Jag har skrivit en diktsamling! Det är den svåra andra diktsamlingen. Jag började anteckna på den 2020 när jag var gravid med Svante. Senare i höst kommer den ut i världen, jag kan fortfarande inte tro det 🍎🩸☕️🥀🌒🚌🌸❤️

En gång i tiden skrev jag med bebis i knä. Nu korrar jag med katt bredvid mig.

Jag kom att tänka på när Henrik och jag var på Hultsfred. Första gången jag åkte på festival med någon jag var kär i, vi hade varit ihop i två månader. Jag hade på mig pappas vinterjacka, det regnade, vid något tillfälle var det fyra grader varmt, vi skrattade, vi dansade, vi hånglade, vi gick på konserter, han och jag. Jag fick lite kiss i trosorna pga kissade ute någonstans utan toapapper och då tog han av sig sina kalsonger så jag fick ha dem och han körde utan. Jag var lycklig. Och tänk att jag fortfarande får vara med den här fantastiska människan.

It doesn′t matter

What you create

If you have no fun

Pretty girl

Put down your pen

Come over here

I’ll show you how it′s done

I can dance, I can drink

In the dark

It’s all a trick

Across the room, across the street

I’m in the moment

Can′t you see

…

I used to cry

But now I don′t have the time

I used to be so fragile

But now I’m so wild

I used to cry

But now I don′t have the time

I used to be so fragile but now I’m so wild

So wild

(jag drömmer om att flytta när stressnivån är hög har jag ju insett efter att ha gett ut en bok eller två eller när nåt förändras som ett barn eller två men det är också livet)

Vi åkte till vackra Odensvi i Småland på släktträff med familjen på mammas sida. Vi är en stor släkt, klanen Henriksson, och det var många år sedan sist. Men det var så fint att träffa alla. Så konstigt att inte mamma var med. Och samtidigt kändes det som att hon var det. På samma plats där vi firade mormor och morfars guldbröllop för 32 år sedan, nu med nya släktgrenar, och sysslingar som leker med varann, och givetvis jag som undrar varför vi inte bor i Småland.

(Att jämföra med vad jag skrev för sisådär tre veckor sedan: Ågelsjön var som att komma hem. Jag var inte beredd på det. Henrik tog med mig hit när jag var 21. Det var här vi båda lärde oss klättra. Först han, sedan jag. Nu klättrade Arvid två av mina första favoritleder: Raggiga Rune och Divaleden. Givetvis repeterade jag dem också. Dag två var vi vid Stora berget och jag klättrade mitt eviga projekt Lynyrd Skynyrd som jag aldrig klarade då i tjugoårsåldern, men NU i fyrtioårsåldern gjorde jag äntligen det 💪 Plus fick en episk tur när jag nära på klarade Mörkret faller, ljuset stiger, drygt 30 m grad 6, där har jag ett nytt projekt att komma tillbaka till nästa sommar. Och nu tänker jag ju såklart för tusende gången på ifall vi borde flytta hem till Östergötland, till skogarna och skogssjöarna och bergen.)

Så lång tystnaden blev. Det var väl sommaren. Numera har jag en katt som tittar på mig när jag skriver, lyfter en tass för att hjälpa till. Jag funderar på om man vill ha en plats eller slippa en plats. Vilket som egentligen är frihet. Jag är ensam hemma, med katt, medan Henrik och barnen åkt till hans föräldrars sommarstuga. Det är första gången jag inte är med barnen dag och natt och natt och dag på 7,5 vecka, sedan jag gick hem sjuk från jobbet och sedan blev ledig med barnen. Och nu kom ett behov av att skriva. Då, i början av sommaren, när Henrik var bortrest på jobb och jag gick hemma med barnen, som ett spöke känns jag såhär efteråt. Jag lyssnade på Lana del rey oavbrutet, mobilen på i fickan, körde barnen till simskolan, körde bilen till verkstan, låg och vilade läste bok, sov. Galet nog även jobbade med mitt manus. Nu är det slutet på sommaren, jag har börjat jobba idag, jag har sprungit i skogen, mer har jag inte formulerat för tillfället. Jo jag lyssnar på Lana del rey.

Vad jag läst första halvan av 2026, fast de första var i ärlighetens namn vad jag avslutade 2025 med. Och jag som alltid skriver av något citat, eller någon tanke, jag räcker inte till för det just nu, så det blir bara såhär, rakt upp och ner, så hoppas jag att jag minns dem ändå, även om det känns lite futtigt.

Fady Joudah – […] 

Leila Inanna Sultan – Straffkolonien 

Sebastian Mattsson – Alla sönder drömmer om att ge sin pappa stryk

Olga Ravn – Vaxbarnet

Marie Tonkin – Sulamits bekännelser

Thomas Tidholm – Blandade känslor

Eva Baltasar – Boulder 

Ingela Strandberg – Under sjöarna

Mia Ajvide – Om en flicka vill försvinna

Monika Fagerholm – Döda trakten/Kvinnor i revolt

Torborg Nedreaas – Av månsken växer ingenting

Niklas Åkesson – En död står dig emot

Amanda Romare – Judas 

Lazlo Krasznahorkai – Den sista vargen

Ingela Strandberg – Att snara en fågel

Maira Kalman – Women holding things 

Friederike Mayröcker – Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt

Lize Spit – Den ärlige upphittaren 

Maria Maunsbach – En magisk man

Jon Fosse – Vithet

Samanta Schweblin – Det goda onda

Iman Mohammed – Odödligt

Lisa Gidlöf – I rabarberskogen

David Szalay – Kött

Samanta Schweblin – Räddningsavstånd

Kråkorna kraxar

Natten går bort längs vägen

Mot de öppna fälten

Där den rosa randen brinner

Svante vill du också ha en bok att läsa i?

Nej jag vill kolla när Arvid läser.

Mamma får jag klä av mig naken?

Och när vi kör hem från simskolan säger Svante att när jag och Henrik dör vill han bo kvar i vårt hus. Han undrar om vi kan ta ett foto på oss nu och göra till en tavla, som vi gjorde med hans kråkbild, och sätta upp på väggen, så att han ska minnas hur vi såg ut.