AMERIKA

”Jag har varit i Amerika en gång förut. Det var innan mina gosedjur fanns. Då var de i min mage. Bävern ville kissa i magen. Men mamma, innan man föds, finns man då? Är det, är det, är det som när man är död, att man inte riktigt finns?”

Jo men då ska vi åka till Amerika då, till slut, något som vi började planera 2017 när Henrik disputerade. Bävern följer givetvis med, nu när den finns. Vi följer alla med, nu när vi finns. Men hur vi ens ska klara flygresan återstår att se.

HENRIKSSON

Lisa Henriksson. Jag hette Henriksson när jag föddes. En nyfödd får ju automatiskt mammans efternamn. Men det var innan jag ens hade något förnamn, så ja jag hette kanske bara flicka Henriksson i registren. Sen bytte mamma och pappa mitt efternamn till pappas Zetterdahl, och jag fick även mitt förnamn. Året efter gifte sig mamma och pappa, och då tog även hon efternamnet Zetterdahl. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över mitt efternamn. Kanske tyckt att det är lite kul att det börjar på Z, att det inte är så vanligt. Men så nu. Har det kommit över mig. Att jag skulle vilja heta Lisa Henriksson istället. Vet inte om det kan ha börjat med att Henrik sa att han inte ville heta Zetterdahl, när vi gifte oss sommaren 2000 och pratade om hur vi skulle göra med efternamn. Henrik var frågande till att han skulle bära min pappas namn. Då skulle han hellre bära min mammas namn. Men mamma hette ju fortsatt Zetterdahl under alla år. Trots att hon bara var gift med pappa i fem år. Det är Zetterdahl som står på gravstenen. Jag har aldrig känt mamma som Henriksson. Och många gånger har släkten på mammas sida känts stor och utspridd och överlag inte något jag varit så nära, med hennes sju syskon och alla kusiner. Men mamma hette Henriksson i 38 år. Och jag tänker så mycket på vem hon var då. På lantbrukarrötterna som finns där. Som mamma också lite bröt med, när hon flyttade till stan, och sedan även bildade familj med en kille från stan, även om de samtidigt ju flyttade till landet. Men de var inte lantbrukare, de jobbade fortsatt i stan. I alla fall. Jag tycker jag ser ut som en Henriksson. Jag är lik mamma. Som är lik morfar. Jag bär hästintresset som jag vill tänka kommer från morfar och mormor. Sen handlar väl allt egentligen om mina föräldrar. Att jag är nära mamma. Att jag vill vara nära mamma. Att jag skulle vilja heta Lisa Henriksson. Om jag bara kommit på det lite tidigare, innan jag inledde min litterära bana, när mamma fortfarande kunde byta tillbaka, hon med. Och tänk nu mina barn, om de fick heta Arvid och Svante Henriksson. Deras pappa heter ju Henrik, så jäkla fint det hade varit, som om det var meningen.

2022

Jag skrev på insta: Jag önskar mig mer sömn, att få släppa en bok igen, att få skriva på nya projekt, att flytta, och gärna att få prata lite mer med min kille, vad tror du om det 2022? (Edit att min kille är min man, inte mitt barn, han pratar minsann)

Än så länge har jag fått: Ta nya författarfoton, febrig bebis som gråter genom nätterna, feber, ont i kroppen, hosta ja troligtvis covid men har inte fått tag på test i dessa tider men har man umgåtts med nån som sen testat positivt så ja ja det var den starten det.

SNOR

”Jag lägger snoret här i gångarna hos silverfiskarna. De är ju så smutsiga och äckliga. Då får de snor på sina ben.”

Mvh från julstädet.

Och de där gångarna är gliporna mellan golvplankorna.

Och de där gliporna är hur jag känner mig?

Mvh hon som är redo att hoppa av sin masterutbildning med en dryg termin kvar.

Jag vill ju ändå inte jobba utan bara få skriva.

  1. Redigera klart romanen inför utgivning.
  2. Gräva ner mig i diktsamlingsmanuset, 196 sidor utkast som ska bli kanske hälften så många sidor klara dikter.
  3. Bilderboksmanuset jag tänker på.
  4. Den nya romanidén som jag antecknat på rätt länge. När var förra gången jag fick en blank sida och ett nytt dokument och började skriva på en ny roman? Ja men bara dryga nio år sedan. Fy fan vilken dröm om jag fick göra det.

FAREWELL TEARS

Jag sitter på café och dricker farewell tears och killar darlings. Jag har strukit så mycket så lätt tidigare i arbetet med romanen, men det har blivit svårt nu, en rädsla att ta bort för mycket, och samtidigt är det så mycket som man ju måste ta bort om man vill få en liten hård diamant kvar.

TACK HÖÖR FÖR ATT DU FINNS

Mina barn har aldrig åkt pulka förut. I lördags åkte vi fem mil men jag tror att nånting blev fel och vi råkade åka till fjällen? När vi klev ur bilen och Arvid ba: Det är snö som man kan gå på!!! (I Malmö kan det bli som lite damm på nåt hustak o biltak.) Och det var snötunga träd och alldeles vitt. Det andra han sa: Vi kanske kan göra det här nån mer gång? Och vi åkte i såna långa branta backar att vi inte vågade åka från toppen, och vi vurpade unisont och jag skrattade så som jag inte gjort på några år? Nu har jag galna blåmärken och Arvid har äntligen fått se riktigt snö, han har fått åka pulka mer än att bara sitta på den i källarförrådet medan det regnar utomhus.

HUND

Vill revidera det förrförra inlägget. Jodå, han säger hund. Först föreslår han katt – pekar: ”ka!” Då säger jag att det är en hund. Han funderar. Säger: ”vov.” I vårt trapphus råder det ingen tvekan, där en hjort tar ett språng på väggen, han pekar ivrigt: ”und!” Då nickar jag, ”ja, det är en hund”. Något måste jag ju ge honom. Och han går sina första steg, och han sover antingen med ansiktet i min armhåla eller med ansiktet mot min hals (han har äntligen slutat nattamma (och han blir galen om han får se mina bröst, om jag råkar flasha dem på väg in i duschen: ”amma amma amma amma!”)).