Jag är inte föräldraledig längre. Istället får jag sms med bilder på mitt barn, när Henrik har klätt honom som alla poppojkar jag var kär i men aldrig fick, typ.

Det som utmärker den här tiden är alla barnvagnspromenader och allt tänkande. Jag går och går, i pildammsparken och på kyrkogårdarna, varv på varv, jag kommer ingenstans. Det är bara bebisen som blir lite större för varje dag. Årstiden som sakta vänder på sig. Tankarna kommer och går, de maler på, de avlöser varandra. Jag vet att jag har världens bästa bebis och världens bästa kille. Är glad för att jag vet det. Men jag vet inte var jag vill bo, vad jag vill jobba med, och fan att jag rörde till det med hästarna så att jag inte ens vet om jag vill rida islandshäst eller stor häst. Detta går jag och ältar. Hittar inga svar. Men jo jag vet att jag vill skriva också, det vet jag också. Jag går och skriver i huvudet på mina promenader.  Det är en av de bästa sakerna med mina promenader. Det är en av de mest frustrerande sakerna med mina promenader. En sak till utmärker den här tiden. Om förmiddagarna är promenadernas tid så är eftermiddagarna sängens tid. Arvid ammar och sover. Jag läser och sover. Vi lägger tätt och varmt och tryggt medan solen försvinner där ute. Det är vad som utmärker den här tiden. Men imorgon är den sista dagen. Sen är den här tiden slut. Sen börjar jag jobba igen. Om det vet jag bara att jag vill inte.

Onsdagar är min bästa dag. Då får jag skriva. Så igår var jag lite pirrig. Lite förkyld, men också pirrig, tänkte på skrivet hela dan. På kvällen tvättade jag mitt hår, för att vara fin när jag ska få sitta på fik och skriva halva dan. Vad händer på natten? Jag däckar i förkylning. Så nu ligger jag här i sängen, med nytvättat hår, och snorar och orkar inte tänka en vettig tanke. Ja, jag tycker lite synd om mig själv nu.

Att ligga i gynstolen medans ens bebis sitter i vagnen bredvid och tittar på.

Känslan när det är natt och ens bebis ligger och sover bredvid en och andas en i ansiktet. Jag gjorde honom i min mage och nu ligger han och andas på mig.

Systrarna Z till häst och till skogs! Vi konstaterade att det måste vara över tjugo år sen vi red ut bara vi. Som vi härjade i skogarna när vi var barn. Men i lördags var det dags! Vi delade upp hästarna mellan oss baserat på färg: Stina älskar bruna hästar och jag fuxar. Och Katur hade en fantastisk tölt så jag valde rätt. Men vilken omställning det var, att jag på fredagskvällen red dressyrlektion på en biffig 170 cm häst (också fux, hehe) och sedan på lördagsmorgonen gå ner i storlek till en isis. Och vilken öm rumpa, inte van att rida två dagar på raken just nu.

Viktoria Jäderling – Åh Lunargatan (Liksom kaotisk och bitvis fantastisk novellsamling som tar ut svängarna. ””Okej”, säger Ebba. ”Jag har alltså i mitt liv föreställt mig att jag håller ett litet barn på ena armen, mitt barn.” Hon tystnar. Det hon föreställer sig är helt vardagliga saker som inte går att återge, till exempel att hon strosar i en mataffär och plockar varor i en korg tillsammans med ett litet barn på armen, eller i en sådan där babybjörn. Men så blir bilden suddig. Hennes föreställningsförmåga om barnet sträcker sig inte längre. Det är allt som finns. Det måste vara en sorts defekt, tänker hon. För där bilden om barnet tar slut ser hon mest döda ting: djur i tyg eller plast, trehjulingar och småcyklar, sådana där trasiga innebandymål, små steppskor. Dammiga fotografier i ramar, helt bortglömda saker, saker som måste försvinna, eller iallafall återvinnas. Hon ser framför sig dagen som en kall och kladdig och hård knut. Den måste knytas upp, tänker hon. Hela dagen håller man på med den där knuten, trevar och halkar över den med ömmande fingertoppar, samtidigt som dagen obönhörligt tickar mot sitt slut. I perioder har det oroat henne, bristen på lockelse och vad hon istället ska göra. Det måste kallas brist, en förfrämligande mekanik.”

Malte Persson – Till dikten (Lekfullt och smart, dikter om dikter. ”Boken är ord på papper, men inte bara, som den brukar framhålla, ord på papper. Vilket försvinner först: papperet eller orden? Boken är även hundöron och tankar, radavstånd och receptionshistoria. Boken har komplex över sin formgivning. Dess pyttelilla marknadsföringsbudget är slut för länge sen. Men den är rak i ryggen, detta ryggradsdjurens ryggradsdjur. Som kan bli femhundra år gammalt, men inte skulle överleva ens en dag på egen hand i djungeln. Boken vill, som andra masochister, gärna vara bunden. Boken drömmer mellan raderna. Bokmärkesänglarna är rastlösa, står och röker på skolgården, tågluffar, pluggar sociologi och genusvetenskap, men hoppar av, vet inte vad de vill, uppslukas av mängden sidor, försvinner ur sikte. Boken vill ta hand om dem, men vet inte längre hur man gör.”)

Tom Malmquist – Sudden death (Diktsamling om ishockey. Våldsam, men också med en känslighet. ”tänker på vad genomsnittsmänniskan tål, / ofrivilligt kissa på sig i avbytarbåset, / migränen, / hockeybyxorna saknar fickor, ingenstans att gömma händerna, stoppa ner det upphittade, en slät sten, / spara ett löv / inte ha möjlighet / att ta med sig / det omtyckta.”)

Carson McCullers – Hjärtat jagar allena (En av de finaste titlarna jag vet på en bok? Och en fin bok är det. En kollektivroman, i en stad  i södern, om en grupp människor som alla söker sig till den dövstumme John Singer. I hans närhet framstår deras drömmar som mindre oåtkomliga. En bok om klass och rasism, de utsatta och kantstötta. En bok om människans inneboende ensamhet. Och ja det är helt galet att Carson McCullers bara var 23 år när den släpptes. ”Hon lärde sig en hel del om musik under de här sommarkvällarna. När hon kom till de rikas kvarter fanns det radio i vartenda hus. Alla fönster stod öppna och hon kunde höra musiken väldigt tydligt. Efter en tid visste hon i vilka hus man tog in den musik hon ville höra. Det fanns särskilt ett hus som bara hade de finaste orkestrarna. Och sent på kvällen gick hon dit och smög sig in i trädgården för att lyssna. Det var fullt av buskar kring huset och hon kunde sitta under en buske nära fönstret. Och när musiken var slut stod hon länge i den mörka trädgården med händerna i byxfickorna och funderade. Detta var den mest verkliga delen av sommaren – då hon fick höra musik i radio och fundera över den.”)

Lisa Gidlöf – Flickan (Lisa medverkar i samma Brombergs Blå blixt-antologi som jag. Nu debuterar hon med en prosalyrisk skildring av det smärtsamma, smutsiga och våldsamma i att bli kvinna. ”En gång var jag väldigt liten, nu är jag någon helt annan. Jag saknar min historia, allt som ryms inuti den, människan jag en gång varit. Jag vill sväva som en fjäder mellan träden, jag vill att någon ska plocka upp mig, blåsa på mig och önska sig någonting.”)

Iman Mohammed – Bakom trädet ryggar (Ytterligare en debutant, som också tidigare medverkat i Blå blixt. Bakom trädet ryggar är dikter om krig och barndom, med ett språk som är både formellt och drömskt. ”Jag ser kläder fladdra längs gatorna, nästan besjälade. De påminner om förflutna nätter och blickar. Nu visar de bilder på ensamma hus. Dagarna känns ändå stilla, fötternas rörelser under täcket, döda, levande.”)

Att det ska vara så intressant med tvättråd. Arvid studerar sina leksakers tvättråd som om det var deras själar.

”Hej Lisa,

Först av allt: hemskt ledsen för detta enormt sena svar! Vi har jobbat med mindre arbetsstyrka än vanligt det här året och det har satt spår, tråkigt nog bland annat i försenade mailkorrespondenser. Kanske har du redan gått vidare med texterna du skickade till oss i våras, hur som helst vill jag säga att vi läst dem med behållning, vi gillar dem helt enkelt, och funderat på om de skulle kunna passa i det nummer om kärlek vi just nu arbetar med, men kommit fram till att vi tror att de fungerar bäst i ett större format, dvs med ännu fler berättelser, om fler för- och efternamn, vilket vi gissar också är så romanen (åtminstone delvis) ser ut. Därför tackar vi nej, trots att vi gillar texterna, och hoppas att de dyker upp någon annanstans framöver!”

Har livskris. Vet inte om det är 30-årskris eller 40-årskris i och med att jag är 35. Hade ingen 30-årskris. Kanske har jag bägge nu? Igår öppnade vi en flaska champagne som Henrik fick när han disputerade och som stått och väntat på rätt tillfälle. Den ska tydligen vara ”perfektion på flaska”. Det dyraste du någonsin kommer dricka, sa Henrik. Så vi skålade för bokkontrakt och skivkontrakt och nytt jobb och nytt boende, allt det där vi önskar oss men inte har. Om man inte tar ut glädjen i förskott får man kanske aldrig vara glad. Sen blev vi onyktra på dyr champagne en vanlig sketen söndagkväll. Imorse fick jag mens och mail från en tidskrift som vill publicera några dikter.