TVÅ ÅR

Arvid imorse när vi vaknade. Jag smet iväg och kom tillbaka med två tända ljus och jag och Henrik sjöng ja må han leva. Jag sa till Arvid att det var hans födelsedag. Han ropade då ”paket!” med glädje och förväntan, och jag blev lite förvånad, att han visste, att han vid två års ålder hunnit lära sig hur en födelsedag går till.

LITE LÄDD

Jag vill aldrig glömma hur Arvid uttalar Pippi Långstrump: ”Pippi Långtums.” Även om han föredrar att titta på Saltkråkan. När han säger: ”Lite lädd”, när vi kliver ut i mörkret i trapphuset, och han tvekar på tröskeln. Han ville följa med ut och slänga soporna, och nu sträcker han armarna mot mig och vill att jag förutom blöjpåsen och komposten även bär honom. Så gärna. Det regnar mot våra ansikten och vi tittar på våra fönster som det lyser i. Igår gick Henrik igenom barnböcker från när han var liten, som han och Arvid sen läste, och nu vill jag också läsa Alfons Åberg, men Arvid stänger hela tiden boken och säger att den är slut. Lite senare, i köket när han äter en kvällsmacka, frågar Henrik Arvid om boken, och Arvid säger: ”Lessen.” Han blir ledsen när Alfons spiller. ”Otäckt.” Henrik håller med om att det är lite läskigt. Arvid vill att vi läser om tomtebloss, men vi vet inte vilken bok han menar. Å, att vara barn. Å, att du är mitt barn.

BRA IDÉ!

Jag har inte skrivit annat än akademiska skoltexter i två månader nu. Och när jag skriver ner saker Arvid säger. Som igår, när han ville att jag skulle natta honom: ”Pappa rida hästarna. Mamma natta Arvid. Bra idé!” Gud vad jag saknar att rida hästarna, det har jag faktiskt inte heller gjort på två månader nu. Men Arvid minns tydligen hur jag ju brukade vara i stallet, när han tycker att pappa borde åka dit istället. Nej, det är jag som borde åka till stallet, jag borde skriva skönlitterärt, nu får det snart vara slut på den här vintervilan. Det har börjat lukta vår de senaste dagarna.

PS det kom aldrig någon snö. Känns inte ens som att det kom någon vila?

DETTA ÖGONBLICK HAR JAG VÄNTAT PÅ SÅ LÄNGE

Jag visste inte varför jag sminkade mig och tog på favoritblusen imorse. En vanlig grå onsdag. Men dagen hade planer för mig, så det var väl givet att jag skulle vara fin. Lite hemlig nu men D E T T A   Ö G O N B L I C K   H A R   J A G   V Ä N T A T   P Å   S Å   L Ä N G E ! ! ! !

2019

2019. Det här var året då vi flyttade. Efter elva år i samma lägenhet. Att komma närmare marken och att ha träd utanför alla fönster är en fantastisk grej. Det här var året då jag lämnade mitt jobb efter sju år. Jag som en gång älskade mitt jobb, framförallt sen jag kom till triangeln. Jag skrev lyriskt i dagboken efter första dagen på triangeln. Det slumpade sig så att jag samma datum sex år senare jobbade mitt sista pass. Men när saker förändrats så fanns det nog inte mycket mer att göra än att gå vidare. Jag har alltid sparat csn utifall att jag skulle vilja plugga till bibliotekarie. Jag har inte trott att det verkligen skulle ske. Men nu gör jag det. Två stora förändringar det här året. Och Stina och jag red i skogen en gång i veckan och det var som att komma hem.

10-talet. Jag förlorade min mamma 2011. Jag födde mitt barn 2018. Jag tror jag var lyckligast hösten 2017 när min mage växte och jag skrev och trodde på det jag skrev och fick åka på bokmässan som poet och läsa i rum för poesi och jag red två gånger i veckan och älskade att vara gravid och har aldrig känt mig så snygg och njöt av allt känns det som. Jag var även lycklig våren 2017 då Ingen rök utan mareld kom och det kom fina recensioner och jag fick medverka i Lundströms bokradio i P1 och Stina och jag åkte tillbaka till Rumänien på fantastisk ridresa och hela tiden visste jag att så fort jag var hemma från den skulle jag och Henrik börja försöka bli gravida och det var så spännande allt. Det var även spännande 2014 när vi bodde i New York under hösten. Jag bara skrev och gjorde stan. Så mycket som jag skrivit under 10-talet. Lite har publicerats i tidskrifter och antologier. Mycket har refuserats. Det kom en refusering igår. Jag är så trött på dem. De kan få stanna på 10-talet.

REDOVISNINGSPLIKT

Alice Kassius Eggers – Det är bara regn (Jag får så många minnesbilder av hur det var att vara ung, att jaga kärleken. Att älska någon som man aldrig riktigt får. Här eftersom personen dör. Dikterna går sönder på sidan.)

Sara Villius – Madonna (Mörk, ful, ärlig, vacker, sann, skriven i förtätade korta stycken som briljerar. Om en småbarnsmamma som vill ha någonting mer. ”’Tänk dig att du dyker in i dig själv till ditt barn. Ta ditt lilla barn i handen. Tänk dig att ni sjunker tillsammans.’ Det fungerar i flera timmar. Om och om igen tänker jag på det. Andas. Så glider barnet ut. Ångande varm, oljig av blod och glatt som en nyuttagen lever. Halkar runt på magen, bröstet. Jag drar lite i handduken de har lagt på barnet, för att få den att täcka kroppen. Men den är för liten, räcker inte till. Allt känns så provisoriskt och taffligt. En liten handduk över den kladdiga nyfödda, den värmer väl inte. Allt är på låtsas. Jag låtsas att jag lägger barnet till bröstet. Men det suger inte. Vårtan bara stilla i munnen, låtsas. Barnmorskan som ska göra eftervården på mig gick i min parallellklass på högstadiet. Hon var en av de som stod utanför ingången och rökte. Vi hälsar som om vi inte känner igen varandra. Hon är vänlig. Jag särar försiktigt på benen igen. Vet inte hur det ser ut.”)

Ola Julén – Afrikas verkliga historia (Dikterna är ordnade alfabetiskt, och skriver fram någonting naket, avskalat och oförställt. Jag läser om den att: ”poeten rör sig i ett globalt landskap där ojämlikheten blir både kärlekens förutsättning och katastrof”. Jo det stämmer väl. Ibland är det fult: ”Jag tänker att jag knullar henne när jag knullar henne.” Ibland vackert: ”Också inne i det varma vattnet från kranen i köket / finns det någonting jag inte kan förstå.”)

Claire Messud – Den brinnande flickan (”Vi satt med ryggen mot klätterställningens blanka metallstänger, högt upp, med knäna uppdragna framför oss. Vi kunde se ut mellan träden – kala grenar mest, deras löv ännu hårt knutna knoppar – ut mot gatan, där enstaka bilar dystert susade förbi. Det kändes som om vi befann oss i en berättelse om oss själva, en berättelse där vi till sist hade nått vuxenlivet, och jag ville inte vara där.”)

Lina Wolff – Köttets tid (Imponerande romankonst. Det är något som känns osvenskt över Wolffs skrivande. Och det har airen av en klassiker. Om själen och köttet och livets mening. ”- Så här är det, säger Johnny och böjer sig fram mot henne. Katastrofer är som dolda sjukdomar som aktiveras på given signal. Du kan ha dem latent, och så plötsligt är det som om de aktiveras. Som en finne i ansiktet, en tumör i magen. Något som plötsligt drar ner dig. Som ett svart hål i själen.
– Jaså, säger hon.
– Och du har det, säger han. Man känner det lång väg. Något kommer att hända. Var på din vakt.
Vad menar han? Hon vill inte fråga. Det plaskar i poolen där nere. Ett spanskt par går förbi under balkongen, pratar högt och skrattar. Hon lutar sig över kanten och ser ner. De håller varandra i handen och ser lyckliga ut. Hon får en klump i halsen när hon tänker att det nog var precis så som Miranda och Santiago såg ut när de var unga. Hon vill säga något om dem. Att det finns folk som fixar det. Några få, liksom utvalda.
– Det blåser upp, säger hon istället.
– Nej, säger Johnny. Havet är lugnt.”)

SOMEWHERE ELSE

När man ligger hemma sjuk och hinner drömma. Titta på hemnet och hästnet. Kolla upp listor på Sveriges största och framförallt mindre städer. Fundera på hur det vore att bo i dom. Dvs att bo utanför dom, bo på landet. Det där huset på landet. Samtidigt veta att livet aldrig kommer att vara såhär lätt någon annanstans, så här njutningsfullt, jag har vänner och Stina och en vardag fylld med sånt jag tycker om, skriva på café, klättra med Lina, rida med Stina, middag med bokklubben, playdate i parken. Samtidigt tänka på hur det var att bo i New York. Den här hemlösheten. Var vill jag vara. Här. Någon annan stans. Jag läser i förordet till Ola Juléns Afrikas verkliga historia: ”och så detta att man hela tiden, förmodligen även när man inte är olycklig, har ett somewhere else i sig”. Jag behöver nog också försöka att skriva en diktsamling om det. Therese Bohman skrev i Expressen häromdagen om hur hon upptäckte Per Hagman när hon som tonåring handlade med sina föräldrar på ett sommaröde ica maxi utanför Norrköping, och snubblade över en av hans böcker. Att han visade livet bortom ica maxi. Längtar jag nu tillbaka till det livet? Bara för att väl där längta efter det liv jag har nu? Aaahh fjhfj wdkd d jdjsfh fpdlii åldoi dhdjdeoiyuy ndfkd ndj nkdkdieo