Hittade detta på en blogg hos TiraTigerförlag, om när jag läste och samtalade på arrangemang av Författarförbundet i höstas:

”Hon läste en hästhistoria från sin senaste roman och påpekade att den inte alls handlade om hästtjejer, det var om en flicka i puberteten och hennes utveckling till kvinna. Även denna läsning gav mersmak, då författaren tycks ha djupdykt i unga flickors problematik. Hästarna tycks lika osympatiska som de som fanns i min fars stall då jag själv var i puberteten, de la öronen bakåt och bet. I och med att jag växte upp på en hästgård, blev jag aldrig frivillig hästtjej, men jag träffade alla hästtjejer som vistades där, så jag känner igen miljön. Författaren var så respektingivande lång att jag tänkte att för mer än tusen år sedan borde hon haft samma problem med hästar som Gange-Rolv som grundlade vikingakolonin Normandie i Frankrike. Men numera är ju hästarna större.

Ett citat av Lisa Zetterdahl från 2022: Det finns ett hålrum inuti mig. Jag vet ungefär var det sitter. En dag måste män in där och bebisar ut därifrån. Men resten av tiden, är det tomt då?”

Jag är alltså respektingivande lång, om ni inte visste det. I mitt fall betyder det 178 cm. Det är ju nåt med längd ändå, att man kan bli förvånad för att personer visade sig vara längre eller kortare än vad man trodde, hur man tar sig ut irl.

På söndag kl 12 kommer jag till Linköpings bokhandel och läser några dikter, om hästar och hästtjejer såklart, på en releasefest för en tvärnordisk antologi sammansatt av unga. Kom och kolla hur lång jag är!