När Arvid säger att jag ska ta på mig mitt halsband, han är så observant, jag tar alltid av det när jag sover. Jag säger till honom att det var mormors halsband förut. När han pekar att jag inte får glömma min handväska, och jag berättar för honom att vet du vad, det var mormors väska en gång. När jag sniffar honom på halsen och han skrattar det ljuvligaste skratt jag vet. När jag slutar säger han att jag ska nosa. Han vill att jag ska fortsätta. Jag berättar att så gjorde mormor på mig när jag var liten. Nej, jag tjatar inte alltid om min döda mamma för mitt barn, men det är så fint de stunder när jag kan berätta om henne. Och är det den här årstiden kanske. Hur mycket jag tänker på henne när vi bakar lussekatter och tar fram julstjärnan och köper hyacinter och ställer fram tomtar. Hur mycket jag sörjer att inte få ta med mig Arvid hem för att fira jul.