Jag ska minnas åren av osäkerhet och tvivel, alla visningar vi gick på, alla hus vi inte köpte. Sökandet efter en plats som inte fanns, en känsla som inte fanns. (Tre hus budade vi på och fick inte, vilket är tur så här i efterhand för det var mycket som inte funkade med dem, tex var det ena mindre än vår lägenhet med eventuellt fellagt tak, och ett hus gillade jag inget vidare men det hade ett gulligt torn och låg i en by som både jag och Henrik gärna bott i. Fler är husen som jag gillade men som någon annan knep innan visning eller som var för dyra eller för nedgångna eller, kanske främst, som vi valde bort då de låg på fel plats, tex med 1 timme och 45 min till jobbet för Henrik. Och så alla hus som vi inte ville ha, men som hela tiden fanns när vårt hus inte fanns.) Till slut var det tillräckligt mycket rätt för att vi skulle våga hela vägen, och hade mirakulöst nog råd. Jag är så jäkla lycklig över att bo på landet!!! Och tillsammans med min gulliga familj. Vi har inte hunnit bo här i tre månader än, men har redan upplevt tre årstider. Minns när vi precis flyttat in och körde till Willys i Eslöv och storhandlade och det var svettiga 28 grader varmt. Nu har vi upplevt -8 grader. Och att lämna och hämta på föris med pulka. Vi har hängt upp julstjärnorna, fyra stycken nu till ett stort hus, den finaste kommer alltid att vara den som hängt många jular på Agnesborg. Det är så magiskt med all snö, säkert blir julafton brun och grå, kanske blir det då vi planterar de sista tulpanlökarna som vi inte hann få ner innan snön och kylan kom.

Stryka stryka stryka omformulera

byta plats stryka

stryka lägga till omformulera

lägga till byta plats

stryka stryka lägga till

lägga till lägga till stryka omformulera

stryka stryka

lägga till lägga till

stryka

Jag skulle skriva idag men jag orkade inte.

Jag, Arvid och Svante jobbade massa i trädgården i helgen. Planterade tulpanlökar och krokus. Vi får se om någon kommer upp i vår. Sen grävde vi upp hela grönsakslandet. Arvid är helt fantastisk på trädgårdsarbete, han går in med sådant engagemang, han rev bort alla vissna växter, några stora odlingsdukar, trillade omkull i jorden. Svante ploppade ner lökar i hål i jorden. Jag tänkte på det efteråt. Att det var alla helgons dag. Att jag gått runt i mammas gummistövlar och jobbat i trädgården med mina barn. Jag som tänkt att jag inte gillar att jobba i trägården. Jag har velat ha en trädgård pga plats, träd, grönska, själsligt utrymme snarare än kroppsarbete. Men nu gör vi den här trädgården till vår. Jag har svårt att hålla mig. Jag tänker på vad vi ska plantera: kaprifol, syren, ros, pion, höstanemon.

Jag tänker också på alla barn som dör. Jag klarar inte av att läsa nyheterna.

Jag tänker på mina barn, på det lilla livet, här i huset. Jag tänker på i våras, om det var i maj kanske, som jag gjorde nåt sånt töntigt test på nätet om var man skulle bo, på landet eller i stan. Jag ville verkligen veta. Det blev i stan. Kanske några veckor senare köpte vi vårt hus. Jag har hela tiden varit osäker på vad jag egentligen velat, vad som varit rätt för oss, vad som är vår plats. Efter att vi köpt huset vet jag att jag flera gånger sagt till folk att vi får se hur det känns, nu testar vi i alla fall, blir det inte bra kan vi flytta tillbaka till stan. Jag bar de tankarna med mig vid flytten. Det kommer kanske kännas jobbigt. Det är en stor omställning. Jag ska inte bli rädd om det inte känns bra. Jag vet att jag tänkte likadant när Arvid skulle födas. Att jag förberedda mig på att kanske inte älska honom direkt. Att det inte skulle vara rosa moln. Att det var normalt. Men så älskade jag honom direkt. Och det känns så bra med huset och flytten och landsbygden, direkt. Den här stora omställningen, som säljarna påtalade för oss också, de hade ju också flyttat hit från malmö, det kommer vara en stor omställning, sa de. Men jag känner den egentligen inte? Den var efterlängtad. Och: så lyckliga vi är att få vara tillsammans, på en plats som vi valt, där lökar faller i jorden och löv från träden, inget annat.

Jag redigerar återigen texten till bilderboken som kommer nästa höst på Natur och kultur. Svante kikade över min axel en kväll när jag satt med datorn och kollade på nya illustrationer, och utbrast: Jag vill läsa den boken! När jag sa att det inte var en färdig bok som gick att läsa än sa han det flera gånger: Jag vill läsa den boken! Jag vet inte ens hur han förstod att det var en bok.

Jag har skrivit ett nytt bilderboksmanus som ingen ännu läst men som Arvid och Svante har hört som saga, och som eventuellt bidrog till att Arvid ville klä ut sig till häxa på halloweenfesten på förskolan. I alla fall definitivt bidrog till att han frågade mig om jag hade svart läppstift.

Jag har ett bilderboksmanus på jäsning, som ska jobbas om.

Jag jobbar och jobbar och jobbar med en diktsamling och vet inte hur jag nånsin ska bli klar.

Jag samlar anteckningar till en roman. Skrev några sidor innan sommaren. Längtar till den.

Jag har ett gammalt romanmanus som man kanske kan kalla havererat, men ändå inte övergivet, jag tänker på det ibland, vad det kanske skulle kunna bli, men det ligger längst ner i prioriteringshögen. Jag har ju ett jobb också. Bland annat.

Den 28 oktober kommer jag till Söderköping för en heldag tillägnad poesin, med skrivövningar, samtal och uppläsning. Det ska bli så spännande! Och det är tydligen fullbokat.

Svante vaknade en natt och grät över att han inte hade sin blå hoppa, dvs sin blå kanin. Dock har han ingen blå kanin, och vi letade i mörkret efter vilken kanin han kunde tänkas mena, men ingen dög och till slut sa vi Svante, du måste ha drömt att du hade en blå kanin. Han fortsatte gråta.

Svante vaknade en tidig morgon och viskade till mig ska jag rida på häst idag?

Svante vaknade en tidig morgon och viskade till mig ska jag rida på häst idag? Jag vill rida på häst.

Henrik har varit i Montreal på konferens och det är så långt bort. Jag har tänkt på när han var i New Orleans på konferens. Vi hade försökt och försökt i månader, och då när han var borta fick jag mensvärk fast att jag inte skulle få mens riktigt än och jag fattade, väntade några dagar innan jag tog testet och det var positivt och jag grät och spillde kiss på golvet och ringde väl och väckte honom. Sedan hörde han av sig till mig med frågor om ifall han vågade stanna i usa, om han skulle boka om flygresan hem, covid gjorde att världen började stänga ner, han bokade om, han skulle med det sista flyget till storbrittanien, och han smsade på natten att de inte fick gå ombord för det var något problem med att lasta bagaget och alla passagerare var tvungna att godkänna att åka utan bagaget, och jag låg vaken mitt i natten och undrade vad som skulle hända om henrik inte kunde lämna usa, om han skulle få åka med något fraktfartyg från usa till europa då, och jag skulle vara själv med ett barn och ett växande foster.

9081 jävla ord i mitt diktsamlingsmanus. Det är för många. Jag vet inte vilka som ska bort. Och de som ska vara kvar vet jag inte i vilken ordning de ska komma. De vet det inte själva heller.

Jag är så långsam.

Det är dumt i vår tid. Det är kanske alltid dumt.

Jag vill få vara långsam.

”Vad är det som avgör om en dikt är en lyckad dikt? Tiden.” skriver Pia Tafdrup i Över vattnet går jag.

Vad är den avgörande skillnaden när man flyttat till landet? Flugorna. Nyckelpigorna. Det är oktober nu, men de fortsätter komma in.

Det är oktober nu, jag ska få ordning på det där manuset.

Jag sitter ju här.

Pappa gav oss en gräsklippare i inflyttningspresent.

Hur mycket ska vi växa här.

Mina barns ansikten när jag kommer hem.

En länk i mammas halsband gick av, den kostade 450 kr att laga.

Jag blir mer och mer lik mamma för varje dag.

Nu kör jag bil till jobbet precis som hon gjorde. Har köpt en rutig kavaj.