BOKEN

Våren 2021 debuterar jag med diktsamlingen Hästar på It-lit förlag.

Förlaget presenterar boken såhär:

”En mamma dör och dottern tvingas ta hand om det som blir kvar. Huset och trädgården, räkningarna som fortsätter att komma, tavlor och schampoflaskor. Och så lådorna med sådant som sparats från den egna barndomen. Gamla skolarbeten, skrivblock och teckningar.

Och överallt: hästar.

I sin första diktsamling skildrar Lisa Zetterdahl hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. Som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer. Ett strömförande, stilsäkert, och trösterikt dokument över hur en människa blir till: genom att ingå, och genom att separeras.”

 

Mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel:

”Några dagar innan mamma dog sa jag till henne att jag skulle dedicera min första bok till henne. Det var mitt svar när hon från ingenstans sa att hon skulle vara med mig när jag födde barn. Jag var inte gravid och hade inga planer på att bli det. Det enda vi då visste var att mamma snart skulle dö.

Jag växte upp i ett hus omgärdat av åkrar och ängar och skog. Allt jag ville var att vara i stallet. Jag lämnade min mamma och cyklade till hästarna. Gick i mörkret längs gamla landsvägen. Fick skjuts av någon. Denna tid av stängsel och lera, sockerbitar och svett mellan benen. Vi stod i dikeskanten och tittade på hästarna i hagen. Vi pallade äpplen och matade hästarna tills de bet oss. Vi lärde oss galoppera, fort. Vi klädde av oss nakna och sprang genom hagen. Vi lade händerna på elstängslet. Vi lärde oss hålla i ett spö. Det var den första separationen från mamma. När jag valde vad jag själv ville.

Den sista separationen kom när mamma blev sjuk och sedan dog. Jag och min syster tömde vårt barndomshem. Åt ett sista plommon från trädgården. Plockade ner alla tavlor från väggarna. Alla ord vi någonsin sagt. Vad blir kvar när någon dör? Alla fula dukar och illasittande jeans som jag ville spara. Brev, böcker, julpynt och kastruller. Alla skolarbeten jag skrivit, som alltid handlade om hästar. Så mycket som man inte vet vad man ska göra med. Så mycket man bara slänger. Skräp är gjort av någonting.

Jag skrev mycket dagbok om mammas död. Jag visste att jag ville skriva skönlitterärt om det också, jag försökte, men jag visste inte hur det hängde ihop.

En kväll flera år senare när jag stod i duschen med schampo i håret förstod jag plötsligt att det var hästarna som var nyckeln. Det fanns en dikt i huvudet, jag rabblade raderna för mig själv, om och om igen medan jag sköljde ur schampot. Sedan började jag skriva, och sätta ihop allt det jag redan skrivit.

Det blev en diktsamling om en uppväxt på landet. Om tillhörighet. Om språket som löper där i. Om att förlora en mamma. Om hästarnas styrka, och dödens styrka.”