jag har varit så förbannad så det är inte sant. nu har det lagt sej som tur är. för annars skulle jag inte skrivit snälla saker om en viss erik här.

jag började gråta i matsalen idag.

the paris sisters – i love how you love me bankade en köttyxa i hjärtat på mej när jag gick hem från bussen.

mäta lyckans djup. det är nog det du behöver. eller något ännu värre…

jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. jag får käftsmällar av alla. oftast vänder jag andra kinden till. det är så jag blir arg. i tystnad hatar jag. tar emot mer smällar…jag vill inte förlora dej jag är rädd att förlora dej men fan heller att jag ska vända andra kinden till. jag ska slå tillbaka jag ska hämnas det ska bli krig.

je suis la guerre…precis som storerik påminde mej idag. om våran gamla skunkgrupp. storerik kommer hem på torsdag. den enda vettiga pojke jag vet. jag saknar dej!