För övrigt kul upplevelse det är när barnmorskan som syr en i skrevet låter hämta in en senior kollega för att fråga: Ska det där sitta fast här tänker du? Jag satte fast det där såhär, ser det bra ut?

Mina barn. En fisk och en skytt. Precis som jag och min syster.

För en liten vecka sen kom lillebror. Efter kanske 2.5 dygn av förvärkar så började de äntligen komma tätare sent på söndag kväll när vi lagt oss. Rätt snart ringde jag in till förlossningen för att kolla läget, och de sa att jag var välkommen in när jag ville. Förra förlossningen kom jag ju in 10 cm öppen redo att föda, vilket inte riktigt var meningen, men värkarna blev aldrig regelbundna och efter att vi varit inne en sväng när jag var 3 cm öppen, och allt avstannade, så pallade jag inte med tanken att behöva åka in och vända ytterligare en gång. Så Arvids förlossning blev främst badkarsbad och Enya i hur många timmar som helst hemma, tills jag inte orkade mer, och sen in och ta hål på hinnorna, några vändor med lustgasen, och sen kom han. Som omföderska ska det ju gå snabbare, men hur snabbt är det, när man redan haft förvärkar i några dygn? Jag duschade lite, värkarna avstannade, vi la oss och sa jahopp det blev visst inget nu ändå, vi får väl sova då, och då kom en värk igen, som med en ny starkare känsla, och jag sa till Henrik att ringa Stina och ringa efter taxi. Sån skillnad på taxiresa, jämfört med när jag skulle föda Arvid. Nu höll jag Henrik i handen och tittade ut på natten och undrade om jag bara var 2 cm öppen, om allt skulle stanna av, om vi skulle få åka hem igen och schasa upp Stina och Rory som nu låg och sov i våran säng med Arvid. Vi kom in på förlossningen. Jag var 6 cm öppen. Sån lättnad. Sån revansch på nåt sätt. När jag sen fick ligga i ett varmt bad och dricka juicedrink och småprata och skoja med Henrik mellan värkarna. Jag sa att vi var på spa. Henrik sa att det är som på film, att de kan prata mellan värkarna. Vilket det knappast var med Arvid för då var jag rätt borta. Två timmar efter att vi kom in var jag 8 cm öppen. Jag lämnade badkaret för lustgasen för det började göra mer ont. Jag mindes lustgasen som något fantastiskt. Efter ett dygn av värkar på egen hand vid Arvids förlossning så var lustgasen verkligen fantastisk. Den här gången inte lika mycket. Vet inte varför, men den var nog för svag först, men trots att de drog upp den fick jag det aldrig riktigt att funka, jag hade lite svårt att känna när en värk var på g så jag tog kanske gasen för sent hela tiden. Ont hade jag i alla fall. Jag klamrade mig fast vid sängens sidogavel och slet i den medan jag försökte slappna av i resten av kroppen, och Henrik masserade, strök och tryckte där jag bad honom. Och timmarna gick. Den där känslan av revansch försvann. Jag öppnade mig inte mer. Vad var det som hände, vad var det som var fel? Efter skiftbyte och ny barnmorska så bestämde hon att ta hål på hinnorna för att se om det fick fart på det. Det gjorde det inte. Då försökte hon, med handen uppe i mig, att putta bort den kant som var kvar över barnets huvud i en värk. Det gick inte. Då satte hon värkstimulerande dropp. Det hände ändå inget mer, barnet låg kvar högt upp i magen. Då sa hon till oss att bebisen hade huvudet i fel vinkel, den tittade åt fel håll, och nu skulle vi köra lite spinning babies för att försöka få den att vända sig rätt. Jag hade stått och stampat på 8 cm öppen i sisådär 4-5 timmar och var rätt modfälld och trött och påverkad av smärtan. Jag jublade inte direkt när hon sa att nu kör vi värkstimulerande dropp och struntar i lustgas och provar en konstig yogaställning med rumpan upp i vädret och huvudet nedanför sängen halvvägs till golvet. Efter tre värkar där var det dags för nästa position och tre värkar i den. Sedan nästa position. Och då rasslade det plötsligt till i en värk. Bebisen slank ner, som från ingenstans, nu var jag redo att krysta. Det kom så plötsligt allt, och det gjorde så ont, jag klamrade mig fast vid Henrik som en drunknande och bara skrek, vet inte vad jag skrek riktigt, men att det inte gick. Trots att bebisen nu vänt sig rätt, och jag ju kunde släppa den där oron som legat över mig, en tanke på kejsarsnitt, en känsla av att bebisen aldrig skulle kunna komma ut ur mig, och nu var den ju på väg, men jag kände det inte. Med Arvid tyckte jag det var så coolt med krystvärkarna, den där enorma kraften som sveper genom kroppen. Den kände jag inget av nu. Jag var tvungen att göra allt själv. För att använda en dålig liknelse så var det som att istället för magsjuka där kroppen gör jobbet och vänder in och ut på sig, så var jag nu förstoppad och fick göra allt själv. Jag kände inte riktigt när värkarna kom heller så jag visste inte när jag skulle krysta eller pausa. Jag mest skrek tror jag, och bad dem hela tiden att säga till när jag skulle krysta och när jag skulle pausa. Klamrade mig fast vid Henrik. Trodde typ jag skulle dö? Vilket ju såhär i efterhand känns lite överdrivet kanske, jag skulle ju föda barn. Och så kom han. Det var äntligen äntligen över. Han var ute. Arvids förlossning på sisådär 28 timmar var slagen med en förlossning på sidådär 10-11 timmar. Med Arvid kände jag mig som jungfru Maria som tar emot Jesusbarnet. Nu tänkte jag medan de gav mig mitt barn att det var trist att jag inte kände så den här gången. Jag hade längtat efter det ögonblicket. Istället sa jag till barnmorskan och undersköterskan att de räddat mitt liv. Jag var så lättad. Det tog en stund innan jag riktigt kunde ta in mitt barn. Sen kom den stora kärleken och tog över allt.

Det slår mig, likheten i att vänta på att föda barn och att vänta vid en dödsbädd. Man vet inte när det ska ske. Bara att det ska ske. Därefter kommer världen att vara en ny. För alltid förändrad. Jag målar naglarna när jag väntar. Rött. Det slår mig när jag målat klart att det är blodets färg. Livets eller dödens? Jag försöker läsa en bok. Jag försöker komma ut lite. Jag försöker sova. Jag väntar. Den här tiden är bara just precis nu. Den kommer aldrig igen.

”Nu ska jag gå promenad med min mormor och morfar. Min mormor är inte död. Hon bor inte här. Hon bor där borta. Mormor och morfar var är ni?! Här är ni mormor och morfar!”

Ariana Reines – Coeur de Lion (”Häromkvällen berättade du för mig / Att du googlat dig själv / Och hittat ett tråkigt youtubeklipp / Av någon tonåring med samma namn som / Du. I klippet sa han sitt / Namn, sa du, och att det var så konstigt. / Någonstans i någonting / Som du sjöng för mig av det du skrivit / Hände detta, någonting om att du inte hade / Något namn, eller ett namn som likaväl inte är något / Namn alls. Eller någon identitet.” En långdikt och ett flöde av tankegångar, om en brusten relation, om konst, om sex, om judiskhet, och det skrivet med en kantig rytm som kan vara både stötig och inspirerande. Det är allt annat än prydligt tillrättalagt.)

Olga Ravn – Den vita rosen (”Oljan har lagt sig / på havet det lyser / av dis i den vita gryningen / spill mig / min ömhet är ett mörkt fartyg” och ”Vattnet är svart / ge det till mig / natten är djup / ge den till mig / du har sagt mitt namn så många gånger”. Varför köpte jag den inte på bokrean, då för något år sen, varför var jag så duktig på att tygla mig, man ska aldrig tygla sig när det kommer till inköp av böcker, jag vill ha den i bokhyllan och kunna läsa om flera gånger.)

Ellen Strömberg – Jaga vatten (Faller in i kategorin ’Böcker jag lånat på bibblan men nu vill köpa för att kunna låna ut till kompisar och kunna återvända till när andan faller på’. ”Vattnet var mycket farligare när man såg det än när man inte såg det, men det var enklare att låtsas vara död när man såg mörkret runt omkring sig. Hanna sa att hon också öppnade ögonen under vattnet, men jag visste att hon inte kunde dyka med ögonen öppna. Sommaren efter att vi hade städat ur mommos hus drunknade en pojke på badstranden intill. Mamma sa att jag inte fick låtsas vara drunknad mer, men det var okej, för vi hade redan slutat leka, jag och Hanna. Hanna lät pojkar med olja under naglarna och torra händer pulla henne i omklädningshytterna på stranden. Sedan ristade hon in deras initialer i bänkskivan i hytten.”)

Cecilie Lind – Mitt barn (”fyra händer syr mig i skrevet / ett barn ligger hos mig och lever”. En långdikt om moderskapets mörker. Ärligt, naket, okonstlat, många gånger fult. Jag läste den nästan för fort, trots att den inte ger något andrum utan bara fortsätter och fortsätter så som föräldraskapet gör. ”om någon frågar mig vem jag är måste jag svara / jag är en som droppar / mjölk, tårar, blod, kiss”)

Daniel Mårs – Voilà! (Om bondgården och drömmen, om Paris och om att tilldelas en roll. ”jag har mycket hö / men inget siden” och ”jag sitter och blänger mot berget / det händer dagligen nuförtiden / isen knakar / när jag blir riden / mina fingrar gräver ner / i en killes höfter / sanden jag kört ut med traktorn / faller mot bottnen på våren” och ”jag reser till Paris om allt går snett / jag vill bara mata kaniner med maskrosblad / c’est moi”)

Fatimah Asghar – Om dom vänder sig mot oss (Om den blodiga delningen av Indien och Pakistan, om att vara föräldralös, queer, sydasiatisk muslim i USA. Jag blev imponerad av den här diktsamlingen, som jag förstått hyllats utomlands, men i Sverige har det varit rätt tyst om den?)

Olga Tokarczuk – Spel på många små trummor (Ok jag har inte läst ut den helt, men sparar tills bebisen kommit och det kan vara lagom med noveller? Jag har inte läst Olga Tokarczuk tidigare. Det som mest slår mig, och som jag gillar bäst, är hur hon så skenbart enkelt vänder på en situation så att ingenting längre är vad det tidigare verkade.)

Jon Jordås – Min Martina (Gun-Britt Sundströms klassiker Maken har inspirerat till ett relationsdrama nu i ett samtida Stockholm. Jag inser att jag glömt bort mycket av Maken, så blir tyvärr inte det där ljuva återseendet som någon recensent skrev om, men kul att ”återse” Jon som var min klasskompis när jag gick skrivarlinjen på Fridhem för en massa år sen!)

Hanna-Linnea Rengfors – Candy (”På stentrappans räcke satt en guldskylt med texten RÖKNING FÖRBJUDEN. Jag tog emot cigaretten. Hans läppar var torra och nariga men filtret dränkt i saliv. Jag sög i mig. Han tog den, gav den tillbaka. Tog den, gav den tillbaka. Jag sög i mig allt utan att tveka. Röken. Saliven. Hela situationen.” Och jag, jag vill bara sträckläsa. Hanna-Linnea Rengfors debutroman kommer bara ett halvår efter hennes debutdiktsamling. Nej jag är inte alls imponerad och avundsjuk, inte alls, men kan stolt erkänna att vi delar förlag!)

Vigdis Hjorth – Lärarinnans sång (”När hon pratade om sitt arbete brukade hon säga att det var så fruktbart och uppfriskande att vara tillsammans med unga människor, för de var växande och i rörelse och bidrog till att hon själv fick vara växande och i rörelse, att de unga människorna hindrade henne från att stagnera. Men nu fick hon den förfärande tanken att samvaron med dessa unga människor snarare bidrog till en form av regression? Att de smittade henne med sin ungdomliga narcissism? Hon tyckte att hon hade haft en del unga och dumma känslor de senaste dagarna.” Jag älskade Arv och miljö. Den satte ord på sånt ingen annan roman satt ord på för mig. Här blir jag inte lika hals över huvud tagen, men jag läser och gillar.)

Tone Schunnesson – Dagarna, dagarna, dagarna (”Det som finns är dagarna och pengarna och olika sätt att spendera de båda.” Jo jag gillar mycket när man får en bångstyrig karaktär som man bara vill skaka om och säga snälla gör inte så, medan hon försöker göra det bästa (eh?) av situationen.)

Ida Therén – Att omfamna ett vattenfall (”Jag bättrade på pudret, fimpade ciggen i potatisarna på den halvätna tallriken och vinkade efter notan. ’Jag vill bara att du ska veta vem du har att göra med.’ Han flinade. ’Jag har alltid drömt om en livsfarlig kvinna.’” Debutroman om June Mansfield, hennes liv och drömmar, relationen med Henry Miller och Anais Nin, och: hundra år senare en annan ung kvinna i jakt på kärleken och livet.)

Judith Kiros – O (Dikt och essä med utgångspunkt i Shakespeares Othello, där Othello hetsas att döda sin vita fru och bli det monster publiken tycker att den svarte mannen är.)

Jonas Rasmussen – Pappa-mamma-barn (Varför har jag inte läst den här tidigare? Om att vara förälder, om att få ett barn. Rakt och ärligt, och både svart och roligt, om hur svårt det kan vara. Även formsäkert, som ett slags inventering, där dikten räknar upp allt jaget har, och allt jaget aldrig gjort, med fotnoter som möjliggör utsvävningar. ”Jag har aldrig önskat att fler kvinnor hade sexuella fantasier om mig / Jag har aldrig flytt småbarnsföräldervardagen genom små, trånga glipor av sexuella fantasier / Jag har aldrig avvisat min älskade fru / Jag har aldrig funderat över varför jag, när jag – alltför sällan – får gå en promenad i ensamhet, ofta hamnar i de kvarter där jag och min älskade fru bodde innan vi fick vår son / Jag har aldrig varit i en situation där jag trott att jag ska dö / Jag har aldrig självmant försatt mig i en situation där jag trott att jag ska dö / Jag har aldrig självmant försatt mig i en situation där jag har tänkt att nu vill jag vara var och när som helst utom just här, just nu / Jag har aldrig känt det som att jag har gått vilse i allt det här; som att jag vet att det finns en punkt någonstans framöver, men att den punkten ständigt förflyttas” och: ”Det hänger en gunga / i släktträdets nedersta gren / Gungans däck i raka kedjor / Den utdragna gropen i sanden inunder / där barndomen bromsat upp / för att / gå vidare”)

Vanessa Springora – Samtycket (”När man är fjorton är det inte meningen att en femtioårig man ska stå och vänta på en utanför skolan, det är inte meningen att man ska bo på hotell med honom eller ligga i hans säng med hans kön i munnen medan andra äter mellanmål. Allt detta är jag medveten om, helt utan sunt förnuft är jag inte, trots att jag bara är fjorton.”)

Långsamma dagar när jag mest väntar på bebisen. Orkar inte så mycket annat. En absurd sysselsättning. Skulle så gärna vilja skriva nu när jag har tid och möjlighet. Kasta mig in i mitt nya diktprojekt (autocorrect vill skriva fuktproblem, det har jag också). Men det är som att bebisen måste bli klar först. Boken måste bli klar först. Jag bara sitter av tiden. Ok mest ligger, men inte på det där roliga sättet. Ååååååååååå jag vill skriva, jag vill orka skriva, jag vill vilja skriva!

Jag drömde så starkt häromnatten. Jag och pappa sitter i hans bil på uppfarten utanför hans hus. Vi ska sova i bilen. Det mörknar hastigt ute, och jag säger titta, det är fåglar! Himlen täcks av fåglar, den sjunkande solen förmörkas. De landar i hagen nedanför, och då ser jag att det inte är fåglar utan människor iklädda fågeldräkter. Sedan ska pappa gå iväg med Arvid. Jag tycker att det känns olustigt att lämna Arvid till honom. Arvid börjar gråta, för pappa har bränt honom med en cigarett på armen. Men pappa säger äh och slänger upp Arvid på ryggen. Sedan sitter Stina och jag i lekerstugan hemma på Agnesborg och väntar på att pappa ska komma tillbaka med Arvid.  Efter ett tag blir vi otåliga, vi har en tid att passa för att hinna med bussen/tåget. Till slut går jag iväg för att leta efter dem, även om vi förmodligen inte kommer hinna med bussen/tåget. Direkt hittar jag pappa nedanför Agnesborgs köksfönster där han har öppnat upp en lucka i fasaden och ska byta ett rör. Jag utbrister men var är Arvid!? Och pappa ser sig över axeln och hummar något och jag förstår att det är allvarligt, jag springer fram till bergsknallen som stupar ner mot vägen och söker efter Arvid med blicken, får syn på honom liggande där nere och skriker i panik på Stina att komma. Då vaknade jag. Med en så stark känsla av att pappa visste att Arvid trillat och därför börjat fixa med huset istället för han vågade inte konfronteras med det som hänt. Sen låg jag vaken och såg drömmen om och om igen. Den var så skarp, så tydlig. Drömmar som innefattar Agnesborg brukar också alltid handla om mamma, men i den här drömmen är vare sig mamma eller sorgen efter henne närvarande. Arvid sov bredvid mig och jag pussade hans kind. Sen gick jag upp och kissade.

Jag kunde inte sova i natt. Det är ju hopplöst med graviditeten, upp och kissa och dricka vatten och ingen bekväm ställning finns för magen. Men så kommer tankarna. Och jag ligger klarvaken. Tänker på pappa. Det finns alldeles för mycket att säga. Vi har inte hörts på snart tre månader. Det finns alldeles för mycket att säga. Jag tittar på Arvid som sover bredvid mig, hans ansiktsdrag i mörkret, hans lugna andetag. Bebisen stökar runt inne i magen och jag måste trycka tillbaka den med handen för att vara säker på att den inte tar sig ut genom maghuden. Ska jag berätta för pappa när bebisen är född? Ska vi aldrig nånsin höras igen?

På mitt usb-minne står det: du är hemma. En slogan från pappas jobb. Jag inser det plötsligt, som att jag för första gången ser det, när jag ska spara dikterna jag börjat skriva på. Det handlar ju om det där, att inte vara hemma.

Det är bara en dryg vecka sen, när jag hade smink och var out and about och skrev på café. Sen började jag isolera mig för att som höggravid inte bli sjuk i dessa coronatider och degraderade till nattlinne. Sen blev jag sjuk hahaha. Nu vet jag inte vilket jag drömmer mest om: skriva, föda barn, bli frisk eller gå ut och lukta på hösten (gärna med smink och fina kläder och på väg till nån fest när jag var typ 20 år?).

Arvid sa att när han är ledig vill han: snusa, lyssna på musik, äta korv, prata, sova, hänga tvätt, prata lite till och leka mycket.

Jag är mest så trött. Vill tänka och skriva. Vill passa på innan jag får en bebis och blir ännu tröttare. Vill helst bara ligga i sängen. Är tacksam över att vi har träd utanför alla fönster. Jag kan ligga i sängen och titta på de gulnande löven. De små sakerna. Ett huvud som gnuggar i mitt bäcken. Mjölken som sipprar ur bröstvårtorna. Stelnar i gula små skorpor, smular.

Bebisen hickar inne i magen. Jag tänker på att min mamma är död. Jag tänker på Norrköping om hösten, när man stod och väntade på bussen och rökte en cigg och den smakade blöta löv. Jag tänker på att vara hemma om hösten, att plocka ett äpple ur det daggiga gräset. Att det bara är anemone hupehensis som fortfarande blommar.