LITE SYND OM MIG

Onsdagar är min bästa dag. Då får jag skriva. Så igår var jag lite pirrig. Lite förkyld, men också pirrig, tänkte på skrivet hela dan. På kvällen tvättade jag mitt hår, för att vara fin när jag ska få sitta på fik och skriva halva dan. Vad händer på natten? Jag däckar i förkylning. Så nu ligger jag här i sängen, med nytvättat hår, och snorar och orkar inte tänka en vettig tanke. Ja, jag tycker lite synd om mig själv nu.

ANDAS

Känslan när det är natt och ens bebis ligger och sover bredvid en och andas en i ansiktet. Jag gjorde honom i min mage och nu ligger han och andas på mig.

ÖM RUMPA

Systrarna Z till häst och till skogs! Vi konstaterade att det måste vara över tjugo år sen vi red ut bara vi. Som vi härjade i skogarna när vi var barn. Men i lördags var det dags! Vi delade upp hästarna mellan oss baserat på färg: Stina älskar bruna hästar och jag fuxar. Och Katur hade en fantastisk tölt så jag valde rätt. Men vilken omställning det var, att jag på fredagskvällen red dressyrlektion på en biffig 170 cm häst (också fux, hehe) och sedan på lördagsmorgonen gå ner i storlek till en isis. Och vilken öm rumpa, inte van att rida två dagar på raken just nu.

REDOVISNINGSPLIKT

Viktoria Jäderling – Åh Lunargatan (Liksom kaotisk och bitvis fantastisk novellsamling som tar ut svängarna. ””Okej”, säger Ebba. ”Jag har alltså i mitt liv föreställt mig att jag håller ett litet barn på ena armen, mitt barn.” Hon tystnar. Det hon föreställer sig är helt vardagliga saker som inte går att återge, till exempel att hon strosar i en mataffär och plockar varor i en korg tillsammans med ett litet barn på armen, eller i en sådan där babybjörn. Men så blir bilden suddig. Hennes föreställningsförmåga om barnet sträcker sig inte längre. Det är allt som finns. Det måste vara en sorts defekt, tänker hon. För där bilden om barnet tar slut ser hon mest döda ting: djur i tyg eller plast, trehjulingar och småcyklar, sådana där trasiga innebandymål, små steppskor. Dammiga fotografier i ramar, helt bortglömda saker, saker som måste försvinna, eller iallafall återvinnas. Hon ser framför sig dagen som en kall och kladdig och hård knut. Den måste knytas upp, tänker hon. Hela dagen håller man på med den där knuten, trevar och halkar över den med ömmande fingertoppar, samtidigt som dagen obönhörligt tickar mot sitt slut. I perioder har det oroat henne, bristen på lockelse och vad hon istället ska göra. Det måste kallas brist, en förfrämligande mekanik.”

Malte Persson – Till dikten (Lekfullt och smart, dikter om dikter. ”Boken är ord på papper, men inte bara, som den brukar framhålla, ord på papper. Vilket försvinner först: papperet eller orden? Boken är även hundöron och tankar, radavstånd och receptionshistoria. Boken har komplex över sin formgivning. Dess pyttelilla marknadsföringsbudget är slut för länge sen. Men den är rak i ryggen, detta ryggradsdjurens ryggradsdjur. Som kan bli femhundra år gammalt, men inte skulle överleva ens en dag på egen hand i djungeln. Boken vill, som andra masochister, gärna vara bunden. Boken drömmer mellan raderna. Bokmärkesänglarna är rastlösa, står och röker på skolgården, tågluffar, pluggar sociologi och genusvetenskap, men hoppar av, vet inte vad de vill, uppslukas av mängden sidor, försvinner ur sikte. Boken vill ta hand om dem, men vet inte längre hur man gör.”)

Tom Malmquist – Sudden death (Diktsamling om ishockey. Våldsam, men också med en känslighet. ”tänker på vad genomsnittsmänniskan tål, / ofrivilligt kissa på sig i avbytarbåset, / migränen, / hockeybyxorna saknar fickor, ingenstans att gömma händerna, stoppa ner det upphittade, en slät sten, / spara ett löv / inte ha möjlighet / att ta med sig / det omtyckta.”)

Carson McCullers – Hjärtat jagar allena (En av de finaste titlarna jag vet på en bok? Och en fin bok är det. En kollektivroman, i en stad  i södern, om en grupp människor som alla söker sig till den dövstumme John Singer. I hans närhet framstår deras drömmar som mindre oåtkomliga. En bok om klass och rasism, de utsatta och kantstötta. En bok om människans inneboende ensamhet. Och ja det är helt galet att Carson McCullers bara var 23 år när den släpptes. ”Hon lärde sig en hel del om musik under de här sommarkvällarna. När hon kom till de rikas kvarter fanns det radio i vartenda hus. Alla fönster stod öppna och hon kunde höra musiken väldigt tydligt. Efter en tid visste hon i vilka hus man tog in den musik hon ville höra. Det fanns särskilt ett hus som bara hade de finaste orkestrarna. Och sent på kvällen gick hon dit och smög sig in i trädgården för att lyssna. Det var fullt av buskar kring huset och hon kunde sitta under en buske nära fönstret. Och när musiken var slut stod hon länge i den mörka trädgården med händerna i byxfickorna och funderade. Detta var den mest verkliga delen av sommaren – då hon fick höra musik i radio och fundera över den.”)

Lisa Gidlöf – Flickan (Lisa medverkar i samma Brombergs Blå blixt-antologi som jag. Nu debuterar hon med en prosalyrisk skildring av det smärtsamma, smutsiga och våldsamma i att bli kvinna. ”En gång var jag väldigt liten, nu är jag någon helt annan. Jag saknar min historia, allt som ryms inuti den, människan jag en gång varit. Jag vill sväva som en fjäder mellan träden, jag vill att någon ska plocka upp mig, blåsa på mig och önska sig någonting.”)

Iman Mohammed – Bakom trädet ryggar (Ytterligare en debutant, som också tidigare medverkat i Blå blixt. Bakom trädet ryggar är dikter om krig och barndom, med ett språk som är både formellt och drömskt. ”Jag ser kläder fladdra längs gatorna, nästan besjälade. De påminner om förflutna nätter och blickar. Nu visar de bilder på ensamma hus. Dagarna känns ändå stilla, fötternas rörelser under täcket, döda, levande.”)

DET HÄR MED REFUSERINGAR

”Hej Lisa,

Först av allt: hemskt ledsen för detta enormt sena svar! Vi har jobbat med mindre arbetsstyrka än vanligt det här året och det har satt spår, tråkigt nog bland annat i försenade mailkorrespondenser. Kanske har du redan gått vidare med texterna du skickade till oss i våras, hur som helst vill jag säga att vi läst dem med behållning, vi gillar dem helt enkelt, och funderat på om de skulle kunna passa i det nummer om kärlek vi just nu arbetar med, men kommit fram till att vi tror att de fungerar bäst i ett större format, dvs med ännu fler berättelser, om fler för- och efternamn, vilket vi gissar också är så romanen (åtminstone delvis) ser ut. Därför tackar vi nej, trots att vi gillar texterna, och hoppas att de dyker upp någon annanstans framöver!”

CHAMPAGNE

Har livskris. Vet inte om det är 30-årskris eller 40-årskris i och med att jag är 35. Hade ingen 30-årskris. Kanske har jag bägge nu? Igår öppnade vi en flaska champagne som Henrik fick när han disputerade och som stått och väntat på rätt tillfälle. Den ska tydligen vara ”perfektion på flaska”. Det dyraste du någonsin kommer dricka, sa Henrik. Så vi skålade för bokkontrakt och skivkontrakt och nytt jobb och nytt boende, allt det där vi önskar oss men inte har. Om man inte tar ut glädjen i förskott får man kanske aldrig vara glad. Sen blev vi onyktra på dyr champagne en vanlig sketen söndagkväll. Imorse fick jag mens och mail från en tidskrift som vill publicera några dikter.

ÄLSKAR SEPTEMBER

Älskar september och att komma igång med livet efter sommaren. På tisdagsförmiddagarna tänker jag att det är veckans bästa dag när Lina, Arvid och jag går och klättrar. På onsdagsförmiddagarna tänker jag att det är veckans bästa dag när jag får cykla till café och skriva medan Henrik tar hand om Arvid. På torsdagskvällarna tänker jag att det är veckans bästa dag när jag får tölta fram på stubbåkrar och fält i solnedgång på en yvig islandshäst. På helgen tänker jag att det är veckans bästa dagar när jag får mysa med både Arvid och Henrik, och vi åker till Kjuge, så vi vuxna får klättra och Arvid får titta på löv. Sen kan jag gilla torsdagsförmiddagarna och fredagsförmiddagarna också, när Arvid följer med mig på café och skriver. Jag kanske inte får riktigt lika mycket gjort då, häromdagen fick jag tex byta tre bajsblöjor, då blev det mer bajs än poesi av, dessutom har de inget skötbord så jag sitter på huk och  byter på Arvid som ligger på golvet under handfatet, eh. Sen är måndagarna oftast inte fy skam heller, när man vet att man har den roliga veckan framför sig. Idag är det måndag och jag har än så länge hunnit klippa Arvids naglar och han har kissat på mig.

GO

En annan låt, som vi lyssnar mycket på Arvid och jag, är Michelle Gurevich – Go. Känns lite som att det är så min insida skulle låta om den var musik? Arvid gillar den också. Jag dansar för honom och knäpper med händerna. Han sjunger med och gungar frenetiskt i babysittern. Så lyssnar vi på den, om och om igen.

I’m walking in the streets tonight
Walking aimlessly tonight
The direction to your house
There is a great intelligence
Leading me to climb the stairs
Climb the stairs up to your house
Go!
To the smell that calls to you
Where the animal leads you
Even when you don’t know
Why you ought to go

Jag tänker att jag känner mig som en tonåring som fortfarande är oskuld och som tröttnat på att vänta på den rätta och är redo att gå och lägga sig med vem som helst på nästa fest. Haha. Men nu handlar det inte om sex alltså, utan om att jag vill debutera. Jag har väntat så himla länge på att det ska vara rätt. Jag har tyckt att det varit värt att skriva om och skriva nytt och tänka att nästa gång säger ett stort förlag ja. Och det var ju lite nära med Norstedts en gång. Men nu vill jag fasiken bara debutera. Nu är jag redo att göra det med vilket förlag som helst. Bara jag kan få det gjort nån gång.