Blåmesen saknas i vår lilla fälthandbok ”Ut i naturen” som jag hade som barn och som varit en av Arvids favoritböcker sedan ett drygt år tillbaka när han började intressera sig för böcker. Det förvånade mig att den inte är med, men jag vet ju hur en blåmes ser ut. Vi har blåmesar och talgoxar som sitter i trädet precis utanför köksfönstret och äter på knopparna som snart ska slå ut. Himlen har varit blå i veckor, men nu är det molnigt. De större träden på innergården blommar rosa. Det visste vi inte att de skulle göra, de ser inte ut som rosablommande träd. Att ha träd utanför alla fönster gör det mycket mer okej att tillbringa mycket tid hemma. Jag ska plugga men orkar inte. Jag tittar ut genom fönstren istället. När jag tittar på Arvid kan jag känna med vilken kärlek mamma tittade på mig. Som att jag genom min blick även ser mamma. ”Mamma sluta” säger Arvid och föser bort mig. För att senare krama mina ben och säga ”Arvids mamma” och vilja att jag ska bära honom. Om han frågar efter kläder han vill ha (klänningen, blå skjortan, Stinas pyjamas dvs pyjamasen från Stina, morfars byxor dvs manchesterbyxorna från morfar) och om vi säger att de är smutsiga så säger han ”inte smutsig – ren!” och gräver efter dem i tvättkorgen. Om vi föreslår kläder som han inte gillar så säger han ”smutsig!” och kastar bort dem eller till och med lägger dem i tvättkorgen. I fälthandboken pekar han på snösparven och säger ”farfar”. Han har kallat snösparven för farfar ända sedan han lärde sig säga farfar. Igår frågade jag honom om han tyckte att den var lik farfar? ”Nä. Farfar”, svarade han helt självklart. Jag frågade om mormor också var där, men det märktes att han inte riktigt var engagerad i det när han pekade på någon slumpvis fågel, för att sedan säga vilken som var mamma, pappa och Arvid, så som han gör med många böcker vi läser nu. Nej nu, nu borde jag försöka städa lite, jag vet inte när vi gjorde det sist. Och nu slår det mig att blåmesen, det är kanske den som är mormor?