Alla inlägg av lisazetterdahl

PIONER

Jag läser en diktsamling som är bra.

Jag googlar för att se var författaren bor.

Vad huset är värderat till, när det är byggt.

Vet inget om pioner.

ÄR DET JAG?

Vi är på konsthallen och Arvid vill så gärna köpa ett vykort, direkt han får syn på det i vykortstället plockar han upp det. Svartvitt, en flicka, tidigt 1900-tal, ett kors i kedja runt halsen, mörka mjuka lockar. Vi köper det. När vi kommer hem sitter Arvid i soffan och tittar på kortet. Sedan frågar han: ”Är det jag?”

EN SYNNERLIGEN LÅNG VARM HÖST

För sju år sen bodde vi i nyc, en synnerligen lång varm höst. På dagarna skrev jag om min roman som blivit refuserad med fina lektörsutlåtanden. På kvällarna levde vi nyc. Nu sju år senare sitter jag med samma manus och skriver om för sista gången. Nästa höst finns boken i världen!

BERG VS CAFÉER

Igår var det releasefest för Linas bok Vänligen bygg inga berg. Vet inte hur många timmar, dagar, månader, år som jag delat bord med Lina på café och skrivit skrivit skrivit. Tills jag fick barn och Lina blev utbränd och vi började skriva på olika håll efter våra nya tempon. Nu är hennes fjärde bok och första diktsamling här. Och på söndag är hon med i Babel!

VEM ÄR NEDGRÄVD HÄR?

Förra hösten kunde jag inte gå. I år är jag hemma hela tiden med sjuka barn. Men tar en sväng på kyrkogårdarna när Svante äntligen slutat kräkas. Vem är nedgrävd här? frågar Arvid. Han letar efter våra namn. Jag kollar löv.

MARMELAD

Plötsligt kan mitt barn säga marmelad?!! Åh jag som nästan hoppades att han skulle säga melad hela sitt liv. Betyder det att han snart kommer sluta säga kanse, skolde, lompa, lom och vad mer det finns för skatter i hans tal som jag inte hittar för tillfället.

(Översättning: kanske, skulle, rumpa, rum.)

REDOVISNINGSPLIKT

Asta Olivia Nordenhof – Pengar på fickan (Första delen i en planerad serie om sju böcker om passagerarfartyget Scandinavian Star som brann 1990 och kostade 159 människor livet. Shit pommes frites att bara ha den ambitionen? Inte att döda människor alltså, men en serie på sju böcker. Jag har lite svårt att komma in i den först, vet inte säkert vad det är, något med tonen, nej jag vet inte men det tar en stund innan jag hittar rätt i den. Sen älskar jag den. Och sen är den slut alldeles för fort? ”Hon kan föreställa sig en helt annan kvinna, som ska vara den kvinna hon hade kunnat bli om allt bara varit lite annorlunda, och denna kvinna är fortfarande mycket vacker och inte som hon själv, utsmetad av livet, denna kvinna är framförallt lugn och har inte bråttom att svara, hon drar fram orden ur ett mjukt vatten, sänker sitt rep och fiskar upp de ord som har stannat hos henne, och det är simpla ord: cykel, gåshud, badbrygga. De värsta fantasierna är de som handlar om hur lite som hade krävts för att allt skulle ha blivit annorlunda.”)

Birgitta Stenberg – Kärlek i Europa (Ljudbok i sommaren. Varför varför har jag inte läst den tidigare? Nu lyssnade jag, på otaliga svettiga barnsvagspromenader.)

Ottessa Moshfegh – Ett år av vila och avkoppling (”Det kändes bra. Äntligen gjorde jag något som verkligen betydde något. Sömnen kändes produktiv. Det var något som föll på plats. Jag visste innerst inne – det här var kanske det enda jag visste innerst inne på den tiden – att när jag fått ordentligt med sömn skulle det kännas bättre. Jag skulle bli förnyad, pånyttfödd. Jag skulle bli en helt ny människa, alla mina celler skulle bytas ut så många gånger att de gamla cellerna inte skulle vara mer än avlägsna, suddiga minnen. Mitt förflutna skulle bara vara en dröm, och jag kunde börja om utan bitterhet, buren av den salighet och frid jag skulle samla på mig under året då jag vilade och tog det lugnt.” Ottessa Moshfegh är något av en frisk fläkt, skulle jag säga.)

Charlotte Qvandt – Du ser draken genom fönstret (Lyssnade som ljudbok. Känner igen mig i mycket i hur det kan vara att förlora sin mamma till cancer. Väntan, oron. Förändringen i relationen. Efteråt när man fortfarande kan känna hur det vore att omfamna, men bara sitta bland grejerna.)

Annie Ernaux – Åren (”Allt kommer att utplånas på en sekund. Ordboken som samlats ihop från vaggan till den sista sängen ska avlägsnas. Tystnad ska råda och inget enda ord för att uttrycka det. Ur den öppna munnen ska ingenting komma. Varken jag eller mig. Språket kommer att fortsätta sätta ord på världen. I samtalen runt ett matbord en storhelg kommer man bara vara ett förnamn, alltmer utan ansikte, ända tills man försvinner i den anonyma massan av en avlägsen generation.”)

Kristofer Folkhammar – Är det barnen, baby (”Det är långt in i Malmönatten. Nobelvägen är tyst. Det blåser i min kropp men jag är på precis rätt plats. Kommer höra om hon vaknar. Jag skulle vilja skriva i kapp mig själv. Förstå vilka livsmanuskript som bäddar för detta. Vilka felsagda repliker och vändpunkter. Virvlande blad blåser genom rummen där man rört sig. Manuskriptet ’Föräldraskap’. Manuskriptet ’Kärlek’. Motberättelsen homosexualitet.” Jag tyckte mycket om att befinna mig i den här texten, tonen, tankarna, stämningen, som ett förtroligt samtal med en vän.)

Elliot Baron – Vi kommer med hjärta hem till dig (Stark diktsamling, om hemtjänsten, åldrande, ensamhet, utsatthet. ”Du hade många krukväxter som ofta var på gränsen att vissna. Det var som om de alltid behövde vatten. Ditt nattlinne hade tvättats så många gånger att mönstret hade förvunnet in i tyget. När vi kom hem till dig brukade du sitta på sängkanten, men det såg inte ut som att du väntade på oss. Det verkade som att din blick inte längre letade efter något. Du berättade en gång att ålderdomen var en slags dimma där tiden rörde sig på ett annorlunda sätt.”)

Emelie Pine – Allt jag inte kan säga (Lyssnade som ljudbok på dessa essäer om händelser som format författarens liv. Jag var ibland ointresserad, ibland nyfiken, ibland uttråkad och en gång grät jag.)

Marieke Lucas Rijneveld – Obehaget om kvällarna (”Paddan är kall och fuktig, som en blöt strumpa med halkskyddsnoppror. Försiktigt gnider jag dess mage mot den andra paddans rygg. Så gjorde de i ett naturprogram vi såg i skolan. Där satt paddorna på varandra i flera dagar, det finns det inte tid till här. Far och mor har inga dagar kvar, de ligger som tändluntor i våra händer och väntar på att någon ska tända så att vi kan värma oss. Och när jag gnider paddorna mot varandra viskar jag till dem: ’Annars dör ni, och inte vill ni väl dö? Eller?’” Som en korsning av Korparna och typ kanske Hevonen häst och nåt mer? Blommigt barnspråk, hård miljö.)

Bella Batistini – Stamina (”när blommorna öppnar och sluter sig under dygnet är också en tidsindikator” Bella Batistini följer upp Mata duvorna, och det känns så fint att man får fortsätta skriva på samma ämne? Men lite kargare språk.)

Lisa Bjärbo – Inuti huvudet är jag kul (En ungdomsbok som jag lyssnade på som ljudbok, som kanske tog en stund att komma in i, men sen fångade mig. Kanske lite för att jag vill flytta till landet? Kanske för att jag också varit (är?) blyg – men inte på långa vägar lika blyg som Liv.)

Johanna Hedman – Trion (Så sval. Välskriven och snygg, men ja tom? Jag förstår inte varför de dras till varann, jag förstår inte varför de inte funkar, förutom det här med klass men det känns mer som en stilig kuliss än ett verkligt problem. Om inte livet har varit mer problem än detta är det ett ekande luftslott. Det blev en mycket bra bokklubbsbok iaf då vi fick igång ett typ passionerat samtal.)

Mats Jonsson – Pojken i skogen (När man är svag för barndomsskildringar så är man svag för barndomsskildringar, då läser man den här. När barnets lilla värld går sönder mot en större värld, igen och igen. PS Serieroman om det behöver tilläggas.)

Tao Lin – Noll vänner (”jag vill hälla ut en apelsinjuice / på ansiktet och kroppen // när jag ligger i min säng, om morgonen // och jag vill att det ska vara söndag, och jag vill / fortsätta att sova // och medan jag fortsätter att sova vill jag att apelsinjuicen / ska avdunsta snabbt // och ta mig med” Jag tänker att Lisa 21 år skulle ha kunnat verkligen falla för Tao Lins dikter?)

Agota Kristof – I går (”Tiden trasas sönder. Var ska jag hitta barndomens ödetomter? De skeva solarna som stelnat i den svarta rymden? Var ska jag hitta vägen som störtar ner i avgrunden? Årstiderna har förlorat sin innebörd. I morgon, i går, vad betyder de orden? Nuet är det enda som existerar. Än snöar det. Än regnar det. Sedan tittar solen fram, det börjar blåsa. Allting pågår nu. Det har inte varit, kommer aldrig att bli. Det är. Ständigt. Allt på en gång. Därför att saker och ting lever inom mig och inte i tiden. Och inom mig är allting nutid.” Jag är så tacksam över att ha hittat Agota Kristof. ”I går” är inte lika stor och komplex som ”Den stora skrivboken”-trilogin (eh ja det är ju en trilogi så obvi kanske) men för att vara en liten tunn bok på 101 sidor så är den asfet, och en svindlande läsning.)

Stina Jackson – Silvervägen (Ett stycke deckare, ser man på, som jag tog som ljudbok. Ville kolla vad det var, den har ju blivit rätt hypead. Först välskrivet och spännande, men blir det inte lätt såhär med deckare, att det är för tillrättalagt med sluten va?)