Alla inlägg av lisazetterdahl

JAG KAN INTE FÖRSTÅ ATT HAN ÄR MIN?

”Jag doppade hududet!”

”Vad gör du här mamma?”

”Efter frukosten kan pappa och Arvid bygga med lego.”

”Pappa och Arvid träffade Elling och Ellings mamma på nya lekplatsen.”

”Hur ska vi komma hem?”

”Bajset kommer ur snoppen. Det gör det.”

”Hunden kissar med svansen.”

”Ambulansen krockade! Jag gråtade. Jag blev rädd. Mamma inte gråtade. Mamma blev inte rädd.”

POESI VS PIONER

Jag plockar bort vissna blommor och slänger. Råkar dammsuga upp en dinosaurie när jag försöker bli kvitt frömjölet. Jag kan nu titulera mig paleontolog. Om det gick lika lätt med orden. Det är en pärs att redigera poesi. Men jag har iallafall pioner.

4EVER

Efter sexton år av att leva i synd provar vi livet som gifta! Min partner in crime och the love of my life är nu även min man! (Och han hashtaggar det lisa4ever.) Jag är fortfarande så rörd och tagen, och hela lägenheten är full av blommor så jag är konstant allergisk. Så jäkla fint.

VAD DET HANDLAR OM

Jag kan numera titulera mig biblioteksassistent.

Även om sommaren mest ska bestå av vila, mysa, läsa, redigera poesi och förhoppningsvis vara på landet.

Häromdagen var jag och Arvid på biblioteket. Han ville låna en bok om amning. Jag föreslog några bilderböcker istället.

Senare springer han genom lägenheten: ”Pappa läsa den här! Handlar om en häst!”

Till mig berättar han om boken vi läst en gång bara att den handlar om en mamma och hennes barn. Mitt barn kan plötsligt sammanfatta vad en bok handlar om?

Själv vet jag inte riktigt vad jag handlar om just nu.

VI ÖPPNADE MUNNARNA

Jag medverkar med en liten liten novell som heter ”Vi öppnade munnarna” i nya numret av Ordkonst!

Dock har de klippt bort slutet!?!?

Alltså vill jag lite grann säga: läs den inte. Fast alltså, jag vill att ni läser den, men kom ihåg att det är såhär den SKA sluta:

”Men när jag gick hem tänkte jag på hur det känts att vara en liten docka, stum och stel, som inte kunde göra något, som bara låg där och gapade.”

REDOVISNINGSPLIKT

Matilda Södergran – Överlevorna (Hon har kallats för en av de viktigaste unga poeter som skriver på svenska, och Överlevorna fick många hundöron vid dikter jag ville markera. Det är något fascinerande över dem, de koncisa små raderna, det stämningsfulla, närmast suggestiva. ”Vi önskar något vi sedan, hur vi än beter oss, inte kan ta tillbaka. / Finns där, outtalad rest. Överlevorna, det går att få syn på dem / överallt.” Och: ”Nagelfar de mina som under ett sorgeår. / Det stundtaliga. Måndagens mistlur över staden. / Fönsterbrädans förpassade växtlighet. / Finnas. Det går inte, att sluta skriva om det” Och: ”Allt språk är låtsat. / Allt arbete förlorat. / Allt vi någonsin åstadkommit / ska vi komma att ställas till svars för”)

Isabelle Löf – Börjar jag blomma så börjar jag dö (Diktdebut, med långsamma modemuppkopplingar, fula gubbar, flickrum, det som gör ont, det vackra och fula. ”tam och slynig // slö och sölig // morrar / menar att jag är en vanlig flicka / som flickor är långa anemiska korridorer // ansamling av ondska”)

Sofia Stenström – Magic Love Pixie (En utforskning av intimitetens gränser, läste jag någonstans att den beskrevs som. Den är skriven med ett högst levande språk, och jag snärjs i berättelsen precis som huvudpersonen Nadja snärjs i livet? Iallafall i en relation. ”Nadja och Angelica är invigda häxor. Redan som elvaåringar utförde de en ritual ute i Nackareservatet. De brände upphittade benknotor och läste Fader vår baklänges över en glödande engångsgrill. Sedan var de redo för äventyr. Från sina böcker vet Nadja att en flicka förr eller senare måste drabbas av äventyr. Ofta har äventyret med kärlek att göra, men det kan också handla om monster och sex. Ibland är det samma sak, ibland är det bara svårt att se skillnaden.”)

Arazo Arif – Mörkret inuti och fukten (”Jag går in på mitt rum / Talar med mina dockor / Täcker deras ögon med nagellack / (Tar synen från dem) / Här är jag, en dotter / Här är det jag som tar / Jag blir inte fråntagen / Varken far eller navelsträng”)

Åsa Nelvin – Gattet – Sånger från barnasinnet (Den kom visst redan 1981, men nu i nyutgåva, och jag som inte hört om den tidigare är glad att jag hittade den. Barndomskänslans ovisshet i diktform. Så många rader jag vill citera. ”Jag stjäl hänsynslöst intryck. / Jag går in i rummet och slickar på tapeterna. / Jag andas på glaset i fotoramarna för att se / om ett annat ansikte träder fram inunder, / yngre, mindre fastslaget. / Jag letar efter aska i blomkrukorna, ett barns / nyckelben. / Men ingenting. Ett normalt hem. En anständig / plats. / Tiden har stannat här. Ikväll / kommer jag inte att växa. Någonting i mig / kommer att bli dvärglikt.”)

Marit Kapla – Osebol (Imponerande debut, som bygger på intervjuer med alla vuxna boende i den lilla byn Osebol i Värmland, som blivit poesi. ”Almanackan / som sitter kvar på väggen / är från december tjugohundraåtta. // Det var nog sista året hon var med hit. // Annars hade det kommit upp / en ny almanacka / antagligen.” Och: ”Både Karin och Ingalill ringer / och hör att jag finns. // Men jag har lämnat en nyckel i Hagen. // Det har jag gjort. // Så är det.” Och: ”Många tänker… / det känns som om de tänker / att det är lättare i stora städer. // Allt är nära / det känns lättare. // Men på riktigt / om man jämför / så känns det inte alls lättare där.”)

Cecilia Alstermark – Pärlemor (Poesidebut om längtan och kampen efter barn. ”Grantystnaden / Anklugnet / Sjön är svart och de ligger stilla på mage / rör sig inte ens bort / när jag glider ner från sammetsklippan // Brösten spänner under tyget / jag blev inte gravid i Frankrike heller / Bordeauxvin, croissantmorgnar / Förlorade ägg // Jag har allt det här / bär tystnaden i min kropp / Jag har alltid velat / bära tystnaden”)

Hanna-Linnea Rengfors – Närhetsprincipen (”mamma vad betyder massaker”. När jag läst ut den läste jag den en gång till, för att sätta allting i sitt sammanhang, både det där nära och personliga, och det vi ser på nyheterna eller som historien berättar för oss, som om de amerikanska kvinnorna som målade självlysande urtavlor på klockor till soldaterna och som uppmanades att forma penselspetsen med läpparna och fick i sig den giftiga färgen, och om Hiroshima. ”vem vill gifta sig med en hibakusha // inte jag / inte jag // visst är de vackra / ärren som glaciärer på armarna / kimonons mönster inbränt på skuldrorna // men // vem vet hur de ser ut på insidan / vad som strålar där innanför / om barnen ska ligga i mörkret och lysa / med hjärtat utanpå bröstkorgen // ingen vet”)

Ola Julén – Orissa (Omsusad poesidebut från 1999 som återutges av Nirstedt/litteratur. Jag läste postumt utgivna Afrikas verkliga historia, och har i efterhand insett vilka spår den lämnade, och var ju givetvis tvungen att läsa Orissa också. Det är naket och svårt att värja sig mot, oavsett om man egentligen tycker om det eller inte. ”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig.” Hur fantastisk inledning är inte det?)

Ingvild Lothe – Varför är jag så ledsen, jag som är så söt (Den hyllades i Norge, och kom på svenska för två år sen, och nu har jag läst. Det är drastiskt och ärligt, och jag måste kanske citera hela den inledande dikten: ”fy fan // jag saknar att vara åtta år och inte ha förstört mitt liv / då pratar vi alltså om extrema förhållanden som jag varken kan / eller vill prata om / som t ex det att vara åtta år och inte ha förstört ens liv // när vågorna slår / då är det med en ömhet / som inte finns i andra slag / som t ex när pappa slår mamma // när jag håller andan under vattnet / då är det av praktiska orsaker / och inte av rädsla / som t ex när jag håller andan / och smyger från sängen till toaletten / för att kissa på porslinet / ljudlöst / och aldrig i vattnet // när min bror och jag är i badkaret så länge att vi får hud som / hundraåringar / och vattnet blir kallt och vi kissar i vattnet / liksom för att hålla värmen, för att hålla ut”)

SOMMAR

Ska man tycka det är pinsamt när andra presenterar en inför ett litterärt event och stavar fel så det blir att man pluggar till ”bibliotikarie”?

Det är sommar nu i alla fall.

Jag har klarat första året på min masterutbildning. Om jag får godkänt på mina sista inlämningsuppgifter, vill säga.

Imorn kan jag ägna mig åt poesi.

Arvid säger: Jag vill flytta till ett blått hus.

Henrik: I stan eller i skogen?

Arvid: Bredvid skogen.

Arvid: Vad gör mamma?

Jag cyklade en kväll till sjukhuset.

Arvid: Var är hästarna mamma?

Arvid: Var är tomten mamma?

Arvid: Vad säger tomten mamma?

Arvid: Vad säger gräset mamma?

Jag grät, men allt var bra.

Arvid: Mamma bära jag.

Arvid: Spillde. Spillde yoghurt, menade jag.

KUL GREJ

Kul grej att bli sjuk när det är två veckor kvar i skolan och jag redan är stressad som det är. Har i alla fall lyckats färdigställa ett arbete, det roligaste jag nånsin gjort på universitetet? En studie av läsvanor och digital poesi på Instagram. Att skriva den har fått mig att känna att jag vill doktorera. Nu ett annat stort skolarbete kvar och all energi slut. Uppskattar återigen att vi flyttat till en lägenhet med träd utanför alla fönster. När jag ligger i sängen kan jag se grönska åt två vädersträck. Som gjort för att vara sjuk här. Nu har irisarna slagit ut på gården nedanför sovrumsfönstret. När jag orkar mig upp en stund ur sängen kan jag kika ner på dem. Jag längtar efter energi igen, matlust, ledighet, klara tankar, läsa en roman, gå en promenad, träffa bokklubben, redigera diktmanuset.