POPULÄR POESI

Hurra! Populär Poesi tyckte så mycket om utdraget ur min diktsvit ”Vi är flickor med ansikten” som de publicerade förra året att dikterna nu får vara med i deras jubileumsbok som precis kommit! Tillsammans med namn som Eva Ström, UKON, Malte Persson och Agnes Gerner mfl. Jag ser så mycket fram emot att läsa!

REDOVISNINGSPLIKT

Daniel Mårs & Charlotte Qvandt – Flockmatrisen (En diktsamling där två poeters röster blir en ny. Ett undersökande av tillhörighet, gränser. ”Det finns ingen grind // Syrsor äter vad de får i sin mun / Utan näring äter de varandra” och ”Jag behöver flera organ / Flera tungomål // Ett lamm dras ut med rep / och landar i halmen // Kommer inte ihåg om jag själv föddes så / eller frilades jag istället mot drivor av grus”)

Agnes Lidbeck – Gå förlorad (Finaste omslaget på en stund! Och slutet gav mig rysningar. Ja vissa andra partier också. Om att inte våga älska, inte våga komma nära, släppa garden. Hela tiden analyserar Anders vad han gör och känner. Ja han är ju psykolog. I glappet mellan tanke och handling står han och ser livet ske. Var det såhär det skulle vara? Agnes Lidbeck skildrar det som sker under ytan med fingertoppskänsla. ”Han drog sig uppför trappan med handen på ledstången. Kristina låg i badet. Anders satt på toaletten och tittade på henne och kände att han inte hade full kontroll över orden. Han tänkte att han ville sticka ner handen i det varma vattnet och röra vid hennes lite lösa mage. Han ville ösa ur sig något. Hennes hår är bleknat, hennes mage föll åt sidorna, det bleknade håret flöt ut i det grönsimmiga vattnet. Resten av henne är mycket mager. Klädd i sina väl valda plagg ser hon ut som om hon vore nitton i kroppen i alla fall. Men nu ligger de svarta kläderna i en hög på golvet. Jag kan den högen. Hennes trosor ligger högst upp. På trosorna såg han vita spår efter hennes underliv. Hon har burit dem hela dagen, jag vet hur de luktar, som jag vet hur det luktar i hennes garderob där kläderna hamnar i högar som hon kånkar ner till tvättstugan när allt är slut. Jag vet hur hon stönar över tvätten. Badvattnet luktade tall, eller eukalyptus, eller något som fick honom att tänka på Matisse. Jag borde få ångest av det här, av att vara en sådan typisk man, som kommer hem och luktar öl och sprit och i badet ligger någon jag inte blir lika kåt på längre, inte på henne, inte på just henne, där hon ligger och pratar om sig själv. Den hon pratar om känner jag knappast längre. Eller kanske känner jag henne alltför väl.”)

Lina Rydén Reynols – Läs mina läppar (Alltså om jag ska vara ärlig fick jag typ ångest av den här diktsamlingen. Det är så här man ska skriva. Svårt, språkmaterialistiskt, sa jag svårt? Det är såhär man ska skriva för att bli utgiven på Bonniers, höll jag på att skriva, men den är utgiven på nystartade Nirstedt/Litteratur, av gamla Bonniersförläggaren Gunnar Nirstedt som skrivit fina refuseringar till mig förr i tiden, men nu har alltså Lina Rydén Reynols tagit hans plats på Bonniers och han ger ut hennes debut och samtidigt som jag läser den refuserar Bonniers min diktsamling. I alla fall. Det fanns såklart partier som jag gillade, som var fantastiska. ”Som tror att en person är. Ett tillgjort barn är inte levande. Göra till en stämma. Den enda tillgjordheten vi kallar barn. En jag-maskin. Skriket ljuger inte? Så jag skriker när jag talar. När jag läser. När jag talar läser jag? Varför är jag inte sämre. Varför kan jag läsa och bli en annan. Att berätta en berättelse utan att berätta en berättelse. En skam – ” och ”Överallt finns avståndets matris. När jag förstod att min mamma inte längre talade sitt modersmål, det som är mitt modersmål, väckte det en oerhörd ilska hos mig. När fritidsledaren sa till mig att jag läste tillgjort, väckte det en oerhörd ilska hos mig. Detta är sant och jag skäms för att jag berättar det. Jag skäms för att det hände och för att det är en av sakerna som hänt mig. Ett tillgjort barn är ett dött barn. Ett oemotståndligt avstånd. Jag har inget att ta hänsyn till. Det består av de bästa felen.” och ”Jag vet något om plasticitet. Eftersom jag aldrig kan tala sant måste det övergå i flertalet. Att tala är att säga samma sak. Utan er inget, utan oss gemensam tystnad. Att äntligen somna. Att äntligen vakna. Så ljust att det inte går att se. Icke-reflekterande utrymning som vakar. De mjuka gemensamma kanterna. Den gemensamma smärtans massa. Där men inte längre. Där utan tal. Den gemensamma tystnaden. Det som redan har sagts. Minns att efter i kommer oftast n. Efter begravningen var hon död och då mindes jag henne.”)

Amanda Svensson – Ett system så magnifikt att det bländar (Wow! Lite som Marisha Pessl, Paul Auster eller Zadie Smith – fast Amanda Svensson. En labyrint, en splittrad familj – en roman så magnifik att den bländar. ”Visste du att det finns plast i molnen, Sebastian? I molnen. Små små partiklar. Du vet, man brukar säga att människor är gjorda av stjärnstoft. I framtiden kommer vi att få säga till våra barn att människor är gjorda av mikroplast. Istället för stjärnor på himlen kommer vi att peka ut konstellationer av plast och säga: Titta, har du sett? Du är gjord av samma skitiga skit! Förlåt. Det var deppigt. Jag är inte deppig, jag lovar, oroa dig inte. Jag är på sätt och vis lycklig, fast allt är på väg att ta slut och gå under. Det finns när allt kommer omkring ett mönster större än mig, än dig, än oss alla. Jag är på en plats där saker hänger samman, trots att alla tror att allt är på väg att gå i bitar och cikadorna bara dör.”)

Tommy Orange – Pow wow (Det är inte hela tiden lätt, om man vill hålla koll på de tolv olika huvudpersonerna i den här kollektivromanen. Men det den förlorar i att jag ibland blandar ihop dem, vinner den istället i sin drabbande närvaro. Den är skriven med en sådan lätthet, en sorts självklarhet. Om liv präglade av våld, förlust, alkoholism, rasism och identitetssökande. Om att vara infödd amerikan, indian, och det arv det medför. ”Vi är bättre bekanta med konturerna av Oaklands skyskrapor än med någon helig bergskedja, känner redwoodträden i Oakland Hills bättre än någon snårig urskog. Vi har lärt känna motorvägens ljud bättre än flodens, tågens ylande bättre än vargens. Vi har lärt känna lukten av bensin och nyvåt asfalt och bränt gummi bättre än lukten av cederträ eller salvia eller ens friterat bröd – som inte är något traditionellt förresten, precis som reservaten inte är traditionella, men ingenting är ursprungligt, allt kommer ur något som kom innan det och som en gång inte var någonting alls. Allting är nytt och dömt att gå under. Vi färdas med buss, tåg och bil på, över och under prärier av asfalt. Att vara indian har aldrig handlat om att återvända till jorden. Jorden är överallt eller ingenstans.”)

Agnes Lidbeck – Förlåten (Två systrar, deras olikheter, ett hus där de spenderat sina barndomssomrar, en hemlighet. Med små medel kryper vi nära dem. ”Maria som tittade och undrade och vaktade på Ellens miner. Som undrade vad som skulle hända nu och vad de skulle känna, trots att Ellen inte heller visste. Och så boken och sidorna hon inte riktigt fick sammanhang i, och myggen och Maria som frågade, bedjande. ’Ellen, varför tror du det?’ ’Mamma kanske har cancer’, svarade Ellen efter pausen, med sträv röst, slog ihop boken och släckte lampan. ’Hon kanske håller på att dö.’ Maria började gråta. Det var skönt. Tårarna rann ned mot örat, kittlade in i örat.”)

Jonas Hassen Khemiri – Pappaklausulen (Khemiri leker inte lika mycket med sitt språk längre, som i sina första böcker. I sin mognare ton fokuserar han istället på perspektivbyten, hur olika vi upplever saker, i ett familjedrama där en pappa också är en son och där en syster är en mamma utan barn. Romanen är både enkel och storartad. Den sätter en klump i min mage. ”Vad fan är det för fel på papporna i vår föräldrageneration? skrev han. På allvar. Vem tog sönder dom? Hur kommer det sig att ingen i min bekantskapskrets har en normal relation till sin pappa? Vad är en normal relation? skrev hon. Jag vet ingen som har en normal relation till någon, särskilt inte till sina föräldrar.”)

KÄRA DAGBOK

Kära dagbok. Island var fantastiskt. Nej, jag kan inte säga att Island var fantastiskt, för det är ett för enkelt och självklart ord att använda. Såhär var det. Vi började med att hämta hjorden på 40 hästar. Känslan när de kommer galopperande mot oss, så vackra tillsammans, och vi driver dem in i en fålla, där sedan guiderna går in och en och en ropar de upp oss och ger oss vår första häst. De hästar vi inte rider ska vi driva med oss lösa, för att kunna byta häst några gånger per dag. Vi rider genom ändlösa fält av blå lupiner. Vi rider genom ändlösa lavafält. Himlen är tung av mörka moln men det regnar ändå nästan aldrig, en tunt duggregn någon gång ibland. Vi korsar djupa floder med strömt vatten där vi inte kan göra annat än att lita på hästarna, där vi får lyfta upp våra ben allt vi kan, men det är ändå alltid någon som får skorna fulla med vatten. Vi rider med utsikt mot Heklas snöklädda topp. Vi rider 160 km på fem dagar med en flock lösa hästar. Känslan när man töltar snabbt och flocken driver på, fortare, fortare. Känslan när man pausar så hästarna får beta. Och flocken bara går där. Vi vaktar dem. Det är allt som finns. Hästarna och gräset och bergen och molnen. När vi rider iväg igen ropar guiderna ”kom kom kom kom” och flocken följer faktiskt med, nästan alltid. Vi sover i stugor längs vägen, ett enkelt storbäddsrum, en toalett, ingen el, en fors om man vill tvätta sig. Alltid har jag på mig ullunderställ, dygnets alla 24 timmar, utom när jag på kvällen klär av mig naken och badar i forsen med glaciärvatten. Det är Stina och jag och en av guiderna, en fransyska, som är modigast med badandet. Hela tiden är jag så pirrig på vilken som ska bli min nästa häst, efter nästa paus, nästa morgon. Jag skriver upp deras namn, frågar om stavningen. Breiki, Hempa, Óttar, Glódis, Hnappur, Skomur, Vafi, Muninn, Gimsteinn, Máni, Hágangur. Sedan Muninn och Òttar igen. Óttar, Min svarta hingst (okej valack) som blir min favorit, när jag ju tänkt att jag ville rida hästar med ovanliga färger. Den första hästen jag red var också svart. Jag sa till Stina när vi väntade på att få vår första häst, när vi tittade på flocken av skäckar och blackar och fuxar och alla färger som islandshästar kan ha som jag inte  vet namnet på, då sa jag till Stina att nu ska vi få vårt spirit animal fast som i vilken färg som är vår själs färg på islandshäst, vem ska vi matchas med? Så fick jag en svart. Så tråkigt. Men de svarta hästarna jag rider på resan är de bästa, så det var rätt. Men de är samtidigt så mycket en flock. Och jag vill aldrig sluta rida.

Sedan kom jag hem. Packade upp. Tvättade. Packade igen. Och jag, Henrik och Arvid åkte till Bohuslän. Två veckor i en pytteliten stuga vid havet, med klättring, promenader i skogen, plocka vildhallon, bada i havet, sitta i skymningen och läsa  och lukta på kaprifolen. Arvid som lär sig säga ”koka” som betyder ko. Som härmar får och framförallt höns så bra. Som lär sig var vi har nektarinerna nerpackade och alltid försöker få fatt i en. Som en dag stoppar en snäcka i munnen, men när jag tar ut den ur hans mun visar det sig att det inte är en snäcka utan någons gamla avklippta tånagel. Som lär sig säga ”klättra” och faktiskt tycker att det är roligt när vi klättrar. Han sitter i vagnen och äter frukt och tittar på. Sen sover han bortåt två timmar i vagnen och vi klättrar så mycket vi kan innan han vaknar. Min största bedrift blir Bohusklassikern Bergkirstis polska. En av de finaste, coolaste och hårdaste linjer jag nånsin klättrat. 35 meter som aldrig tar slut. Episkt! Och samtidigt är jag nästan, nästan lika nöjd med de dagar då jag mest säkrar Henrik och visar Arvid harsyra i skogen.

Det har varit min bästa sommar på länge. Men hela tiden går jag runt med ångesten som min skugga, ser den hela tiden i ögonvrån. Det stämde att jag skulle ha en svart häst, den matchar mig. Och därför vill jag också aldrig hem igen, från den isländska vildmarken, från den bohuslänska landsbygden. Där kan jag leva ett annat liv och låtsas att det är mitt. Är det en trettioårskris jag har? Fyrtioårskris? Den började när jag var 35 så det är kanske både och. Nu är jag 36 och tvivlar på allt. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vet inte vad jag vill. Allting känns hopplöst. Jag hade bestämt mig för att inte jobba kvar på mitt jobb. Sakta, sakta kom jag till ett beslut om att börja plugga igen. Men kom inte in på utbildningen. Jag som i våras köpte en dyr klänning, och tänkte att den ska jag ha i höst när jag får klä mig fint och packa skolväskan. Det känns hemskt ytligt men det har nästan varit min största motivation i allt detta. Att få klä mig fint. Istället för jobbets svarta piké t-shirt med logga, svarta jeans och fotriktiga skor. Att få klä mig fint. Att få sätta mig i skolbänken och tänka intressanta tankar igen. Att vara på väg någonstans. Jag har så svårt för beslut och för förändringar. Det var ett stort beslut att jag skulle söka till Lund. Men samtidigt som jag gjorde det sökte jag faktiskt till Borås också. En distansutbildning. Jag skulle inte alls gå där, jag bara sökte den för det kunde jag ju lika gärna göra. Där kom jag in. Där kom jag faktiskt in. Men jag ser bara nej. Jag ser inte ja. Jag måste försöka se ja. Jag förstår det när jag nu skriver det, dagboken.

WHEN LIFE GIVES YOU LEMONS YOU GO TO ICELAND

Imorn åker Stina och jag till Island för att rida i en vecka. Det har jag drömt om sen jag var barn och läste i en hästtidning om en som red tvärs över island. Idag kom antagningsbeskedet till universitetet i höst. Jag visste ju redan att jag inte kom in, det fick jag mail om från universitetet innan midsommar. Nu fick jag veta min reservplats. 10. Det vanliga är att reserv 1-5 kommer in. Jag kommer inte att komma in. Det är svårt när man har bestämt sig för något man vill men så vill inte det det. Jag hade ju hittat en lösning på min livskris. Det var att utbilda mig till bibliotekarie. Jag sökte till masterprogrammet i ABM i Lund. Jag kom inte in. Min lösning var en återvändsgränd. Nu vet jag inte hur det blir. Men imorn åker jag till Island.

JAG KLIPPTE BORT NÅGRA CENTIMETER

Jag klippte bort några centimeter hår framför badrumsspegeln igår kväll. Det blev mer än vad jag tänkt. Som att jag försökte klippa bort ångesten också. Sånt jag tycker om: Sitta på cafe och skriva. Rida i skogen. Höra mitt barn skratta. Ligga i sängen och läsa en hel dag. Åka bil långt med Henrik och prata om allt och inget. Sånt jag inte tycker om: Alldeles för mycket. När Arvid är exalterad lägger han på fler ändelser på sina ord. Mammamma. Hundarnanana. Jag längtar efter att själv vara så exalterad över världen, men jag är rädd för att jag håller på att bli bitter. Trodde den här livskrisen skulle vara slut snart. Men vi har haft det fint också. Varit i sommarstugan. Arvids första bad i mörk skogssjö. Plocka smultron i skogen. Jag fick läsa och lukta på skymningen på landet.

JAG VILL HA ALLT

När det känns omöjligt att någonsin lyckas med skrivandet eller karriären. Inte för att kvinnor inte kan ha både familj och karriär, men snarare som att det låg en förbannelse över mig, som om jag ingått en pakt med en högre makt att får jag bara kille och barn så behöver jag inget mer. Missförstå mig rätt, jag vill inte byta bort dem. Men jag vill ha allt.

KÄRA DAGBOK

Kära dagbok. För fem år sen fixade jag nytt pass när jag och Henrik skulle spendera en höst i New York. Flygresan dit mellanlandade vi på Island. Nu fixar jag nytt pass när Stina och jag ska till Island, och rida! Om jag var en influenser skulle jag lägga upp en bild på mina passfoton. Man ser ju alltid hemsk ut på passfoton. I alla fall jag, det är sån konstig ljussättning. På de här fem åren kan jag konstatera att jag fått mörkare hår, och att jag blivit snyggare? Eller det kanske bara är ljussättningen som blivit bättre. Men ändå lite skönt att känna sig snyggare. Med den självföretroendeboosten drog jag till Monki för att köpa en blommig kjol. Letade fruktlöst efter en blommig kjol förra sommaren. Nu hade jag sett på Monkis hemsida att de kanske hade nåt vettigt. Ja, jag är en sån som inte hinner gå i butiker längre, utan stjäl lite skrivtid för att fönstershoppa på nätet, för att sedan attackera vid rätt tillfälle. Kom dock ut från Monkis färgglada butik utan blommig kjol, men med en svart kjol, en mörkblå klänning och en mörkblå t-shirt. Så färgglad jag kände mig hehe. Och rik tydligen. Men det gäller att passa på att shoppa när tillfälle ges. Kände mig lite som mamma, hon handlade också så i attacker. Men var på väg att råka köpa en mag-t-shirt. Det var den där självförtroendeboosten från  passfotot tror jag. Har inte haft magtröja sen jag var fjorton? Men trettiosex år gammal post graviditet är kanske rätt tillfälle tänkte jag. Resonerade dock med mig själv och kom fram till att jag aldrig skulle använda den, även om den var prickig. Sen red jag lektion två timmar på raken på min favoritfavorit Claudina som jag inte vet om jag kommer rida igen om jag väljer att sluta rida stor häst till förmån för islandshästar. Sen åskade det och Arvid pratade i sömnen. Han sa ”Dada” med nöjd röst.

DET REGNAR

Det regnar utanför det öppna fönstret. Jag borde gå och lägga mig men det är så mycket jag vill hinna på kvällarna efter att Arvid somnat. Förutom att röja upp kaoset så vill jag sitta vid det öppna köksfönstret och lyssna på regnet och känna stråk av sval luft mot min åskklibbiga hud, dricka te och äta godis, skriva några ord här, läsa några ord någon annanstans, samla mig. Jag läcker fortfarande bröstmjölk några droppar då och då, det är fläckar på mitt nattlinne. Jag saknar Arvid så mycket på dagarna när jag jobbar så när det kommer in små barn i butiken passar jag på att prata med dem och kan nästan få en klump i halsen när de går igen. Ikväll när Arvid skulle somna klättrade han upp på mitt bröst och lade sig ovanpå mig och somnade där. Jag måste klippa naglarna. Jag vill köpa den sommarkjolen som jag aldrig hittade förra sommaren, men när ska jag hinna leta? Kan någon köpa en kjol till mig? Vaxa mina ben? Klippa mina naglar? Göra rehab åt mig? Läsa böcker åt mig? Nej det vill jag göra själv. Längtar till en helg ensam hemma och bara sträckläsa i sängen. När kommer det att hända igen? Nu tar jag en tredje kopp te. Fan vad jag kommer behöva kissa inatt. Jag behöver också bestämma mig för om jag ska sluta rida stor häst eller sluta rida islandshäst. Jag har ridit stor häst hela livet känns det som. Men så när jag var gravid började jag även rida islandshäst en dag i veckan. Maxade hästandet medan jag kunde. Trodde nog inte det skulle vara mer än en kul grej att prova på. Men nu under våren har jag också ridit både dressyrlektion på stor häst en dag i veckan och ute i skogen på islandshäst en dag i veckan. Men jag har varken råd eller tid med det egentligen. Lyxproblem men jag kan verkligen inte bestämma mig åh fjffh fhefy  jdkkrp  fjfvj jhfh h h h fjfjfkwdldp.

DET HÄR MED SPRÅK

Dindje, dinden, dindinden, dunde, dundundje.

Ungefär så kan det låta, lite beroende på graden av Arvids engagemang. Det är ett ord han haft rätt länge, men vi har aldrig förstått vad det betytt. Vi har inte kunnat hitta sammanhang, koppla det till något. Pedagogen på öppna förskolan sa till Henrik för en månad sen eller två, att åh han kan säga hund! Nja tyckte Henrik, och jag, när han berättade om det för mig. Det är inte det det betyder, men det var ju gulligt att hon trodde det.

Men jo. Det betyder hund. Och han har sagt det i flera månader utan att vi fattat att det är det han sagt.

(Önskar här med att Siv på öppna förskolan börjar jobba på den förskola som Arvid blir tilldelad.)

WHEN LIFE GIVES YOU LIVSKRIS

Mina fingrar luktar kortison. Jag fick sovmorgon till 05.50. Klagar jag mycket nu för tiden? Jag ska försöka sluta. Jag försöker förstå att vi klarade flytten, att vi kan slappna av nu. Ska bara packa upp det sista först. Det blommar irisar på innergården, nedanför vårt sovrumsfönster. Det skulle nästan kunna vara mammas rabatt, hemma i Ringarum. Den här hösten och vintern som varit min livskris. Kanske kom mitt eksem tillbaka pga den. Men i tisdags var jag i Lund på intervju till en utbildning som jag vill komma in på, och jag var glad och förväntansfull och energisk på ett sätt som jag inte riktigt minns när jag var senast. Jag ser ljuset i slutet på krisen. Det är våra ljusa brädgolv, blåregnet som blommar på innergården (har seriöst Malmös finaste innergård), Arvids ljusa skratt, en ny förskoleansökan när den förskolan vi blev tilldelade inte alls kändes bra (alla jobbiga saker som kommer samtidigt), en diktsamling på förlag, en novellsamling som snart är klar, en ansökan till universitetet. Jag vet inte vart det ska leda, men det leder bort från det som var, det som inte kändes bra.