Alla inlägg av lisazetterdahl

ÄR

Henrik säger att han tänker att Arvid är han själv som barn.

Jag säger att jag tänker att Arvid är Stina som barn.

KÄRA DAGBOK

Jag har kanske brutit lilltån. Jag har munsår. Jag har fett hår. Jag kan knappt ha några av mina kläder. Jag har små knölar på livmodertappen. Min mens är sen. Min bebis är söt. Han är det sötaste jag vet. Han pratar så mycket. Vet han vad han säger eller härmar han bara hur han tycker att tal låter? Han låter ju så klok. Vi har varit ensamma hemma i tre dagar medan Henrik är iväg på konferens. Det är så mycket tid till att tänka. Jag tänker på min lilltå, mitt munsår, mitt fula hår, min livmodertapp, mina breda höfter, min pösiga mage, mina stora läckande bröst. Jag tog med min bebis på stan och provade kläder. Köpte två klänningar som både passar min nya kropp och som går att amma i, och som passar det tropiska vädret. Nästa dag var det mycket svalare ute. Jag tänker på min bebis och att jag är hans mamma och det är svindlande. När jag vaknade vid fem imorse för att amma luktade det brandrök i hela lägenheten. Tänkte att vi kanske bodde på landet och skogen brann. Tänkte att skogsbränderna har nått Malmö. Läste på sydsvenskans hemsida att det var en kolonistuga som brann. När jag ammat klart och bebis somnat igen gick jag upp och stängde alla fönster. Vet inte var vi ska bo sen, den dagen när vi tycker att en tvåa på fjärde våningen utan hiss är för trång och trist för ett barn. Ska vi bo i stan eller på landet, vågar vi? En trädgård. Fält. Skog. Skogssjö. Pendling. Tänker att jag aldrig vill göra annat än att vara med mitt barn. Och att skriva. Men det kostar pengar att bo, och att skriva. Om jag visste att det aldrig blir en debut, skulle jag fortfarande skriva? Eller skulle jag ha ett annat jobb där jag tjänade mer och hade råd med ett annat liv, med hus? Tänker på förlagen. Ska de nån gång sluta säga nej och börja säga ja, om jag inte ger upp kommer det till slut leda till ett ja, kan jag våga tro det? Är det värt det? Ett av de största sa om mitt senaste manus att jag har en stark känsla för språk och gestaltning. Men de fastnar inte helt för den här berättelsen. De är ”fortsatt nyfikna på vart ditt skrivande kan ta vägen” och uppmuntrade mig att skicka in något annat. Jag går fortfarande och tänker på det. Det är ju den berättelsen jag helst vill skriva. Att jag till slut hittade den berättelsen jag måste skriva. Finns det fler? Jag har i alla fall poesin också. Men vet inte om jag vågar skicka in den. Vet inte om jag orkar fler nej just nu. Jag skriver dagbok istället.

KILL YOUR DARLINGS

Den är inte en darling egentligen, men det är de nog egentligen sällan. Lite fulsnygg sådär så att det ändå känns svårt att släppa taget. Vare sig rätt eller fel. Sådär så att man hoppas att den på nåt vis ska bli rätt fast att man egentligen vet att det aldrig kommer ske. Men nu sätter jag den här, och tar bort den ur mitt diktsamlingsmanus. Okej?

det finns mödrar
som mockar, sadlar, släpper ut i hagen
det finns allergiska mödrar
hör du inte vad jag säger?
deras ögon rinner i timmar efter att de hämtat hem flickorna
här, en plastponny, en kam, vilken färg
har du valt?
som om det var tårar
över sina förlorade barn

EN VANLIG DAG

Vi ligger i sängen och pratar och busar, ammar och pruttar, lyssnar på musik och gosar, när han sover skriver jag poesi, sen går vi långa promenader på kyrkogårdarna, jag kan inte minnas att de någonsin varit så täta och tyngda av grönska och blommor.

DET ÄR JOBBIGARE ATT HA BEBIS ÄN VAD JAG KUNDE FÖRESTÄLLA MIG, OCH MYCKET MER FANTASTISKT

När min bebis är kinkig vill han att vi dansar till musik annars gråter han. Vad är det vi lärt honom?? Förövrigt ler han mycket, räcker ut tungan jämt och slickar på saker. Han pratar mycket, även med höga tjut. Han är inget vidare på att lyfta sitt huvud, men kompenserar gärna med att prata istället. Han skrattar när jag tvättar honom under armarna och han tycker att det kittlar. Igår skrattade han också när Stina gjorde pruttljud med munnen. Han har blivit så stor! Jag pussar honom på fötterna. Älskar hur han luktar: mjölk, kräk, kissig blöja och stjärtsalva. Lite decubal också, där han har torr hud och behöver smörjas.

INTE OVANLIGT

Förresten sa min barnmorska när jag var där på återbesök att det inte är ovanligt att ridtjejer spricker. Det är inte ovanligt att man får klippa upp ridtjejer, ni kan vara så tajta, ni har så mycket muskler där, sa hon. Lite glad över att jag inte visste det innan förlossningen. Men jag har läkt bra, det syns knappt att jag är sydd sa hon. Jag fick även beröm på hur bra knip jag hade. Men det är ofta så med er ridtjejer, ni vet var musklerna sitter, sa hon.

TILLBAKA I SADELN!

Tillbaka i sadeln! Igår red jag igen. Leynirs mjuka tölt och de långa galopperna i skogen. Han är nog en ny favorit. Det är så lätt att få favoriter i det här stallet. Stina är i alla fall trogen sin favorit Alvar. Men jag läste att Leynir är 26 år gammal. En så gammal häst har jag mig veterligen aldrig ridit tidigare. Vet inte om det säger något om hur gamla islandshästar blir, eller om det handlar om att hästarna har det mycket bättre i det här stallet än tex där jag rider stor häst och där hästarna sällan blir särskilt långvariga. I alla fall. Det var fantastiskt att rida. Och på tal om fantastiskt, hur fantastisk är inte kroppen? Att bära och föda ett barn, att bli sydd i underlivet i bortåt en timme, och sen rida igen som om man aldrig gjort annat. Och på tal om kroppen. Nu har jag haft mens två gånger sen jag fick barn. Min kropp var ju bjussig när jag fick min första mens en vecka efter att avslaget slutat. Men alltså, om det är så här att ha mens efter att man fött barn så undrar jag varför jag inte fått barn tidigare? Alla år som jag överdoserat värktabletter och ändå haft svårt att sova och lidit mig igenom skola och jobb. Jag har nu på två menstruationer tagit noll värktabletter. Noll. Okej att jag haft lite ont, och jag har tänkt att så här känns det kanske för folk som säger åh jag har mensvärk, jag skulle kanske ta en värktablett. Jag skulle ha kunnat ta en värktablett, men jag klarade mig också bra utan. Blödde mindre gjorde jag också. Håller alla tummar och tår för att det ska vara såhär att ha mens i fortsättningen. Tänker att kroppen i alla fall kan bjussa på det efter förlossningssmärtan. Som jag ju klarade nästan enbart med varma bad. Som jag visste efter all mensvärk. Och så är cirkeln sluten?

ÖSTERGÖTLAND

Visar Östergötland för vårt barn. Även kalhyggena. Svetten när man går över kalhyggena. De nyutslagna lönnlöven som vinkar. Fåglarna som kvittrar. Jag badar naken i en svart spegelblank sjö. Första badet efter förlossningen. Jag vet inte riktigt om jag vågar, men Henrik säger jo, knip bara så kommer vattnet inte in. Jag säger att jag inte tror att det går till så, skrattar. Det är iskallt så benen domnar, och fantastiskt att efteråt stå naken på bryggan och torka. Att gå ut och kissa i gräset klockan fyra på morgonen när dimman ligger över sjön.

REDOVISNINGSPLIKT

Anne Swärd – Vera (Med vackert språk och stämningsfulla miljöer fångas läsaren i berättelsen om Sandrine, som kommer till Sverige i slutet på kriget, med ett oönskat barn i magen. Men jag blir inte riktigt klok på vad jag tyckte om den här romanen egentligen, då jag bitvis älskade den och sögs fast i den, men bitvis störde mig på vad som kändes som poserande, överdrivet och dunkelt på samma gång. En sådan sak som att Sandrine aldrig hade repliker, det kändes som att hon bara stod där hålögd och passiv och glodde. Är det ett snyggt sätt att skildra att hon inledningsvis inte behärskar språket, att hon är utanför, att hon är traumatiserad? Men så förstod jag ju ändå ibland att hon pratade. Var det då inte bara konstlat och tillkämpat? Åh jag skulle vilja diskutera den här med någon! Vi borde ha haft den i bokklubben… ”Levi och jag gick till rökträdet långt upp i lärkskogen, delade en cigarett, teg, såg på varandra och vände sedan tillbaka, skildes åt en bit utanför byn för att ingen skulle se oss. Så höll det på. Tills Levi en kväll just fimpat mot klacken och inte riktigt var beredd – snabbt jag tog ett steg mot honom, han hamnade med ryggen mot trädets stam, min hand om hans långhåriga nacke, och så kysste jag honom. Om det var första gången för honom verkade hans tunga ändå veta precis vad den skulle göra. Och sedan var det vi. Han smakade rökt korv och ister och jag åt begärligt hans mun. Jag hade inte ätit annat än magert småvilt sedan i början av kriget. Måste hejda mig så att jag inte bet för hårt i hans vackra läppar, kände hungern skjuta upp i mig med oanad kraft. Den ena sortens sug strömmade in i det andra, som om alla behov och begär hade samma ursprung.”)

Yaa Gyasi – Vända hem (En vindlande släktkrönika om flera generationer och hur de präglas av slavhandeln. Starkt, viktigt och vackert. Jag blev verkligen tagen av den här boken. Den är snyggt uppbyggd också, med ett kapitel om varje person i släktträdet. ”Sedan hon flyttade till Fästningen hade hon upptäckt att det bara var de vita som talade om ”svart magi”. Som om magin hade en färg. En gång hade Effia sett en vandrande häxa som hade en orm kring halsen och axlarna. Kvinnan hade en son. Hon sjöng vaggsånger för honom och höll hans händer och såg till att han åt sig mätt precis som alla andra. Det fanns inget mörkt hos henne. Behovet av att kalla det ena gott och det andra ont, det ena vitt och det andra svart, var något som Effia inte förstod. I hennes by var allting allt. Allting bar tyngden av allt annat.”)

Maria Maunsbach – Bara ha roligt (Lydia längtar efter kärleken. Hon träffar Johannes. Han vet hur han vill ha saker och ting. Det stämmer inte alltid med Lydias uppfattningar, men om man ska ha en relation får man väl ge med sig lite? Rolig och frustrerande debutroman om kärlekens spelregler, om det svåra i att mötas.)

Agnes Lidbeck – Ur (Dikter om ursprung och arv, som rör sig genom havet och skogen, från en pappas död, till det egna moderskapet, om galenskap, om språk. Jag tycker mycket om dem. ”Mjölken står på nedersta hyllan i kylskåpsdörren / och mammor blir inte galna, de avgör dagens längd // Kroppen som verktyg för vardagen / utan egentliga lyriska kvaliteter / är ett vindskydd // Under försköningarna ligger det som ska göras / och väntar på att bli gjort // Såhär lyfter man ett barn till bröstet visar armen / såhär fjällar man en lax mimar kniven”)

Anna Axfors – Jag hatar naturen (Vardaglig och absurd, rolig och allvarlig dikt, om att googla och se på teve, om att dricka vin på kallbadhuset, och om gud och kärlek och sex och sånt. ”när som helst kan vad som helst hända / man vet aldrig när nästa händelse inträffar / jag ber till den förutsägbara guden att jag ska vara / som en manet som flyter i vattnet, att jag inte ska / veta vad som kommer sen, att jag inte ska vara beredd för / det har varken lukt eller färg men det måste / vara bra”)

Daria Bogdanska – Wage slaves (Serieroman om Daria som kommer till Sverige och Malmö för att gå på serieskolan, men som blir tvungen att ta svartjobb på Möllan för att försörja sig, och där blir varse mycket som är fel. En bok om både vardag och politik. Om utsattheten i stå utanför samhället, att utnyttjas av arbetsgivare, men också om kamp för rättvisa, och längtan efter kärlek.)

POESI OCH KISS OCH SÅNT

När Agnes Lidbeck säger att hon inte läser poesi. På sin egen poesirelease säger hon det. Jag köper diktsamlingar och läser. Som ett hopp om karma.

Min nya grej är för övrigt att gå på poesiläsningar på fredagskvällarna. Jag tänker alltid att nån vän ska följa med, men varje gång får jag gå själv. Tar ett glas vin, står i ett hörn, pratar lite med folk jag inte känner. Det är sånt här man gör när man är mamma. Sen cyklar jag hem genom ljummen skymning till en gråtande bebis som längtar efter mig, nåja, mitt bröst.

För övrigt så kissade min son sig själv i ansiktet igår. Vi var på cafe, han låg där på skötbordet, kläderna blöta av kiss och små pölar av kiss i ansiktet. Han började förskräckt gråta och där stod jag och visste inte vad jag skulle göra.