DETTA ÖGONBLICK HAR JAG VÄNTAT PÅ SÅ LÄNGE

Jag visste inte varför jag sminkade mig och tog på favoritblusen imorse. En vanlig grå onsdag. Men dagen hade planer för mig, så det var väl givet att jag skulle vara fin. Lite hemlig nu men D E T T A   Ö G O N B L I C K   H A R   J A G   V Ä N T A T   P Å   S Å   L Ä N G E ! ! ! !

2019

2019. Det här var året då vi flyttade. Efter elva år i samma lägenhet. Att komma närmare marken och att ha träd utanför alla fönster är en fantastisk grej. Det här var året då jag lämnade mitt jobb efter sju år. Jag som en gång älskade mitt jobb, framförallt sen jag kom till triangeln. Jag skrev lyriskt i dagboken efter första dagen på triangeln. Det slumpade sig så att jag samma datum sex år senare jobbade mitt sista pass. Men när saker förändrats så fanns det nog inte mycket mer att göra än att gå vidare. Jag har alltid sparat csn utifall att jag skulle vilja plugga till bibliotekarie. Jag har inte trott att det verkligen skulle ske. Men nu gör jag det. Två stora förändringar det här året. Och Stina och jag red i skogen en gång i veckan och det var som att komma hem.

10-talet. Jag förlorade min mamma 2011. Jag födde mitt barn 2018. Jag tror jag var lyckligast hösten 2017 när min mage växte och jag skrev och trodde på det jag skrev och fick åka på bokmässan som poet och läsa i rum för poesi och jag red två gånger i veckan och älskade att vara gravid och har aldrig känt mig så snygg och njöt av allt känns det som. Jag var även lycklig våren 2017 då Ingen rök utan mareld kom och det kom fina recensioner och jag fick medverka i Lundströms bokradio och Stina och jag åkte tillbaka till Rumänien på fantastisk ridresa och hela tiden visste jag att så fort jag var hemma från den skulle vi börja försöka bli gravida och det var så spännande allt. Det var även spännande 2014 när vi bodde i New York under hösten. Jag bara skrev och gjorde stan. Så mycket som jag skrivit under 10-talet. Lite har publicerats i tidskrifter och antologier. Mycket har refuserats. Det kom en refusering igår. Jag är så trött på dem. De kan få stanna på 10-talet.

REDOVISNINGSPLIKT

Alice Kassius Eggers – Det är bara regn (Jag får så många minnesbilder av hur det var att vara ung, att jaga kärleken. Att älska någon som man aldrig riktigt får. Här eftersom personen dör. Dikterna går sönder på sidan.)

Sara Villius – Madonna (Mörk, ful, ärlig, vacker, sann, skriven i förtätade korta stycken som briljerar. Om en småbarnsmamma som vill ha någonting mer. ”’Tänk dig att du dyker in i dig själv till ditt barn. Ta ditt lilla barn i handen. Tänk dig att ni sjunker tillsammans.’ Det fungerar i flera timmar. Om och om igen tänker jag på det. Andas. Så glider barnet ut. Ångande varm, oljig av blod och glatt som en nyuttagen lever. Halkar runt på magen, bröstet. Jag drar lite i handduken de har lagt på barnet, för att få den att täcka kroppen. Men den är för liten, räcker inte till. Allt känns så provisoriskt och taffligt. En liten handduk över den kladdiga nyfödda, den värmer väl inte. Allt är på låtsas. Jag låtsas att jag lägger barnet till bröstet. Men det suger inte. Vårtan bara stilla i munnen, låtsas. Barnmorskan som ska göra eftervården på mig gick i min parallellklass på högstadiet. Hon var en av de som stod utanför ingången och rökte. Vi hälsar som om vi inte känner igen varandra. Hon är vänlig. Jag särar försiktigt på benen igen. Vet inte hur det ser ut.”)

Ola Julén – Afrikas verkliga historia (Dikterna är ordnade alfabetiskt, och skriver fram någonting naket, avskalat och oförställt. Jag läser om den att: ”poeten rör sig i ett globalt landskap där ojämlikheten blir både kärlekens förutsättning och katastrof”. Jo det stämmer väl. Ibland är det fult: ”Jag tänker att jag knullar henne när jag knullar henne.” Ibland vackert: ”Också inne i det varma vattnet från kranen i köket / finns det någonting jag inte kan förstå.”)

Claire Messud – Den brinnande flickan (”Vi satt med ryggen mot klätterställningens blanka metallstänger, högt upp, med knäna uppdragna framför oss. Vi kunde se ut mellan träden – kala grenar mest, deras löv ännu hårt knutna knoppar – ut mot gatan, där enstaka bilar dystert susade förbi. Det kändes som om vi befann oss i en berättelse om oss själva, en berättelse där vi till sist hade nått vuxenlivet, och jag ville inte vara där.”)

Lina Wolff – Köttets tid (Imponerande romankonst. Det är något som känns osvenskt över Wolffs skrivande. Och det har airen av en klassiker. Om själen och köttet och livets mening. ”- Så här är det, säger Johnny och böjer sig fram mot henne. Katastrofer är som dolda sjukdomar som aktiveras på given signal. Du kan ha dem latent, och så plötsligt är det som om de aktiveras. Som en finne i ansiktet, en tumör i magen. Något som plötsligt drar ner dig. Som ett svart hål i själen.
– Jaså, säger hon.
– Och du har det, säger han. Man känner det lång väg. Något kommer att hända. Var på din vakt.
Vad menar han? Hon vill inte fråga. Det plaskar i poolen där nere. Ett spanskt par går förbi under balkongen, pratar högt och skrattar. Hon lutar sig över kanten och ser ner. De håller varandra i handen och ser lyckliga ut. Hon får en klump i halsen när hon tänker att det nog var precis så som Miranda och Santiago såg ut när de var unga. Hon vill säga något om dem. Att det finns folk som fixar det. Några få, liksom utvalda.
– Det blåser upp, säger hon istället.
– Nej, säger Johnny. Havet är lugnt.”)

SOMEWHERE ELSE

När man ligger hemma sjuk och hinner drömma. Titta på hemnet och hästnet. Kolla upp listor på Sveriges största och framförallt mindre städer. Fundera på hur det vore att bo i dom. Dvs att bo utanför dom, bo på landet. Det där huset på landet. Samtidigt veta att livet aldrig kommer att vara såhär lätt någon annanstans, så här njutningsfullt, jag har vänner och Stina och en vardag fylld med sånt jag tycker om, skriva på café, klättra med Lina, rida med Stina, middag med bokklubben, playdate i parken. Samtidigt tänka på hur det var att bo i New York. Den här hemlösheten. Var vill jag vara. Här. Någon annan stans. Jag läser i förordet till Ola Juléns Afrikas verkliga historia: ”och så detta att man hela tiden, förmodligen även när man inte är olycklig, har ett somewhere else i sig”. Jag behöver nog också försöka att skriva en diktsamling om det. Therese Bohman skrev i Expressen häromdagen om hur hon upptäckte Per Hagman när hon som tonåring handlade med sina föräldrar på ett sommaröde ica maxi utanför Norrköping, och snubblade över en av hans böcker. Att han visade livet bortom ica maxi. Längtar jag nu tillbaka till det livet? Bara för att väl där längta efter det liv jag har nu? Aaahh fjhfj wdkd d jdjsfh fpdlii åldoi dhdjdeoiyuy ndfkd ndj nkdkdieo

MAMMA

När Arvid säger att jag ska ta på mig mitt halsband, han är så observant, jag tar alltid av det när jag sover. Jag säger till honom att det var mormors halsband förut. När han pekar att jag inte får glömma min handväska, och jag berättar för honom att vet du vad, det var mormors väska en gång. När jag sniffar honom på halsen och han skrattar det ljuvligaste skratt jag vet. När jag slutar säger han att jag ska nosa. Han vill att jag ska fortsätta. Jag berättar att så gjorde mormor på mig när jag var liten. Nej, jag tjatar inte alltid om min döda mamma för mitt barn, men det är så fint de stunder när jag kan berätta om henne. Och är det den här årstiden kanske. Hur mycket jag tänker på henne när vi bakar lussekatter och tar fram julstjärnan och köper hyacinter och ställer fram tomtar. Hur mycket jag sörjer att inte få ta med mig Arvid hem för att fira jul.

PROTIS

Jag är himla förkyld. Men lyckades skriva hemtenta ändå. Arvid säger protis när jag nyser. Älskar hur han uttalar nya ord. När han lärde sig säga halsduk och balansgång sa han först balanstuss och halstuss. Men nu säger han nästan helt rätt. Jag säger balanstuss istället. Arvid säger grötris och clementin och regnkläder och mamma gullig och andra komplicerade saker. Jag ligger i sängen och tänker att jag aldrig ska vara såhär ung igen.

JAG BLIR GLAD NÄR ANDRA GRÅTER

Jag träffade en granne på innergården. De håller på att flytta härifrån. Så trist när de är några av våra favoritgrannar. Det var ju inte så länge sedan vi flyttade in, så vi hann inte bo här så länge samtidigt. Hon undrade om hon fick fråga mig en sak. Hon undrade om jag kanske medverkade i en bok som hon hade. Den heter Blå blixt sa hon. Ingen rök utan mareld? frågade jag. Ja. Jo det gör jag sa jag. Hon sa att hon inte vetat om att det var jag. Men hon hade känt igen mig i boken när hon tittade i den nu. Hon sa att hon hört mig på radion. När jag var med i Lundströms bokradio. Hon hade själv precis förlorat sin mamma då. Hon började gråta nu där vi stod vid cyklarna. Jag skulle precis cykla iväg med Arvid till förskolan, men vi blev stående en stund. Hon pratade om mina dikter. Hon grät. Jag började såklart också gråta. Och hon grät och jag sa tack tack vad glad jag blir.