Jag är i Borås en vecka och går i skolan. När jag facetimear med Henrik och Arvid säger Arvid att jag ska gå utanför fönstret. Mamma gå där säger han och pekar. Ibland när jag kommer hem efter att ha suttit på café och skrivit så tittar han på mig från fönstret när jag kommer och vi vinkar till varandra. Nu vill han att jag ska komma gående där. Jag försöker förklara att jag har åkt tåg och är långt borta. Visar sängen jag ska sova i på hotellet. Han pekar på min kudde i sängen hemma och säger att jag ska ligga där. Jag tänker på hur han somnar med brum brum och den lilla orangea manchesterkaninen instoppade under sig, som om han var en höna som ruvade på dem. Idag när de var på ica hade han pratat om att mamma kissar. Igår när vi facetimeade satt jag mycket riktigt på toaletten och kissade. Mitt lilla stora barn. Jag gick en kvällspromenad förut, kände att jag var tvungen att röra på mig lite efter att ha suttit i skolbänken hela dagen. Funderar på var vi ska bo i framtiden. Det är någonting med att sitta själv såhär på ett hotellrum som får mig att tro att jag är tjugo igen i en liten etta i Norrköping. Att jag inte vet var jag är på väg.

Jag lyssnar på Bear quartets skiva Personality crisis. Har gjort det nästan oavbrutet i en vecka eller två när jag är hemma. Det är ofta så jag lyssnar på musik nu för tiden, en skiva, om och om igen. Tills jag byter till en annan. Däremellan kommer Henrik in med någon vinyl, kör en sida här och en låt där. Han står inte ut med mitt sätt att lyssna på musik. Av de skivor jag har kvar från tonår och unga tjugo så lyssnar jag aldrig på det som då var mina favoriter. Istället är det de där enstaka skivorna som jag tyckte var bra men inte blev besatt av som jag nu blir besatt av. Som Bear quartets Personality crisis. Har haft den i massa år. Vet inte om jag nånsin lyssnat på någon annan skiva av dem. Men det har som inte behövts. Det har räckt med den här. Den är så tydlig i sig själv. Jag sjunger med i texterna och musiken sitter i kroppen. Det är likadant med Songs:Ohia The Lioness och Spiritualized Ladies and gentlemen we are floating in space. Det kan vara de absolut bästa skivorna jag har. Inser nu att jag nog kan ha köpt dem inspirerad av en gamla pojkvän som jobbade i skivbutik. Vi hade nog rätt olika musiksmak annars. Jag har också skrivit en novell lite inspirerad av honom. Idag ska jag försöka hinna med mina noveller lite. Men först plugga och lyssna på Personality crisis. I caught mom and dad making out realizing for the first time they were human they were outside it was summer they were clearly insane  and I peered from behind the curtains mom wore a long black dress and dad had his blue jean shirt on I’d woken up from a dream and I couldn’t go back to sleep cutting class in the first grade what do you make of that my life was run by books and television running manic down the stairs at the age of eight where do all these memories fit in stealing pornography caught with my pants on my feet I’m still stuck somewhere between who I was and who I wanted to be my god it’s coming out I can’t stop feeling now whatever made me wait this long I am still the same but in a different way whatever whatever it all remains.

Ibland längtar jag efter livet som pensionär. Jag tror jag kommer att vara i mitt esse som pensionär. Fy vad bra jag ska ha det. Ligga i sängen och läsa i evigheter. Gå långa promenader i skogen. Hemskt gärna rida också. Sitta på café och skriva. Gå på olika litteraturevenemang om jag känner för det. Men mycket det där att ha tid att lukta på en stubbåker om hösten.

Idag sa Arvid sitt namn för första gången. Adi. Han upprepade det flera gånger. Som från ingenstans. Häromdagen fick jag tillbaka en tenta. Var rädd att kanske vara underkänd. Den var svår. Men jag hade fått 13,5 av 14 poäng. Har sex tentor/papers på sex veckor. Har tagit mig igenom fyra av dem. Nästa vecka är deadline för de två sista. Jag känner mig lite förkyld. Är rädd att hjärnan ska sluta fungera. För jag vet inte hur jag ska hinna som det är. Arvid har även börjat med både tvåordsmeningar och treordsmeningar helt plötsligt. Mamma prickar där, säger han om mina födelsemärken. Tii dåå pappa, när vi vinkar hejdå i fönstret. Nu sover han med sin nalle Brum brum. Henrik är ute på galej. Jag ska äta glass och se på teve. Jag borde ju plugga egentligen men orkar inte.

Det är en sån blandning av känslor precis som det var i New York. Så slitsamt med staden som aldrig sover. Ensamt många gånger. Tankarna på vart man är på väg. Och så det fantastiska äventyret, att vara mitt i det. Jag tänker mycket på New York. Jag vet inte om det är hösten. All tid jag bara hänger på lekplatser, och hur är det annorlunda mot att hänga runt i New York, sitta på barer och ströva på okända gator? Samma gula löv och duggregn. Fy vad jag älskar höst. Älskar att kunna klä mig i tunna strumpbyxor och tjocka stickade tröjor. Jag tänker mycket på skrivandet också. Det gjorde jag i New York med, när jag hängde på barer och strövade på okända gator. Undrar om det blir bra nog, om det någonsin ska bli bra nog, om någon någonsin ska säga ja. Om jag ångrar något i mitt liv så är det att jag inte skickat mina manus till små förlag utan drömt om ett stort förlag. Tänk om jag hade hunnit ge ut en, flera, böcker nu? Jag ska börja skicka till små förlag nu. Är hemskt rädd att de också ska säga nej.

– Jaha. Klockan är bara två. Vad ska vi göra hela livet?

– Gunga.

Häromveckan sa Arvid mormor för första gången. Det är inte ett ord som vi lärt honom. Vet inte var han har fått det ifrån. Men han sa mormor, tittade på mig och log. Han har sagt det flera gånger sedan dess. Varje gång ler han.

Igår var jag och Henrik på dejt. Första gången utan barn sen vi fick barn. Herregud! Men jag hade självklart munsår så vi kunde inte pussas. Vi drack öl och åt svindyr mat och var så himla vuxna? Småbarnsföräldrar ute på dejt första gången utan sitt barn, är det vi? Det var också som att vara i New York, höstmörkret som var så varmt in genom de stora fönstren, allting möjligt. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi är föräldrar. Även om det är ytterst konkret och närvarande i mitt liv. Jag pluggar för lite för Arvid blir sjuk hela tiden och jag och Henrik delar upp dagarna mellan oss så gott vi kan. Jag försöker ta igen sent på kvällen när han somnat. Hinner inte skriva eller läsa skönlitteratur som jag skulle vilja. Försöker tänka att det kommer. Försöker nöja mig med en timmes skriv någon gång ibland. Det är ändå något fint med att få så mycket tid med sitt barn. Det är en klyscha men han blir stor så fort. Han härmar så mycket av vad vi säger. När jag säger att jag stretchar och han säger stretchar och sedan härmar rörelsen. Han säger bära, oftast för att uppmana en att bära honom. Han säger bok, strumpa, mun, katt, te, kläder, hjälm, traktor, kladdig, backa som betyder macka. Han säger klippa, och vill att vi ska klippa i tomater och gurka och kastanjer som vi hittar i parken. Han säger docka, som han gärna vill ha en. Han säger barn, som han frågar om han är, om mamma är, om pappa är, om Stina är, om katterna är. Han säger vantar, som han är rädd för och därmed väldigt fascinerad av, och vill läsa Pettson och Findus får julbesök för där har de vantar på sig, och han undrar om mamma har vantar, om pappa har, Stina, katterna, hästarna. Han säger hej, hej då. Han säger hallå, när han låtsas prata i telefon. Han säger tack, tex när man tar emot snårkråkorna som han har petat ut ur näsan och ger till en. Och gud vet vad mer, det dyker upp nya ord varje dag. När man tittar på dem såhär känns det konstigt att de utgör ens liv. Han gillar att lägga pussel och rita. Dvs han gillar nog främst att sortera pennorna och ta loss och sätta fast dem i pennskrinets små gummibandshållare. Han gillar sina blårutiga skjortor, rosa haklapp och grå strumpor. Hans favoritpyjamas är röd med färgglada prickar. Jag säger till honom att om du är såhär stor, hur stor är då inte jag?

Det är min bästa årstid och den sker nu, medan jag är förkyld så att jag knappt kan prata och Arvid precis har återhämtat sig från några dagar med 40 graders feber. Innan det var jag en vecka i Borås och satt i skolbänken, med en förkylning i kroppen som väntade på att bryta ut, och så mycket intryck. Jag var så trött på kvällarna att jag inte ens orkade kvällspromenad eller läsa, utan bara låg handlingsförlamad på sängen i mitt hotellrum. Men just nu känns det som att det är okej ändå, att september sker. Jag cyklar med mitt barn till och från förskolan och träden gulnar och det är disigt och det viktigaste är att jag får vara med honom.  När han sträcker armarna mot mig, säger mamma och klättrar upp i min famn. När han sover med rumpan i vädret. När jag hittar lego i kylskåpet. När vi gungar gungbräda på lekplatsen och han bestämmer vem av oss som ska sitta på vilken sida. Passionen med vilken han säger gunga! när vi cyklar eller går förbi i närheten av en lekplats och han pekar ut åt vilket håll vi ska gå. Han har blivit så bestämd. Tex med vilka kläder han vill ha. Han hämtar tröja och strumpor i byrålådan. Börjar gråta om jag valt fel pyjamas. Trodde inte att 1,5 åringar var så bestämda. Igår bröt han ihop och började gråta när jag ställde fram dagens middag framför honom, lasagne. Efter en stund var det bara att ge upp, jag vill ju inte tvinga i mitt barn nåt han inte vill ha. Det fick bli Astrid och apornas hot chorizo kall från kylskåpet istället. Mer och mer ville han ha. Innan jag lärde känna honom trodde jag inte att barn tyckte om stark mat. Hur han har varit skallig hela livet, men nu börjat få mer av det lena, ljusa fjunet som är hans hår, och i nacken har han en lock. Den är ofta stel eller kletig, för han torkar alltid av händerna på den när han äter och blir kladdig. Hur han säger lego, jacka, lampa, bajsa, buss, oj, nycklar, gunga, cykla, mjau. Hur han härmar ljud, kan göra ett klunkande ljud för att säga dricka, eller hur det låter när man kastar glas i sopsorteringen. Hur han lägger händerna mot kinden och lägger huvudet på sned och säger mmm när han säger att han är trött, eller när vi läser om någon som sover. Att han hämtar böcker själv och klättrar upp i fåtöljen och läser, eller springer med till sängen när vi ska lägga oss. Idag ville han att vi skulle lägga oss istället för att cykla till förskolan. Men han grät inte när jag lämnade honom.

Jag fick ärva mammas bok med The collected poetry of Dorothy Parker när jag som tonåring började intressera mig för poesi. Mamma berättade då hur hon som ung stulit den från Norrköpings stadsbibliotek. Eller stulit och stulit, hon hade lånat den men istället för att sedan återlämna den sa hon att hon glömt den på en buss eller ett tåg och så fick hon betala en straffavgift. Hon kunde inte skiljas från den och den fanns inte att köpa. Nu står den i min bokhylla sen många år. Och nu ska jag sona mammas brott. Jag ska börja plugga till bibliotekarie.