Tio år utan dig. Det finns så mycket att säga och samtidigt ingenting, orden kommer aldrig att räcka till. Tio år utan dig. Det känns fortfarande overkligt. Att jag aldrig ska gå nerför backen från brevlådorna igen, se det lysa ur mörkret i fönstren bakom päronträdets grenar. Öppna ytterdörren och du hojtar nåt från badrummet där du ligger i badkaret med trosorna på huvudet för att hålla håret på plats och ett tänt ljus, imma på fönsterglaset i hallen. Du har en plåt med limpor i ugnen och en gryta med nåt på spisen, en bok ligger uppslagen där du ska fortsätta läsa sen. Jag går in i badrummet och kissar och du berättar om nåt du tänkt på. Jag kan fortfarande inte riktigt tänka tanken. Att jag aldrig ska få träffa dig igen. Aldrig prata om nåt litet eller stort eller vad som helst. Allt du inte vet om mitt liv. Mina barn som du aldrig fått träffa. Jag önskar att jag kan vara en lika bra mamma till dem som du var till mig. Du och jag bråkade mycket en period när jag var tonåring och jag undvek att vara hemma. Du sa några gånger att vi var så lika varandra, det var därför vi bråkade, våra likheter krockade. Om det finns nåt jag idag är stolt över så är det våra likheter.

När regnet slår mot fönstret om natten.

När mitt barn vaknar gråtandes och förtvivlad säger att han har tappat ett finger.

När mitt barn har 41.2 i temp och inte ens vill äta glass.

När jag tänker på att det bara är några dagar sedan jag sminkade mig för första gången sedan oktober, hade klänning som det inte går att amma i, träffade människor och pratade skrivande och litteratur.

När jag tänker att jag aldrig kommer orka skriva igen.

När jag tänker att jag aldrig kommer hinna skriva igen.

När jag längtar efter att skriva igen.

När jag längtar efter att vara människa igen.

När mitt barn kommer ut från sitt rum där han leker med lillebror som sällskap i babysittern och säger till mig: ”Svante skulle behöva en vuxen, han gråter nästan.”

När min syster och jag pratar om när vi var hemma hos pappa för första gången på tio år. Han satte upp handdukskrokar i badrummet och skrev våra namn över. Vi trodde så mycket. Nästa gång vi kom dit var de borta.

När jag tänker på då vi tömde mammas vind inför försäljningen, bar ut och ställde allt på grusgången. Det regnade på natten. Det var så tungt att lyfta de regnsvullna sakerna upp på släpet nästa dag för att köra till tippen.

När jag undrar var vi ska bo.

När vi kliver ut och allting har blivit grönt, allting blommar, plötsligt bara finns det och jag undrar hur snabbt tiden gått?

När det snart är tio år sedan du dog.

Mitt barn pratar med sin far, som sen återberättar det för mig, typ såhär (och det är tydligt att Indien gjort intryck på honom, när vi berättat några små anekdoter från när vi var där) :
– Varför hade mamma en lejonunge på benet?
– Vadå? När då?
– Ja i Indien. Varför ville den suga på mammas bröstvårta?
– Det var en igel. Den sög blod.
– Varför gjorde den det?
– Den tyckte kanske att mamma luktade gott.
– Varför det?
– Mamma luktar ju gott. Tycker du inte det? Jag tycker det.
– Tycker tjuvar också att mamma luktar gott?

Ikväll kl 19 smäller det! Debutantscen Malmö, att se på Facebook. Om evenemanget:

”I samarbete med med KRUT och Malmö Stadsbibliotek tar vi oss en titt på ett urval skånska debutanter. Och ni har möjlighet att se det hela här, live på Facebook när vi denna gång sänder från San Greals anrika lokaler i S:t Gertrudhuset!

Medverkande författare är:
Axel Winqvist ”Det vackra och det fula” Nirstedt
Lisa Zetterdahl ”Hästar” It-Lit
Nina Pascoal ”Vi röstar om vi saknar mamma” Albert Bonnier förlag
Teodor Stig-Matz ”Tavlor på en utställning” Bakhåll

Denna gång har vi även med oss två aspirerande författare från Skurups skrivarlinje som kommer framföra var sina outgivna verk.

Kvällens kommer även denna gång ha två spännande teman:

Maria Maunsbach kommer tillsammans med Nina Pascoal och Lisa Zetterdahl samtala om ”Flickor och mödrar”.

Marthina Elmqvist tar sig an ”Unga mäns längtan och lidande” tillsammans med Axel Winqvist och Teodor Stig-Matz.”

Och en sak till om förrförra inlägget: Jag kan inte tänka mig att mamma skulle kunna vara stoltare än såhär. Hon älskade Kerstin Ekman och var den som introducerade Kerstin Ekman för mig. Att vi nu nämns i samma text, liksom står där sida vid sida…

Och fun, nej crazy fact kring föregående inlägg: Igår kväll lyssnade jag på en podd med Therese Eriksson pga nyfiken på henne medan jag röjde efter middag och hängde tvätt. Pausade för att googla och kolla om hon skriver för VK, går in på VK och hennes senaste text är upplagd för en dryg timme sen och DEN HANDLAR OM MIN BOK!

Titta! Kerstin Ekman, Birgitta Lillpers och jag! I en litteraturkrönika signerad Therese Eriksson i VK:

”I en av samlingens kortaste, men absolut mest drabbande dikter, skriver Zetterdahl ett klargörande svar på den frågan:

’våra flickhänder har gripit
efter halmstrån
det står aldrig något
om detta’

Fyra korta rader, som i all sin enkelhet gestaltar en stor tystnad; en som handlar om det faktiska, fysiska arbete stallflickor utför men i vidare bemärkelse också om alla deras, våra, försök att hitta något att gripa tag i, få fäste i den här världen. Och Lisa Zetterdahl binder hästen till kvinnan än starkare i sin diktsamling, genom att låta barndomsbilderna från stallet vävas samman med en berättelse om en förlorad mor. Mödrar, döttrar, hästar – en ovedersäglig treenighet.”

Och:

”Könsskiftet i berättelsen om hästens plats i människans liv finns beskriven på otaliga håll, men med Ekmans text om Lillpers och Zetterdahls diktsamling sida vid sidan känner man det, skiftet får kött och blod. Arbetet, släpandet och bärandet, den ibland så riskabla hästhanteringen, kärleken till de stora, varma, lätt oberäkneliga flyktdjuren; allt är detsamma, men den grova manskroppen nu en urstark flickkropp.

Karlarna som blev sadelmakare och hovslagare i rakt nedstigande led utgör sin linje, mödrarna och döttrarna med alla sina hängivna timmar av grovjobb i stallet utgör sin. Det är två berättelser, en gammal känd och en nyare, ännu inte till fullo berättad. Men Lisa Zetterdahls poetiska historieskrivning över kvinnolinjen är ett omistligt bidrag:

’svetten över hästens hals
våra ostyriga händer, drömmar
våra mödrar i bilar
våra kön rakt över sadeln, uppspärrade'”

Hela texten finns att läsa här: https://www.vk.se/2021-04-28/nu-ar-hastberattelsen-mera-kvinnans-an-mannens

”I Indien vill jag inte sitta på dina axlar pappa för tänk om aporna tar mitt huvud. Kan man ta av mitt huvud?”

Det som pågår inuti mitt barns huvud jisses.

(Vi råkade berätta om när vi var i Indien och en apa snodde en chipspåse för Henrik.)

Och DÄR ledsnade jag lite på att vara föräldraledig och vill få skriva igen.

Numera när Arvid vaknar på morgonen tar han sin röda bobby car, kör till badrummet där han kissar på pottan, sedan kör han till vårt sovrum, parkerar och klättrar upp i stora sängen.

+

”Mamma, varför har valar ingen lumpa?”

”Mamma, ibland är du lite slajvig.”

”Det var tokigt och det var också loligt.”

=

Om vi levde i en värld full av treåringar (som inte kan uttala r) skulle det inte finnas några krig pga så mkt gulligt? (Även: pga fullt upp.)