RINGARUM

Först åka förbi pappas hus. Det ligger nära vägen. Jag kan kolla om de gjort om något, om det är någon i trädgården. Sedan åka förbi grusvägen som svänger av hem. Med skylten ”Fridhemsvägen” som pappa gjorde för många år sen, när han också bodde där. Att inte svänga in på vägen. Att fortsätta framåt. Det är bara fält sen, hagar, innan skogen kommer. Det går att vända sig om då, se vårt hus långt där uppe på kullen. Jag vågar inte komma dit. Men jag tittar på det på håll. Det står där. På håll ser det ut som vanligt. Jag kan tänka att mamma går där i trädgården, hänger tvätt och rensar ogräs, bara bikinitrosor har hon på sig, en bricka med kaffekopp och bulle, en bok som ligger och väntar i gräset. I förra veckan var jag i Ringarum. Vi åkte till ett hem som inte finns. Istället bodde vi hos Kanin-Britt. Hon bor precis vid skogsranden. Hon har en skylt nere vid vägen, formad som en kanin, med texten ”Kanin-Britt” och nosen pekar att man ska svänga in. Jag behöver inte säga att hon har många kaniner. En morgon såg jag en död kaninunge i en av burarna. Det fanns precis nyfödda ungar också. Vi var inte hemma men ändå var vi det. Jag har tagit med Arvid till mammas grav. Jag har fått promenera i solnedgång och dimma. Lukta på kvällsfukten. Titta på hästarna som smälter in i mörkret i hagarna. Somna till ljudet av syrsor. Vakna vid ett fönster mot äppelträdets skugga. Repa svarta vinbär till frukosten. Simma i min barndoms mörka sjö. Henrik tyckte nog mest det var jobbigt att vara vid sjön, föräldrar som skrek på sina barn och folk i Sverige-tröjor. Men han lät mig ha min nostalgi. Bäst var en eftermiddag när regnmolnen hängde tunga över sjön. När jag simmade ut var vattnet helt stilla och svart, långt bort över sjön såg jag regnet som kom närmare medan jag simmade mot det. Jag vände och simmade tillbaka när löven började rassla på träden och det slog upp vågor i sjön. Alla åkte hem. De klädde på sig under träden för att inte bli blöta. Men vi satt kvar under varsitt paraply (matchande, prickigt (haha)) och drack te ur termos. Arvid sov i vagnen med regnet pickande mot regnskyddet. Så började det åska.

ÅKA TILL ETT HEM SOM INTE FINNS

Jag skrev den här dikten för några år sen och den publicerades i Lyrikvännen. Jag tänker på den idag. Jag tänker på den istället för att packa. Jag ska packa. Imorgon kör vi mot Östergötland.

 

busschauffören sjunger

den sorgligaste sång som finns

om vad saknaden byggt, alla vägar

som aldrig leder fram

dit de egentligen ska, som aldrig leder     tillräckligt     långt    bort

sången täcker våra ansikten, sången rinner

nerför våra ansikten     rinner     våra    ansikten

och vi vill inte se på varandra, det vi avslöjar

det vissna fula dikesgräset

plastskräpet från snabbmatsrestaurangerna

alla överkörda grävlingar och harar

i våra ansikten

JEANS

Jag har köpt nya jeans. Hittade dem tillslut på killavdelningen. Så. Alltså. När jag fött barn och ammar och således är mitt allra ”kvinnligaste”, då köper jag killjeans eftersom de sitter bäst?

BOHUSLÄN

Vi var i Bohuslän förra veckan. Det var fantastiskt! Jag ville bara säga det, att det var fantastiskt. Runt omkring stugan slingrade sig kaprifol, även om det mesta var överblommad, så gav det en sån exotisk prägel. Det var en tät grönska, som i Thailand, och vi hade vår egen strand, med sjöstjärnor och musslor. Sen har vår snälla bebis varit i utvecklingsfas en tid, så han har varit mer eller mindre hemsk och gråtit mest hela kvällarna och vägrat sova. Men det behöver vi inte säga så mycket om. Vi fick klättra, bada, läsa. Jag som tänkt att jag inte ville klättra. Men det var fantastiskt att använda kroppen igen, och jag fick träningsvärk i armarna, trots att vi hann så få leder varje dag. Och kvällarna, med folköl, schack, körsbär och choklad. En bebis som grät och grät medan vi tittade på solnedgången över vattnet. Vi sa att här borde man bo.

BRÖST

Jag kom att tänka på när vi låg på BB. Jag kom att tänka på de som vi delade rum med. Alltså det var ju bara jag och Arvid som fick stanna på sjukhuset över natten, Henrik var där under besökstid. Det var samma för de som vi delade med. Mamman hade gjort kejsarsnitt och hade svårt att få igång mjölken. Bebin grät mycket. Och pappan, pappan hade en t-shirt med en porrig tjej på. Lite sådär som killarna i sexan hade Pamela Anderson med stora, halvt blottade bröst i förförisk pose. Där låg jag i sjukhussängen iklädd nättrosor, gigantisk binda och uppknäppt sjukhusrock med brösten blottade typ konstant och bebis som snuttar. Och där kom han med sin t-shirt. Hej nybliven pappa! Hej porrtjejs bröst!

ÄR

Henrik säger att han tänker att Arvid är han själv som barn.

Jag säger att jag tänker att Arvid är Stina som barn.

KÄRA DAGBOK

Jag har kanske brutit lilltån. Jag har munsår. Jag har fett hår. Jag kan knappt ha några av mina kläder. Jag har små knölar på livmodertappen. Min mens är sen. Min bebis är söt. Han är det sötaste jag vet. Han pratar så mycket. Vet han vad han säger eller härmar han bara hur han tycker att tal låter? Han låter ju så klok. Vi har varit ensamma hemma i tre dagar medan Henrik är iväg på konferens. Det är så mycket tid till att tänka. Jag tänker på min lilltå, mitt munsår, mitt fula hår, min livmodertapp, mina breda höfter, min pösiga mage, mina stora läckande bröst. Jag tog med min bebis på stan och provade kläder. Köpte två klänningar som både passar min nya kropp och som går att amma i, och som passar det tropiska vädret. Nästa dag var det mycket svalare ute. Jag tänker på min bebis och att jag är hans mamma och det är svindlande. När jag vaknade vid fem imorse för att amma luktade det brandrök i hela lägenheten. Tänkte att vi kanske bodde på landet och skogen brann. Tänkte att skogsbränderna har nått Malmö. Läste på sydsvenskans hemsida att det var en kolonistuga som brann. När jag ammat klart och bebis somnat igen gick jag upp och stängde alla fönster. Vet inte var vi ska bo sen, den dagen när vi tycker att en tvåa på fjärde våningen utan hiss är för trång och trist för ett barn. Ska vi bo i stan eller på landet, vågar vi? En trädgård. Fält. Skog. Skogssjö. Pendling. Tänker att jag aldrig vill göra annat än att vara med mitt barn. Och att skriva. Men det kostar pengar att bo, och att skriva. Om jag visste att det aldrig blir en debut, skulle jag fortfarande skriva? Eller skulle jag ha ett annat jobb där jag tjänade mer och hade råd med ett annat liv, med hus? Tänker på förlagen. Ska de nån gång sluta säga nej och börja säga ja, om jag inte ger upp kommer det till slut leda till ett ja, kan jag våga tro det? Är det värt det? Ett av de största sa om mitt senaste manus att jag har en stark känsla för språk och gestaltning. Men de fastnar inte helt för den här berättelsen. De är ”fortsatt nyfikna på vart ditt skrivande kan ta vägen” och uppmuntrade mig att skicka in något annat. Jag går fortfarande och tänker på det. Det är ju den berättelsen jag helst vill skriva. Att jag till slut hittade den berättelsen jag måste skriva. Finns det fler? Jag har i alla fall poesin också. Men vet inte om jag vågar skicka in den. Vet inte om jag orkar fler nej just nu. Jag skriver dagbok istället.

KILL YOUR DARLINGS

Den är inte en darling egentligen, men det är de nog egentligen sällan. Lite fulsnygg sådär så att det ändå känns svårt att släppa taget. Vare sig rätt eller fel. Sådär så att man hoppas att den på nåt vis ska bli rätt fast att man egentligen vet att det aldrig kommer ske. Men nu sätter jag den här, och tar bort den ur mitt diktsamlingsmanus. Okej?

det finns mödrar
som mockar, sadlar, släpper ut i hagen
det finns allergiska mödrar
hör du inte vad jag säger?
deras ögon rinner i timmar efter att de hämtat hem flickorna
här, en plastponny, en kam, vilken färg
har du valt?
som om det var tårar
över sina förlorade barn