En kille försökte prata med mig. I recognize your face. Tre försök gjorde han, med några minuter emellan. Jag låtsades inte höra. Hahaha!

Jag träffade en granne på innergården. De håller på att flytta härifrån. Så trist när de är några av våra favoritgrannar. Det var ju inte så länge sedan vi flyttade in, så vi hann inte bo här så länge samtidigt. Hon undrade om hon fick fråga mig en sak. Hon undrade om jag kanske medverkade i en bok som hon hade. Den heter Blå blixt sa hon. Ingen rök utan mareld? frågade jag. Ja. Jo det gör jag sa jag. Hon sa att hon inte vetat om att det var jag. Men hon hade känt igen mig i boken när hon tittade i den nu. Hon sa att hon hört mig på radion. När jag var med i Lundströms bokradio. Hon hade själv precis förlorat sin mamma då. Hon började gråta nu där vi stod vid cyklarna, jag skulle precis cykla iväg med Arvid till förskolan, och hon pratade om mina dikter. Jag började såklart också gråta. Och hon grät och jag sa tack tack vad glad jag blir.

Arvid är 1 år och 9 månader. Det är 9 månader sedan han lärde sig gå. Nu leker han att han är en bebis som kryper. Han säger ”bebis, krypa”. Han säger ”mamma krypa”. Inte mig emot. Ibland vore det skönt att vara en bebis igen.

Vi har valbara kurser på utbildningen till våren. Detta har skapat något av en identitetskris hos mig. Vem ska jag bli? En bibliotekarie gömd bakom en datorskärm, specialiserad på e-böcker, eller en bibliotekarie som undervisar i källkritik och informationssökning? Fast när jag formulerade det så blev valet plötsligt lätt.

Arvid säger mormor död när vi ligger i sängen och myser på morgonen. Han är ett år och nio månader. Lika gammal som jag var när Stina föddes. Jag har tänkt att jag var stor då men nu förstår jag hur liten jag var. Jag vet inte om Arvid vet vad mormor död betyder egentligen men han säger det flera gånger. Sen vill han att vi ska dansa. Han ropar dansa och springer till stereon. Sen vill han ha te till frukost. Adi te, säger han. Han får dricka svagt grönt te i en kåsa. Han är mycket nöjd. Han viskar Adi innan han tar en klunk. Henrik och jag ler mot varann och Henrik säger hur många viskar sitt eget namn sådär innan man dricker? Sen ska jag plugga och jag gör det också men är omotiverad och deppig. Kommer fram till att det beror på en instagrampost som Ellerströms la upp, där de uppmanar att köpa backlist till rabatterat pris för att stödja framtida utgivning. Att jämföra med igår när jag skulle ut och köpa en julstjärna att hänga i fönstret pga behövde mer mys och nästan inte kunde ta mig fram på stan och insåg att det var black weekend. Ibland är jag väl för känslig för mänskligheten.

Det är ett sånt antiklimax att skicka till förlag. Från att vara pepp och syssla med det bästa som finns ska man istället börja göra sig redo för att ta emot alla nej. Arvid imorse iklädd pyjamas tog på sig gummistövlar och hämtade Henriks två ukulele i sina fodral så att han hade en väska på varje axel. Så stod han vid ytterdörren och vinkade. ”Hej då Adi” sa han till oss. ”Hej då Arvid”, sa vi. ”Vad ska du göra?” frågade vi. ”Gunga”, sa han. Jag vill också. Få gå ut genom den där dörren. Inte bara ropa ut genom brevinkastet.

Att känna lukten av en annan kvinnas parfym på mitt barn.

Jennifer Clement – Gun. Love (Poetiskt och gripande om utsatthet, försvarslöshet och vapen. ”Jag då? Jag växte upp i en bil, och när man bor i en bil är man inte rädd för åska och oväder utan för bärgningsbilar. Mamma och jag flyttade in i Mercuryn när hon var sjutton och jag var nyfödd. Så den bilen, som stod i utkanten av en trailerpark mitt i Florida, var det enda hem jag kände till. Livet var en prick-till-prick-teckning och vi bekymrade oss inte stort om framtiden.”)

Tove Ditlevsen – Gift (Om fyra äktenskap, skrivandet och om giftet i en spruta som tar över allt. Det är skarpt, ärligt och skoningslöst. En bok mycket svår att slita sig ifrån! ”När hon hör mitt ärende säger hon att hon ska skaffa några kinintabletter åt mig. Hon har själv aborterat av sådana en gång. Men det kan ta några dagar, för det är inte så lätt. Jag förstår dig, säger hon och minns hur det var. Man hatar det, man tänker på att det får ögon och fingrar och tår utan att man kan göra det minsta åt det. Man glor på andra barn och kan inte finna något försonande hos dem över huvud taget. Man kan inte tänka på något annat än att få bli ensam i sitt eget skinn igen.”)

Alba Mogensen – Hon den roliga (Om att vara ung och ha hela livet framför sig, bli påkörd av en bil och klara sig med några centimeter. Plötsligt är ens identitet en annan, nu är man den som överlevde. ”Bredvid mig på vägen ligger hud och jag undrar vems den är. Asfalten har fått en röd nyans och flugorna trängs. Jag vänder huvudet åt vänster. Där min kropp tidigare fanns saknas nu något. När jag håller upp handen framför mig är den klibbig. Jag försöker hålla blicken still men det går inte. Allt skakar. Marken har tappat fäste. Någon säger: ’Lever du?’”)

Monika Fagerholm – Vem dödade bambi? (Monika Fagerholms språk leker med både det vackra och det fula, blandar högt och lågt, gör omtagningar, och blir någonting högst levande. ”Hon googlar country. Hon intalar sig att det bara är musiken. Men ju mer hon tänker, desto mer … så tänker hon på det där andra, hövolmarna, glittret, råttorna, fukten – Murket trä. I rösten – Rucklet vi alla härstammar från. Det där mörkret.”)

Ottessa Moshfegh – Eileen (Bitsk, mörk, skarp, absurd, ful, överraskande och helt jävla strålande! ”Om ni hade sett mig på den tiden, med hårspänne och råttfärgad ullkappa, hade ni nog antagit att jag var en bifigur i den här sagan – samvetsgrann, jämn i humöret, trist, irrelevant. På långt håll såg jag ut som en blyg och försynt själ, och ibland önskade jag att jag var sådan. […] Och jag läste inte alls böcker om blommor eller hushållsekonomi. Jag föredrog böcker om hemskheter – mord, sjukdom, död. Jag minns att jag lånade en av de tjockaste böckerna på stadens bibliotek, om de gamla egyptiernas medicin, bara för att studera deras ohyggliga sedvänja att dra ut de dödas hjärnor genom näsborrarna som garntrådar. Jag tyckte om att tänka på min egen hjärna på det sättet, som en härva inuti huvudet. Det var trösterikt att föreställa sig att hjärnan skulle kunna redas ut, ordnas till och återställas till ett tillstånd av lugn och sans.”)

Jag är i Borås en vecka och går i skolan. När jag facetimear med Henrik och Arvid säger Arvid att jag ska gå utanför fönstret. Mamma gå där säger han och pekar. Ibland när jag kommer hem efter att ha suttit på café och skrivit så tittar han på mig från fönstret när jag kommer och vi vinkar till varandra. Nu vill han att jag ska komma gående där. Jag försöker förklara att jag har åkt tåg och är långt borta. Visar sängen jag ska sova i på hotellet. Han pekar på min kudde i sängen hemma och säger att jag ska ligga där. Jag tänker på hur han somnar med brum brum och den lilla orangea manchesterkaninen instoppade under sig, som om han var en höna som ruvade på dem. Idag när de var på ica hade han pratat om att mamma kissar. Igår när vi facetimeade satt jag mycket riktigt på toaletten och kissade. Mitt lilla stora barn. Jag gick en kvällspromenad förut, kände att jag var tvungen att röra på mig lite efter att ha suttit i skolbänken hela dagen. Funderar på var vi ska bo i framtiden. Det är någonting med att sitta själv såhär på ett hotellrum som får mig att tro att jag är tjugo igen i en liten etta i Norrköping. Att jag inte vet var jag är på väg.

Jag lyssnar på Bear quartets skiva Personality crisis. Har gjort det nästan oavbrutet i en vecka eller två när jag är hemma. Det är ofta så jag lyssnar på musik nu för tiden, en skiva, om och om igen. Tills jag byter till en annan. Däremellan kommer Henrik in med någon vinyl, kör en sida här och en låt där. Han står inte ut med mitt sätt att lyssna på musik. Av de skivor jag har kvar från tonår och unga tjugo så lyssnar jag aldrig på det som då var mina favoriter. Istället är det de där enstaka skivorna som jag tyckte var bra men inte blev besatt av som jag nu blir besatt av. Som Bear quartets Personality crisis. Har haft den i massa år. Vet inte om jag nånsin lyssnat på någon annan skiva av dem. Men det har som inte behövts. Det har räckt med den här. Den är så tydlig i sig själv. Jag sjunger med i texterna och musiken sitter i kroppen. Det är likadant med Songs:Ohia The Lioness och Spiritualized Ladies and gentlemen we are floating in space. Det kan vara de absolut bästa skivorna jag har. Inser nu att jag nog kan ha köpt dem inspirerad av en gamla pojkvän som jobbade i skivbutik. Vi hade nog rätt olika musiksmak annars. Jag har också skrivit en novell lite inspirerad av honom. Idag ska jag försöka hinna med mina noveller lite. Men först plugga och lyssna på Personality crisis. I caught mom and dad making out realizing for the first time they were human they were outside it was summer they were clearly insane  and I peered from behind the curtains mom wore a long black dress and dad had his blue jean shirt on I’d woken up from a dream and I couldn’t go back to sleep cutting class in the first grade what do you make of that my life was run by books and television running manic down the stairs at the age of eight where do all these memories fit in stealing pornography caught with my pants on my feet I’m still stuck somewhere between who I was and who I wanted to be my god it’s coming out I can’t stop feeling now whatever made me wait this long I am still the same but in a different way whatever whatever it all remains.