ETT LÅNGT OCH MÖDOSAMT ARBETE

”Du har utan tvekan en språklig begåvning, men det du skriver är ännu inte på den nivån att det kan publiceras i bokform.” Jag har fått så fantastiskt många refuseringar genom åren. Första gången jag skickade in till förlag var jag sexton år. Jag ville debutera ung, precis som Lukas Moodysson, som var min favoritpoet på den tiden. Han var arton när han debuterade. ”För att bli författare krävs ett långt och mödosamt arbete. För de flesta tar det många år.” Så skriver de från Ordfront, daterat 9 december 1999. Sant, sant. ”Ett bra sätt för unga människor att hitta läsare och få respons på sina dikter eller prosatexter kan vara att publicera det man skrivit på en egen hemsida på internet.” Jag tog till mig det rådet och skaffade mig en hemsida, och publicerade mina dikter där. Dikterna byttes ut under åren, men till slut var det mest min dagbok som fick stanna kvar. Den här texten. Någon form av sidomaterial kallat livet som fortsätter växa. De där första refuseringarna kastade jag. Men, hittade dem igen bland mammas alla grejer när vi tömde huset. Hon hade sparat dem. Sedan har jag sparat dem, ihop med en tjock bunt refuseringar som trillat in under åren. Tills dess att alla refuseringar började komma via mail istället. I början skrev jag ut dem, för att spara och lägga till handlingarna, för att kunna mäta och se hur jag närmade mig det osynliga målet. Jag visste inte när det skulle komma, men jag visste att om jag bara får tillräckligt många nej så blir det ett ja till slut. Den 8 januari 2020 fick jag ett ja. Nu kommer snart boken.

BIL-LÖK

”Mamma, varför har inte alla bilar bil-lök?”

”Vad är det? Bil-LÖK?”

”Näe, haha! Inte bil-LÖK! Bil-lök.”

”Eh. Jag vet inte vad det är. Hur ser det ut?”

”Den är grå.”

”Var på bilen är det?”

”Vid bakluckan.”

”Bil-lök?”

”Ja. Varför har inte alla bilar det?”

Idag fick jag veta vad det var, eftersom Henrik och Arvid pratat om precis samma sak och Henrik till slut kunde knäcka det. Bilrök. Herregud.

Så har jag gått promenad med Svante i tätt snöfall på kyrkogård, men det smälte när det nuddade mark. Och jag har andats sjukhusluft genom munskydd. Svante är sju veckor och på fredag ska han göra sitt sjunde sjukhusbesök, om vi räknar bort de mer obligatoriska besöken i form av att födas, som han ju gjorde på sjukhus, och återbesök pga födsel. Jag är i alla fall glad att det inte är något allvarligt, även om det är svårt att inte oroa sig. Jag är i all fall glad över den där promenaden. En fördel med att få åka till sjukhuset i Lund, att få nya promenader. Jag tycker om väder, sa jag till Arvid igår, när det föll tätt med blötsnö över oss och han höll sina leriga vantar för kinderna. Då strax innan billöken.

BOKEN FINNS NÄSTAN

Mindre än en månad kvar till bok nu. Den finns att bevaka på nätbokhandlarna. Den finns nästan. Så här presenterar förlaget boken:

”En mamma dör och dottern tvingas ta hand om det som blir kvar. Huset och trädgården, räkningarna som fortsätter att komma, tavlor och schampoflaskor. Och så lådorna med sådant som sparats från den egna barndomen. Gamla skolarbeten, skrivblock och teckningar.

Och överallt: hästar.

I sin första diktsamling skildrar Lisa Zetterdahl hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. Som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer. Ett strömförande, stilsäkert, och trösterikt dokument över hur en människa blir till: genom att ingå, och genom att separeras.”