KÄRA DAGBOK

Kära dagbok. För fem år sen fixade jag nytt pass när jag och Henrik skulle spendera en höst i New York. Flygresan dit mellanlandade vi på Island. Nu fixar jag nytt pass när Stina och jag ska till Island, och rida! Om jag var en influenser skulle jag lägga upp en bild på mina passfoton. Man ser ju alltid hemsk ut på passfoton. I alla fall jag, det är sån konstig ljussättning. På de här fem åren kan jag konstatera att jag fått mörkare hår, och att jag blivit snyggare? Eller det kanske bara är ljussättningen som blivit bättre. Men ändå lite skönt att känna sig snyggare. Med den självföretroendeboosten drog jag till Monki för att köpa en blommig kjol. Letade fruktlöst efter en blommig kjol förra sommaren. Nu hade jag sett på Monkis hemsida att de kanske hade nåt vettigt. Ja, jag är en sån som inte hinner gå i butiker längre, utan stjäl lite skrivtid för att fönstershoppa på nätet, för att sedan attackera vid rätt tillfälle. Kom dock ut från Monkis färgglada butik utan blommig kjol, men med en svart kjol, en mörkblå klänning och en mörkblå t-shirt. Så färgglad jag kände mig hehe. Och rik tydligen. Men det gäller att passa på att shoppa när tillfälle ges. Kände mig lite som mamma, hon handlade också så i attacker. Men var på väg att råka köpa en mag-t-shirt. Det var den där självförtroendeboosten från  passfotot tror jag. Har inte haft magtröja sen jag var fjorton? Men trettiosex år gammal post graviditet är kanske rätt tillfälle tänkte jag. Resonerade dock med mig själv och kom fram till att jag aldrig skulle använda den, även om den var prickig. Sen red jag lektion två timmar på raken på min favoritfavorit Claudina som jag inte vet om jag kommer rida igen om jag väljer att sluta rida stor häst till förmån för islandshästar. Sen åskade det och Arvid pratade i sömnen. Han sa ”Dada” med nöjd röst.

DET REGNAR

Det regnar utanför det öppna fönstret. Jag borde gå och lägga mig men det är så mycket jag vill hinna på kvällarna efter att Arvid somnat. Förutom att röja upp kaoset så vill jag sitta vid det öppna köksfönstret och lyssna på regnet och känna stråk av sval luft mot min åskklibbiga hud, dricka te och äta godis, skriva några ord här, läsa några ord någon annanstans, samla mig. Jag läcker fortfarande bröstmjölk några droppar då och då, det är fläckar på mitt nattlinne. Jag saknar Arvid så mycket på dagarna när jag jobbar så när det kommer in små barn i butiken passar jag på att prata med dem och kan nästan få en klump i halsen när de går igen. Ikväll när Arvid skulle somna klättrade han upp på mitt bröst och lade sig ovanpå mig och somnade där. Jag måste klippa naglarna. Jag vill köpa den sommarkjolen som jag aldrig hittade förra sommaren, men när ska jag hinna leta? Kan någon köpa en kjol till mig? Vaxa mina ben? Klippa mina naglar? Göra rehab åt mig? Läsa böcker åt mig? Nej det vill jag göra själv. Längtar till en helg ensam hemma och bara sträckläsa i sängen. När kommer det att hända igen? Nu tar jag en tredje kopp te. Fan vad jag kommer behöva kissa inatt. Jag behöver också bestämma mig för om jag ska sluta rida stor häst eller sluta rida islandshäst. Jag har ridit stor häst hela livet känns det som. Men så när jag var gravid började jag även rida islandshäst en dag i veckan. Maxade hästandet medan jag kunde. Trodde nog inte det skulle vara mer än en kul grej att prova på. Men nu under våren har jag också ridit både dressyrlektion på stor häst en dag i veckan och ute i skogen på islandshäst en dag i veckan. Men jag har varken råd eller tid med det egentligen. Lyxproblem men jag kan verkligen inte bestämma mig åh fjffh fhefy  jdkkrp  fjfvj jhfh h h h fjfjfkwdldp.

DET HÄR MED SPRÅK

Dindje, dinden, dindinden, dunde, dundundje.

Ungefär så kan det låta, lite beroende på graden av Arvids engagemang. Det är ett ord han haft rätt länge, men vi har aldrig förstått vad det betytt. Vi har inte kunnat hitta sammanhang, koppla det till något. Pedagogen på öppna förskolan sa till Henrik för en månad sen eller två, att åh han kan säga hund! Nja tyckte Henrik, och jag, när han berättade om det för mig. Det är inte det det betyder, men det var ju gulligt att hon trodde det.

Men jo. Det betyder hund. Och han har sagt det i flera månader utan att vi fattat att det är det han sagt.

(Önskar här med att Siv på öppna förskolan börjar jobba på den förskola som Arvid blir tilldelad.)

WHEN LIFE GIVES YOU LIVSKRIS

Mina fingrar luktar kortison. Jag fick sovmorgon till 05.50. Klagar jag mycket nu för tiden? Jag ska försöka sluta. Jag försöker förstå att vi klarade flytten, att vi kan slappna av nu. Ska bara packa upp det sista först. Det blommar irisar på innergården, nedanför vårt sovrumsfönster. Det skulle nästan kunna vara mammas rabatt, hemma i Ringarum. Den här hösten och vintern som varit min livskris. Kanske kom mitt eksem tillbaka pga den. Men i tisdags var jag i Lund på intervju till en utbildning som jag vill komma in på, och jag var glad och förväntansfull och energisk på ett sätt som jag inte riktigt minns när jag var senast. Jag ser ljuset i slutet på krisen. Det är våra ljusa brädgolv, blåregnet som blommar på innergården (har seriöst Malmös finaste innergård), Arvids ljusa skratt, en ny förskoleansökan när den förskolan vi blev tilldelade inte alls kändes bra (alla jobbiga saker som kommer samtidigt), en diktsamling på förlag, en novellsamling som snart är klar, en ansökan till universitetet. Jag vet inte vart det ska leda, men det leder bort från det som var, det som inte kändes bra.

GUNGA

Arvid har börjat vakna strax efter fem om morgnarna. Ligger och drar mig i håret. Sjunger mammaaa, gungaaa, mammaaa, gungaaa. Jag tänker på att jag vill få tid att sätta upp saker på väggarna. Det är något som jag kan kontrollera, när allt annat runt om bara sker.

HEMMA

Vi har flyttat till världens finaste lägenhet. Lena nyslipade brädgolv som sträcker sig från rum till rum och träd utanför alla fönster. När jag vaknar flyttstressad mitt i natten och inte kan somna om ligger jag och tittar ut på vinden i trädkronorna. Förstår inte att det kan kännas som ett hem direkt.  Som om vi levt ett parallellt liv i den här lägenheten. Ett bättre liv. Jag tycker att vi borde flyttat hit mycket tidigare. Men det var hemskt att flytta, att packa, alla jäkla grejer överallt, och ett vilt barn mitt i allt. Vi hade aldrig klarat det utan sån fantastisk hjälp. Nu kommer det att ta veckor att komma iordning. När Arvid somnat om kvällarna packar vi upp och dricker bubbel.

EN SEN KVÄLL I APRIL

Arvid har lärt sig säga gunga. Jag har inte skickat dikterna till förlag än, men nu är de kanske klara. Vi har packat ner hela vårt hem, elva år. Vet inte om man ska förfaras över hur mycket det är, eller att det inte är mer än såhär.

REDOVISNINGSPLIKT

Tessa Hadley – Syskonen (Fyra medelålders syskon semestrar med sina familjer några veckor i familjens gamla släkthus på landsbygden. Romanen skildrar vad som rör sig i deras inre, som inte alltid syns på ytan. Små händelser som lämnar större avtryck. Skickligt skrivet med psykologiskt djup. Skönt med en roman som vågar lita på det lilla. ”Ivy pladdrade på med överdriven glättighet, samtidigt som hon tyngdes av ansvaret för vad de sett. Det hade förändrat allting, tänkte hon. Nu kunde de aldrig ose det. Det dröjde kvar som en fläck i utkanten av hennes synfält och mörker läckte ur fläcken. Hon kunde glömma det när hon tittade rakt framför sig, men när hon vände sig för snabbt eller glömde att vara uppmärksam slog det ner i henne igen, ett smutsigt meddelande, en sanning som inte fick erkännas.”)

Karin Smirnoff – Jag for ner till bror (Jana Kippo kommer hem till byn igen. En gång försökte hon döda sin pappa. Nu håller hennes bror på att supa ihjäl sig. John målar hennes minnen på tavlor. Det visar sig att hon hade en syster som hon inte visste om som varit tillsammans med nästan alla männen i byn men hon är död nu. En rå och svart och egensinnig och karg och varm och stilsäker debut. Men bitvis tyckte jag att det var för mycket av det trasiga och hemska, när jag inte kunde rå för att jag blandade ihop tragedierna. ”Sköterskan sa att små barn inte kan le. Hon log. Sköterskan sa att små barn inte kan se. Hon såg. Vi såg på varandra. Hennes blick var svart som svarta hål i rymden. Sedan tog de henne ifrån mig. Nej sa jag ni får inte. Jag fick en spruta i armen. De virade in henne i en filt och gick. Hon skrek hela vägen tills jag inte hörde henne skrika längre. Du kan inte behålla din fars barn. Du skulle hata henne sa modren. Du kan inte bli mamma som femtonåring. Du skulle ångra dig sa kuratorn. Ge mig tillbaka mitt barn sa jag. Men mitt barn var redan någon annans barn att sörja för och älska.”)

Naomi Alderman – Makten (Unga kvinnor runt om i världen börjar utveckla en mäktig kraft, en kraft som snart förändrar samhället i grunden. ”Makten” är en spännande bladvändare, en spektakulär roman om en alternativ verklighet där kvinnor styr, och samtidigt kastar den ljus över premisserna i våra egna liv. ”Himlen, som tidigare hade verkat klar och blå, mulnar, går från grå till svart. Det kommer ett regnoväder. Det har låtit vänta på sig, jorden är uttorkad, marken längtar efter att bli genomdränkt av mörkt ösregn. För jorden är fylld av våld, och varje levande varelse har gått vilse. I norr och söder och öster och väster samlas vattnet, i himlens alla hörn.”)


Nina Lykke – Nej och åter nej (Ingrid har lärarjobb som inte ger något längre och två vuxna söner som fortfarande bor hemma men bara tilltalar henne när de vill ha pengar, och hennes man Jan ligger hon pliktskyldigt med en gång i veckan. Jan har precis blivit departementschef och faller för den 15 år yngre kollegan Hanne. Hanne, hon står kvar när alla vännerna bildar familj, fast hon vill ha Jan eftersom han är upptagen och inte går att få. Den här relationsromanen är både jobbig och rolig läsning. Man kan kalla den träffsäker och man kan kalla den klyschig. Om stackars medelålders medelklass som har problem med kärleken och meningen med livet. Om att vilja äta kakan och ha den kvar. ”Hon stod en stund och stirrade in i det kakel med maritima motiv som hon själv hade valt på nittiotalet. Vad var meningen med de där plattorna med snäckor och sjöstjärnor, vad skulle de betyda? Vad var det hon velat säga? Vad ville man säga genom sådana val när man stod i en kakelbutik och funderade och jämförde, vad inbillade sig folk? Ingrid lutade sig över handfatet. Hon skakade i hela kroppen, det vibrerade och darrade någonstans inne vid skelettet. Detta var den katastrof hon väntat på. Men huset var lugnt och tyst. Pojkarna, alla dessa kilon av biologiskt material som hade skurits och pressats fram ur henne och som hon därefter hade diat, låg och sov i var sitt rum. Efter växtvärk, tappade tänder, hårväxt och celldelning låg de nu i detta hus och svettades och andades och upptog plats, men snart skulle de bidra till bruttonationalprodukten.”)

Ida Linde – Mördarens mamma (Om en mamma som lever ett ensamt liv med bara sin son. Han växer upp och iväg från henne, och en dag får hon veta att han har dödat en annan pojke. Vad händer med mamman nu? Det är något klaustrofobiskt över den här familjen, framskriven på en koncentrerad lyrisk prosa, och jag ville tycka om romanen, men jag kunde inte låta bli att ibland känna att jag inte riktigt förstod, att jag inte riktigt trodde på det. Men titta så fint skildrat det kan vara: ”Efter arbetet skränade kompisarna åter i min pojkes rum och så ett hejdlöst fnitter. Ibland hade jag känt mig utanför den allt oftare stängda dörren men den här eftermiddagen hade ett sådant vackert kvällsljus. Jag hackade kål och morötter medan de växte upp. Allt var i sin ordning. Vi rymdes inte vid klaffbordet så de fick sitta på golvet i hans rum och äta medan jag satt i köket och hällde upp ett glas vin och lyssnade till deras mystiska sorl.”)

Yrsa Keysendal – Friläge (Helt rätt ton från barndomen, om en uppväxt och en vänskap som snarare består av att vara dumma mot varandra. Men när romanen ska skildra hur det gick sen så kan jag inte låta bli att känna att det är lite för enkelt, tappar drivet, och jag längtar tillbaka till barndomsskildringen. ”Vi äter mellis vid mitt köksbord. Ett tjockt lager leverpastej och smörgåsgurka. Linda tittar på burken med gurka som mamma lagt in. Mamma är inte hemma. Hon är iväg på något jobb. Linda säger tror du att din pappa kommer att komma tillbaka. Jag skakar på huvudet. Tar en tugga. Gurkan knastrar mellan tänderna. Jag vet inte Linda. Du har frågat det förut och jag vet inte var han är. Jag minns honom knappt. Hon lägger hakan i handen. Nej jag vet. Jag bara tänker att du skulle vara lite gladare om du hade en pappa. Någon som skojar och sådär. Din mamma är så himla allvarlig jämt. Jag öppnar mjölkpaketet och häller upp ett glas till mig. Det finns ingen mer mjölk, säger jag, du får dricka vatten. Jag sväljer stora klunkar, det värkler i strupen. Hon nickar och fortsätter. Har du tänkt på det här Anna. Tänk att det fanns en stund när din pappa satte ner dig och aldrig plockade upp dig igen. Jag slår glaset i bordet. Det är väl samma sak med Sussie. Kan du ens minnas sista gången. Nej just det. Håll klaffen då. Du kan gå hem, dörren är där. Så reser jag mig. Lägger mackan ovanpå glaset och går in på mitt rum.”)

Elif Batuman – Idioten (E-post är nytt när Selin börjar college, och närmast av en slump börjar hon maila med Ivan, en kurskamrat som hon knappt pratat med i verkligheten, och de inleder en relation som bara utspelar sig via e-post. Ska de våga ta steget ut i verkliga livet också? Detta är en helt och hållet briljant roman, rolig, skarp och smart. En bladvändare om ungdomens obesvarade och idiotiska kärlek. Om gränsen mellan litteratur och liv. Det bästa jag läst på länge. ” ’Min man tyckte att ditt rum var väldigt tomt och tänkte att du kanske skulle tycka att det var trevligt med en liten vessla’, sa Margit och vände sig till mig. ’Vi kan flytta den till nedervåningen nu. Han tar inte illa upp.’ Det stod inte klart för mig vem det var som inte skulle ta illa upp – hennes man eller vesslan. Hur som helst stod det klart för mig att om man verkligen ville bli författare, skickade man inte bort vesslan. ’Är du säker på att du inte blir rädd när du vaknar?’ sa Margit. ’Nej då’, sa jag. Jag blev rädd när jag vaknade.”)

Jennie Spetz – Friläge (De är inte tillsammans längre. Till skillnad från i Erik Lindegrens dikt, så heter det här att ”Någonstans inom oss / är vi kanske aldrig / tillsammans.” Naturen är också påverkad, som efter en katastrof, krig eller klimatförändringar. ”Jag sköljer håret vid strandkanten / där änder brukade landa i vassen, / en dag ska någon annan berätta det här / men vårt foto är taget / och jag kan inte längre / stiga ur bilden.” Jag lånade den här diktsamlingen på biblioteket, men känner att jag kanske måste köpa den för att kunna återvända till vissa av dikterna. ”Du är en fjärde grundfärg jag låst in, / när jag inte kan måla går jag ut / drar med handen över fasaden / decennier av lagrad smuts / en man som lyfter upp sitt barn, / en kvinna som skyndar in i en port, / dom är fula dom dagarna / som sträcks fram åt mig / jag vill inte ha dom / om dom inte innefattar oss.”)

BABBEL

När en kund på jobbet nämner ett avsnitt av Babel men kallar det Babbel, inte för att skämta eller vara ironisk utan för att hon tror att det heter så, då känns det som att litteraturen är död.