Titta här, jag har fått en novell publicerad!

https://www.opulens.se/prosa-poesi/skinnsoffa/

Att låta barnet hälla ut påsen med sallad på golvet, för att köpa sig ro att laga mat, medan barnet plockar upp bladen och lägger tillbaka.

Jag har blivit sugen på att använda läppstift. Har aldrig använt läppstift. Så mycket längtar jag efter fest och energi och liv?

Blåmesen saknas i vår lilla fälthandbok ”Ut i naturen” som jag hade som barn och som varit en av Arvids favoritböcker sedan ett drygt år tillbaka när han började intressera sig för böcker. Det förvånade mig att den inte är med, men jag vet ju hur en blåmes ser ut. Vi har blåmesar och talgoxar som sitter i trädet precis utanför köksfönstret och äter på knopparna som snart ska slå ut. Himlen har varit blå i veckor, men nu är det molnigt. De större träden på innergården blommar rosa. Det visste vi inte att de skulle göra, de ser inte ut som rosablommande träd. Att ha träd utanför alla fönster gör det mycket mer okej att tillbringa mycket tid hemma. Jag ska plugga men orkar inte. Jag tittar ut genom fönstren istället. När jag tittar på Arvid kan jag känna med vilken kärlek mamma tittade på mig. Som att jag genom min blick även ser mamma. ”Mamma sluta” säger Arvid och föser bort mig. För att senare krama mina ben och säga ”Arvids mamma” och vilja att jag ska bära honom. Om han frågar efter kläder han vill ha (klänningen, blå skjortan, Stinas pyjamas dvs pyjamasen från Stina, morfars byxor dvs manchesterbyxorna från morfar) och om vi säger att de är smutsiga så säger han ”inte smutsig!” och gräver efter dem i tvättkorgen. Om vi föreslår kläder som han inte gillar så säger han ”smutsig!” och kastar bort dem eller till och med lägger dem i tvättkorgen. I fälthandboken pekar han på snösparven och säger ”farfar”. Han har kallat snösparven för farfar ända sedan han lärde sig säga farfar. Igår frågade jag honom om han tyckte att den var lik farfar? ”Nä. Farfar”, svarade han helt självklart. Jag frågade om mormor också var där, men det märktes att han inte riktigt var engagerad i det när han pekade på någon slumpvis fågel, för att sedan säga vilken som var mamma, pappa och Arvid, så som han gör med många böcker vi läser nu. Nej nu, nu borde jag försöka städa lite, jag vet inte när vi gjorde det sist. Och nu slår det mig att blåmesen, det är kanske den som är mormor?

Det händer!!!!!!! Våren 2021 debuterar jag med diktsamlingen Hästar på It-lit!!!!!!!

Han säger pasit och han sitter på köksmattan och sorterar dem. Han gör ofta så med ord, att han förkortar dem, så att marmelad blir lad och paraply blir ply. Ibland byter han även plats på konsonanterna. Potatis blir då pasit. Detta trots att han tex kan sjunga ”ute blåser sommarvind” och ”likt en diamant i skyn” med nästan perfekt uttal, och med världens sprödaste lilla höga röst, samtidigt som vi dansar till dunka-dunka i vardagsrummet, ju hårdare tongångar desto bättre, han viftar med armarna i luften och sjunger ”liten tomte tittar ut” samtidigt. Idag har vi varit i skogen och klättrat och hälsat på blåsippor och våren. Efter några dagar alldeles för mycket inne i mitt huvud var detta precis vad jag behövde. Skogen slickar våra sår. Efter några stillastående dagar tycker jag att livet kan börja igen.

När man tycker att det står ”svanar” på inköpslistan och bara whaaat ska vi ha det??? Sen inser att det är en själv som skrivit inköpslistan och man skulle minnas om man skrivit upp det, om vi behövde det. Då är man nog rätt trött och behöver att ens kille kommer hem. Och det blev lite krisigt i Henriks komma-hem-ande, med flygplan som inte går och han nekades åka till Kastrup trots att man ska svensk medborgare ska få flyga dit. Men till slut, när Arvid och jag låg och sov en natt, då kom han hem. Nu firar jag med ont i halsen.

Barnet:

”Köpa blod.”

”Köpa bajs.”

”Köpa kiss.”

(Andra hamstrar toapapper.)

Nästan tomt på caféet där jag sitter och skriver. Jag brukar ju mest plugga här nu för tiden, men idag skriver jag. Det är fredagen den trettonde. De spelar Friday I’m in love. Jag är kär. Och så lugn på ett sätt som jag inte vet när jag kände sist. Det är väl egentligen lite konstigt mitt i den här krisen.

Det blåser storm. Henrik är i USA på konferens och riskerar kanske att fastna pga corona. Jag visade Arvid på jordgloben var Henrik är, men det var nog lite stort att greppa. Jag har svårt att koncentrera mig, har saker i huvudet som är lite stora att greppa.