Så. Slutet på augusti var semester. Då fyllde vi bilen med allt som kan tänkas behövas: tält, klätterprylar, bikini och vinterjacka. Sedan sjöng vi ”go west, life is peaceful there” och styrde västerut. Vi följde principen köra bil i några timmar och sedan klättra några timmar. I Bohuslän fyllde vi upp bilen med mat för över tusen kronor. Vi klättrade och under den omständliga promenaden nerför bergets baksida sprang jag på kantareller. Henrik travade förbi kantarell efter kantarell utan att se dem. Men uppfödd som jag är med att gå i skogen och leta svamp kunde jag inte undgå dem. Inte undgå att plocka dem heller. Hade ingenstans att lägga dem så bar dem i mina kupade händer, medan jag vinglade fram nerför branta och snåriga stigar. Allt för kantarellerna! När vi sedan badade bort klättersvetten i havet insåg jag att jag omöjligen skulle orka att rensa svampen. Då gav jag bort den till ett par som såg snälla ut och som råkade ha parkerat sin bil bredvid vår. Nästa dag stannade vi och klättrade utanför Oslo, på en för mig perfekt klippa: sva med nästan enbart femmor. Drömmen. Sen fortsatte bilresan till de riktiga bergen. Att Norge kan vara så brutalt vackert! Fjordar, turkost vatten, snöklädda berg, och en smal liten landremsa lagom för en slingrig bilväg. Husen ligger strösslade i branta backar. Jag ropade högt varje gång jag såg en fjording, och varje gång trodde Henrik att det var fara för en bilolycka, när det bara var glädjen inför min barndoms favorithästras i sitt rätta element. Vi höll till utanför Stryn i några dagar. Klättrade superfin sportklättring, hård och svettig. Badade bort svett i iskalla bad medan kroppen domnade bort. Det är en närmst religiös upplevelse. Låg i tältet och såg solen gå ner bakom bergen och färga världen rosa. Åkte till en mack, där jag fyllde upp alla våra vattenflaskor lite lagom i smyg på toan, medan Henrik satt kvar i bilen. Inte en gång vågade han göra det! Men jag var duktig på vattenansvar, när vi inte hade någon fjällbäck till hands. Det är ju lite si och så med vatten när man luffar fram. Redan i Bohuslän snodde jag Henriks keps, som jag sedan behöll hela resan. Keps istället för att tvätta håret, funkar hur bra som helst. Resans höjdpunkt, i dubbel bemärkelse, var när vi vandrade upp på en bergstopp. Kattanakken. 1450 möh. Uppe på kammen var det ett nätt stup på en dryg kilometer på varje sida. Lite luftigt, om man säger så, och pirrigt i magen när man får klättra utan rep några ytterst enkla små passager, men som sagt ytterst luftiga. Med utsikt över bergstoppar, glaciärer och fjordar. Det var brutalt vackert. Det var så vackert att vi om och om igen utropade hur vackert det var, som att vi då bättre skulle kunna förstå att det faktiskt var på riktigt. När vi efter en lång dag var nere på marken igen frågade vi oss fram till den enda restaurangen i en liten mysig by, och där unnade vi oss vår enda norska mat på resan: pizza med konservfyllning för 150 kr per person. Inte den godaste pizza jag ätit, men då var det sjukt välbehövligt. Dagen efter var vi slitna. Då började vi så smått hemresan, med att åka trollstigen och åka till Romsdalen och titta på trollväggen, Europas högsta vägg. Vi drömde om mera äventyr, men varken muskler eller psyke orkade mer just då, plus att maten strax var slut, så vi började den långa långa resan tillbaka mot Sverige och att få vila upp oss i sommarstugan med bad och böcker. Och yoga och löpning, ehrm.