OKTOBER 2026

Nu kom den riktiga hösten. Jag har gått ner i källaren och höjt värmen från 16 grader till 18 grader. Kanske får vi elda i kväll? Löven faller av, rosenskärorna blommar som galningar, de passar på så länge det går. Jag skriver igen. Färdigställandet av en viss diktsamling tömde mig till sista droppen. Men igår ville Arvid att vi skulle skriva på ett av mina bilderboksmanus tillsammans. Och på den vägen är det. Nu är det bestämt att min diktsamling inte hinner ut till hösten 2026. Den blir en 2027-bok istället. Att vara någons natt, januari 2027, på pricken 6 år efter Hästar, hur låter det?

VEM VET INTE DU VEM VET INTE JAG

Måste ju berätta att 20 min innan tillkännagivandet lånade jag Makens skönhet på jobbet från bordet med böcker av tänkbara vinnare som Christofer dukat upp. Det var den enda av Anne Carsons böcker vi hade. Vi var ett gäng bibliotekarier och noll besökare som stod i biblioteket och tittade på svts sändning. När vi hörde Anne Carsons namn gjorde jag en liten dans och mina kollegor stirrade på mig och undrade hur jag vetat!!

RUM FÖR POESI

På bokmässan läser jag i Rum för poesi ur min kommande bok Att vara någons natt💫💫

Lördag 26/9 kl 15.00-15.50

Anna Hallberg, Nike Markelius, Jörgen Gassilewski och jag!

ATT VARA NÅGONS NATT

Jag har skrivit en diktsamling! Det är den svåra andra diktsamlingen. Jag började anteckna på den 2020 när jag var gravid med Svante. Senare i höst kommer den ut i världen, jag kan fortfarande inte tro det 🍎🩸☕️🥀🌒🚌🌸❤️

HULTSFRED, KALSONGER OCH KÄRLEK

Jag kom att tänka på när Henrik och jag var på Hultsfred. Första gången jag åkte på festival med någon jag var kär i, vi hade varit ihop i två månader. Jag hade på mig pappas vinterjacka, det regnade, vid något tillfälle var det fyra grader varmt, vi skrattade, vi dansade, vi hånglade, vi gick på konserter, han och jag. Jag fick lite kiss i trosorna pga kissade ute någonstans utan toapapper och då tog han av sig sina kalsonger så jag fick ha dem och han körde utan. Jag var lycklig. Och tänk att jag fortfarande får vara med den här fantastiska människan.

ÅRSTIDEN FÖR MICHELLE GUREVICH ÄR HÄR

It doesn′t matter

What you create

If you have no fun

Pretty girl

Put down your pen

Come over here

I’ll show you how it′s done

I can dance, I can drink

In the dark

It’s all a trick

Across the room, across the street

I’m in the moment

Can′t you see

…

I used to cry

But now I don′t have the time

I used to be so fragile

But now I’m so wild

I used to cry

But now I don′t have the time

I used to be so fragile but now I’m so wild

So wild

FACIT

(jag drömmer om att flytta när stressnivån är hög har jag ju insett efter att ha gett ut en bok eller två eller när nåt förändras som ett barn eller två men det är också livet)

SLÄKTGRENAR M.M.

Vi åkte till vackra Odensvi i Småland på släktträff med familjen på mammas sida. Vi är en stor släkt, klanen Henriksson, och det var många år sedan sist. Men det var så fint att träffa alla. Så konstigt att inte mamma var med. Och samtidigt kändes det som att hon var det. På samma plats där vi firade mormor och morfars guldbröllop för 32 år sedan, nu med nya släktgrenar, och sysslingar som leker med varann, och givetvis jag som undrar varför vi inte bor i Småland.

(Att jämföra med vad jag skrev för sisådär tre veckor sedan: Ågelsjön var som att komma hem. Jag var inte beredd på det. Henrik tog med mig hit när jag var 21. Det var här vi båda lärde oss klättra. Först han, sedan jag. Nu klättrade Arvid två av mina första favoritleder: Raggiga Rune och Divaleden. Givetvis repeterade jag dem också. Dag två var vi vid Stora berget och jag klättrade mitt eviga projekt Lynyrd Skynyrd som jag aldrig klarade då i tjugoårsåldern, men NU i fyrtioårsåldern gjorde jag äntligen det 💪 Plus fick en episk tur när jag nära på klarade Mörkret faller, ljuset stiger, drygt 30 m grad 6, där har jag ett nytt projekt att komma tillbaka till nästa sommar. Och nu tänker jag ju såklart för tusende gången på ifall vi borde flytta hem till Östergötland, till skogarna och skogssjöarna och bergen.)