen?

”Jag kan inte se dig när det är mörkt. Jag vill se dig. Jag vill se ditt hudud.”

Det betyder huvud.

Den här tröttheten den här graviditeten. Dagarna då jag bara vill ligga  i sängen och lyssna på Songs:Ohia och sväva i en tidlöshet. Är jag i min första lägenhet i Norrköping, när jag precis flyttat hemifrån, när jag bara har en sorts te och är uppe halva nätterna.

Jag vill ha ett hus på landet bara för att ha en trappa att sitta på med en tekopp i skymningen.

Lukta på mammas schersmin, kaprifol, cigarett, om det är den tiden innan hon slutat röka.

”Jag vill ha smör på den här, kan du ordna det?”

Att vara just här, just nu.

”Ska du jobba eller plugga när du blir stor?” ”Jag ska vara hemma. Med dig och pappa.”

Sammandragningarna.

Att aldrig få ett förlåt. När det finns levande personer som känns längre bort än de döda.

TJAT

Mitt ständiga tjat. ”Den här var mormors.”

Men så är han också noga med vissa saker, som att det måste vara mormors kopp med körsbär på till smoothien.

”Vem är min mormor?” frågar han ibland.

”Fanns jag då?”

”Äter grisar smoothie?”

”Kan pandor skratta?”

”Nu är jag nöjd. Är du mätt, mamma?”

VABB

Att vabba Arvid Folke Zetterdahl, 2,5 år. ”Vi är redo att fira midsommar nu, mamma.” Med mitt ridspös snärt runt handleden. Han hämtar ofta spöet i min garderob, och det ska alltid bäras så. Sen dansar vi runt tvättkorgen och sjunger Uppå källarbacken.