Till nyårsmiddagen fick alla i uppgift att skriva en dikt till sin rätt (alla lagar en rätt per vuxen). Det skulle enligt initiativtagaren (inte jag, men jo jag var den enda poeten i sällskapet) beröra citat: tema avslut och pånyttfödelse gärna med inslag av naturreligion. Gruppchatten gick varm med frågan om dikten skulle bli en unik och improviserad skapelse som skulle födas i stunden, eller om maten skulle bli unik och improviserad och skapad i stunden. Jag lagade inte hare, men det går utmärkt att fundera på vad jag lagade till denna snabbt påhittade skapelse.

Jag såg en hare

i mörkret, i slutet på året

försvinna in på en kyrkogård

till den mjuka mullen

till den hårda leran

till åren som går

ristas i sten

harens mjuka hjärta

känner ingen