DET HÄR MED REFUSERINGAR

”Hej Lisa,

Först av allt: hemskt ledsen för detta enormt sena svar! Vi har jobbat med mindre arbetsstyrka än vanligt det här året och det har satt spår, tråkigt nog bland annat i försenade mailkorrespondenser. Kanske har du redan gått vidare med texterna du skickade till oss i våras, hur som helst vill jag säga att vi läst dem med behållning, vi gillar dem helt enkelt, och funderat på om de skulle kunna passa i det nummer om kärlek vi just nu arbetar med, men kommit fram till att vi tror att de fungerar bäst i ett större format, dvs med ännu fler berättelser, om fler för- och efternamn, vilket vi gissar också är så romanen (åtminstone delvis) ser ut. Därför tackar vi nej, trots att vi gillar texterna, och hoppas att de dyker upp någon annanstans framöver!”

CHAMPAGNE

Har livskris. Vet inte om det är 30-årskris eller 40-årskris i och med att jag är 35. Hade ingen 30-årskris. Kanske har jag bägge nu? Igår öppnade vi en flaska champagne som Henrik fick när han disputerade och som stått och väntat på rätt tillfälle. Den ska tydligen vara ”perfektion på flaska”. Det dyraste du någonsin kommer dricka, sa Henrik. Så vi skålade för bokkontrakt och skivkontrakt och nytt jobb och nytt boende, allt det där vi önskar oss men inte har. Om man inte tar ut glädjen i förskott får man kanske aldrig vara glad. Sen blev vi onyktra på dyr champagne en vanlig sketen söndagkväll. Imorse fick jag mens och mail från en tidskrift som vill publicera några dikter.

ÄLSKAR SEPTEMBER

Älskar september och att komma igång med livet efter sommaren. På tisdagsförmiddagarna tänker jag att det är veckans bästa dag när Lina, Arvid och jag går och klättrar. På onsdagsförmiddagarna tänker jag att det är veckans bästa dag när jag får cykla till café och skriva medan Henrik tar hand om Arvid. På torsdagskvällarna tänker jag att det är veckans bästa dag när jag får tölta fram på stubbåkrar och fält i solnedgång på en yvig islandshäst. På helgen tänker jag att det är veckans bästa dagar när jag får mysa med både Arvid och Henrik, och vi åker till Kjuge, så vi vuxna får klättra och Arvid får titta på löv. Sen kan jag gilla torsdagsförmiddagarna och fredagsförmiddagarna också, när Arvid följer med mig på café och skriver. Jag kanske inte får riktigt lika mycket gjort då, häromdagen fick jag tex byta tre bajsblöjor, då blev det mer bajs än poesi av, dessutom har de inget skötbord så jag sitter på huk och  byter på Arvid som ligger på golvet under handfatet, eh. Sen är måndagarna oftast inte fy skam heller, när man vet att man har den roliga veckan framför sig. Idag är det måndag och jag har än så länge hunnit klippa Arvids naglar och han har kissat på mig.

GO

En annan låt, som vi lyssnar mycket på Arvid och jag, är Michelle Gurevich – Go. Känns lite som att det är så min insida skulle låta om den var musik? Arvid gillar den också. Jag dansar för honom och knäpper med händerna. Han sjunger med och gungar frenetiskt i babysittern. Så lyssnar vi på den, om och om igen.

I’m walking in the streets tonight
Walking aimlessly tonight
The direction to your house
There is a great intelligence
Leading me to climb the stairs
Climb the stairs up to your house
Go!
To the smell that calls to you
Where the animal leads you
Even when you don’t know
Why you ought to go

Jag tänker att jag känner mig som en tonåring som fortfarande är oskuld och som tröttnat på att vänta på den rätta och är redo att gå och lägga sig med vem som helst på nästa fest. Haha. Men nu handlar det inte om sex alltså, utan om att jag vill debutera. Jag har väntat så himla länge på att det ska vara rätt. Jag har tyckt att det varit värt att skriva om och skriva nytt och tänka att nästa gång säger ett stort förlag ja. Och det var ju lite nära med Norstedts en gång. Men nu vill jag fasiken bara debutera. Nu är jag redo att göra det med vilket förlag som helst. Bara jag kan få det gjort nån gång.

EVERY BREATH YOU TAKE

Arvid och jag har en ny låt! Jag sjunger den för honom när det tex är kväll och jag måste diska och han tycker det är lite trist. Hela hans ansikte lyser upp. Aldrig har jag känt att jag sjunger så här fint förr. Även om det säkert är falskt. Men han älskar det. Så jag sjunger every breath you take, every move you make, every bond you break, every step you take, I’ll be watching you osv osv. Det här är ju för övrigt enda gången som den här låten är någotsånär okej att sjunga, när den är till ens bebis. Oh can’t you see, you belong to me.

À CHAMONIX AVEC MES GARÇONS

Vi var i Chamonix och vandrade i en vecka. Det var fantastiskt men jag vet inte vad jag ska skriva om det. Jag brukar alltid vilja skriva dagbok om resor. Det är inte det att det inte finns något att säga för det finns massor att säga. Om hur snällt Arvid sov i min famn på flygresan dit, om hur han kräktes ner mig på flygresan hem. Om glaciärer och hur man kan se dem smälta, den grå marken som blottas och berget format som för att hålla en glaciär. Vi kunde från vår balkong titta ut på berg och glaciärer och moln som ibland dolde allt och ibland lät bara topparna kika fram. Chamonix ligger på sisådär 1000 meters höjd, i en dal omringad av höga toppar. Självaste Mont Blanc ligger där, det visste jag inte ens innan. Vi sa när vi bokade resan att om det inte funkar att vandra så kan vi alltid bara sitta i byn och fika och läsa och titta på bergen. Men Arvid älskade att vandra. Så vi vandrade. Vi älskade att vandra. Detta kan jag skriva. Om lukten av varma kryddor och tallbarr i bergssluttningarna. Om svetten som rinner och som blöter ner Arvid där han sitter i selen och bara tittar på allt. Om de svala glaciärvindarna. Om när vi kom upp på höjder där vyerna vecklade ut sig och vindarna fick fart och vi lindade kläder om Arvid och han snörvlade och försökte äta upp solglasögonen som vi tvingade honom att ha, han blev kall men sa aldrig ett pip. Fast det hände att vi avbröt vandringen och inte gick så långt som vi tänkt, för Arvids skull, när det började regna eller blåste för mycket, när det blev för brant. Men han antingen sov så gott vänd in mot bröstet, eller storögt tittade på allt vänd framåt i selen. Vi hann alltid se så mycket. Vi började med att ta en lift några hundra höjdmeter. Sen var det bara att gå. Det är det som är grejen med att vandra. Det är bara att gå. Arvids högsta topp blev sisådär 2250 meter. Det är högre än Kebnekaise! Till denna höjd släpade vi, förutom det självklara som vatten, quiche lorraine, regnkläder och blöjor, även varsin inbunden bok, utifall att vi skulle vilja läsa en skvätt. Varje dag släpade vi med våra inbundna böcker, men inte en enda gång blev det någon läspaus. Jag läste inte ens på kvällarna. Jag vet inte, jag ville bara vara, bara vara i bergen. Började fantisera om att bo i en stuga i en bergssluttning. Det är så förbluffande vackert. Och lika vackert att bara vara tillsammans hela dagarna. Sen tycker jag om att lyssna på franska. Prata franska. Känns livet lite bättre på franska? Nu vågar jag faktiskt försöka på franska, även om det är få ord jag kan. Vi kan säga att det är därför som jag inte vet vad jag ska skriva om det. Det var i alla fall fantastiskt.

FÖRSKRÄCKLIG

Min mamma hade en gång en pojkvän som var rädd för mig. Det var mamma som berättade det för mig. Han tyckte att jag såg arg ut. Jag var ju tonåring, och i den fas när jag hade som mest smink, det byggde en barriär mellan mig och resten av världen. Tror mamma berättade det för mig för att det var lite lustigt. Inte för att såra mig eller försöka motivera mig att sminka mig mindre. Men det var där i samma veva som pappa sa till mig en morgon när han skjutsade oss till skolan, Cicci skulle inte till jobbet den dagen antar jag, och pappa sa att jag såg förskräcklig ut. Minns fortfarande hur hans röst verkligen menade det. Vet inte varför jag började tänka på detta, men kanske att det kunde bli en bra början på en novell. Går och samlar novellidéer. Går och samlar skrivlust. Går och samlar liv. (Inte damm! Men nu beställde jag precis dammsugarpåsar. Kanske det vuxnaste jag nånsin gjort i hela mitt liv. Mycket vuxnare än att få barn.)

REDOVISNINGSPLIKT

Zadie Smith – Swing time (En roman om en komplicerad vänskap mellan två flickor som drömmer om att dansa, men bara en av dem har talangen. Som tonåringar skils de åt, men som vuxna möts de igen, och deras drömmar har tagit dem till väldigt olika platser. Också en roman om klasstillhörighet, rasism och utanförskap.)

Aylin Bloch Boynukisa – Flickorganens genealogi (”det är svårt att säga något om ens ursprung / barndomar och bakgrunder / jag började med att emigrera men slutade som en immigration / i såret där jag fastnade / en svanslös katt sprang över gatan / sophögarna luktar hav i gränden / när jag / korsar gatan / stiger lukten in i mig / en lukt av svettigt segt hav som hänger ur träden som / torkat liksom gräset // metallrutschkanan osade fastbränd hud / detta var min barndom. / det var allt.”)

Emelie Novotny – Vänd rätt upp (Som att vara barn igen! Läsa hästbok och inte kunna slita sig. Bara det att mitt barn ligger bredvid mig. Om makt, sexualitet och hästar, och att hitta sin plats i världen.)

Ian McEwan – Försoning (Det är en av sommarens hetaste dagar när trettonåriga Briony ser sin storsyster klä av  sig och kliva ner i trädgårdens fontän framför deras barndomsvän Robbie.  Det blir starten på en dag som förändrar deras liv.  Vilken storslagen roman, och så omsorgsfullt skriven. ”Men alltsammans hade förstås bara varit hon – av henne och om henne, och nu var hon tillbaka i världen, inte en värld som hon kunde skapa, utan den som skapat henne, och hon kände hur hon krympte under den tidiga kvällens himmel. Hon var trött på att vara utomhus, men hon var inte redo att gå in. Var det verkligen allt som fanns i livet, inomhus eller utomhus? Fanns det ingen annanstans dit människor kunde gå? […] I upprorisk motståndsanda tog hon sig upp för den branta grässlänten mot bron, och när hon stod på körvägen bestämde hon sig för att stanna kvar där och vänta tills det hände henne någonting betydelsefullt. Det var denna utmaning hon riktade mot tillvaron – hon skulle inte röra sig, inte för middag, inte ens för modern som ropade att hon skulle komma in. Hon skulle rätt och slätt vänta på bron, lugn och envis, tills händelserna, verkliga händelser, inte hennes egna fantasier, antog hennes utmaning och gjorde slut på hennes betydelselöshet.”)

Richard Yates – Easter parade (Å vilken bok! Älskade den från första meningen: ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.” Romanen handlar om precis detta, systrarna Grimes liv, där Sarah tidigt gifter sig och Emily avundsjukt ser på, för att senare gå från relation till relation, medan Sarah låses fast i äktenskapet. Det finns så många bra ställen att vika hundöron vid: ”Hon sa inte ja, men hon sa definitivt inte nej. Allt han gjorde – även när han hjälpte henne att trassla loss ena foten ur trosorna – tycktes ske därför att det var en tvingande nödvändighet: hon var hjälplös och han hjälpte henne, och ingenting annat i hela världen hade någon betydelse. […] Hon kände sig öm och fuktig och tänkte att hon kanske blödde, men det värsta var rädslan för att de inte skulle komma på något att prata om. Vad pratade man om efter en sådan här sak? När de var tillbaka under en parklykta sa hon ”Är min klänning smutsig?” och sedan han mycket omsorgsfullt hade satt uniformsmössan på huvudet backade han ett steg och tittade. ”Nä, den ser bra ut”, sa han. ”Du fick inte ens gräsfläckar på dig. Är du sugen på en milkshake eller nåt?””)

Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich boy (En roman om tre generationers kvinnoliv. Om trauman som går i arv, och mödrar som inte kan ge den kärlek deras barn behöver. Jag är väldigt kluven till den här boken. Den är drabbande, psykologiskt insiktsfull, och frustrerande när man bara vill skaka om karaktärerna och få dem att ta tag i sina liv. Jag skrev av långa passager. Men så den slängiga och hafsiga stilen, både i språk, med massa ”liksom”, och i struktur då det känns som att saker introduceras och sen glöms bort, och nya element kastas in som inte nämnts tidigare. På slutet ville jag bara att den skulle ta slut. Inget gott betyg, tyvärr, och trist, för i början ville jag vika hundöron lite överallt.)