Igår morse hittade jag våra fågelungar döda på gräsmattan. Jag skriver våra men det är de givetvis inte, de är sina föräldrars, sina egna, men varje morgon när vi ätit frukost har vi sett föräldrarna flyga fram och tillbaka med mat åt dem. Nu hade en grannkatt lyckats hiva ut dem ur fågelholken, som Arvid gjorde precis innan vi flyttade hit, den är målad i rosa, grönt, gult och blått. Katten hade bitit av huvudet på alla utom en. Jag och barnen begravde dem. Arvid grävde en grop och Svante och jag samlade ihop deras små kroppar, benen som spretade, är det här en magsäck mamma?, jo det är nog det, och titta där ligger en näbb. Vi lade dem i jorden och jag sjöng tryggare kan ingen vara. Jag var helt gråtfärdig. Jag tänkte på alla döda palestinska barn. Jag tänkte att alla barn är våra. Mina barn sprang i väg och lekte men jag satt kvar vid graven och sjöng tryggare kan ingen vara en gång till.

Snart har jag jobbat mitt första år som barnbibliotekarie och jag är så tacksam för det här jobbet! Jag har tex haft 30 sagostunder på kommunens förskolor utklädd till troll och läst Det är jag som är trollet av Jenny Bergman och Lotta Geffenblad. En fantastisk bok som jag nu kan nästan utantill, och underbart att träffa alla nyfikna, frågvisa och lässugna barn. Jag bestämde mig också för att jag ville ge en gåvobok till kommunens alla fyraåringar, och valde Katten som inte hade något namn av Fumiko Takeshita och Naoko Machida. Jag har dansat bokstäver med kommunens alla elever i förskoleklass tillsammans med dansaren Daniel Staley. Samma barn har även fått en biblioteksvisning med mig och Bibblan Bibblansson, något som gjorts i många år i Sjöbo. Eftersom barnen älskar Bibblan ville jag bygga vidare på det, och en vårdag spelade jag, Bibblan, Margareta och Paula in en film i Sövde där Bibblan ville bada men istället läste vi poesi ur systrarna Adbåges Halsen rapar, hjärtat slår, rim för 0-100 år, och åt bullar. Sedan skrev jag en lärarhandledning till hur de i f-klass kunde jobba med poesi och det blev en poesiutställning som sitter uppe i kommunens bibliotek just nu.

jag läser en diktsamling som är bra

googlar för att se var poeten bor

vad huset är värderat till, när det är byggt

vet inget om pioner

vet inget om nätterna där

om klottret i busshållplatskuren                                                          

i stället för att skriva tittar jag på hemnet

det finns för många sönderrenoverade hus

Iris

Som tonåring var en av de värsta sakerna som kunde hända att ens troskanter syntes genom byxorna. (Jag skriver en roman om bland annat det.) Numera tycker jag snarare att det är bra. Kolla bara, jag bryr mig inte om vad ni säger.

Min dator är från 2014 och min telefon är från 2018 och detta är vad jag (vi) har köpt sedan vi flyttade in i huset:

Plommonträd
Äppelträd (Ingrid Marie)
Syren
Krokus
Tulpan
Ros
Dahlia
Smultron
Hallon
Jordgubbar
Höstanemon
Schersmin
Hortensia
Flox (blå)
Stjärnflocka
Röd solhatt
Oktoberaster
Kaprifol
Balkansippa
Vindruva
Kivi
Löjtnantshjärta
Trädgårdsnäva
Raspaster
Doftpion
Förgätmigej
Akleja
Rosenskära och blåklint som sedan frösår sig och jag hjälper dem på traven precis som med stockrosen som redan växte här nu blir det stockrosor på fler ställen i trädgården

Jag skrev Hästar och I det vilda parallellt under ungefär tio år. Såhär i efterhand ser jag dem lite som syskonböcker. De har blivit till i samma tid och det har också funnits småsaker som flyttat runt mellan manusen. Nu gör jag det igen, utan att jag planerat det och utan att jag riktigt tänkt på det, men det kanske är såhär jag gör då. Sedan några år tillbaka går jag mellan två texter. Det ena är en diktsamling som heter Eftersom natten och det andra är en roman som heter Det hemska vi har gjort. De växer och de slåss om min uppmärksamhet.

Jag kan inte fatta att jag i flera år ville flytta till landet men inte vågade. Alla timmar på hemnet varje dag. Jag var rädd att min längtan byggde ett luftslott och det värsta som skulle kunna hända var att flytta och inse att det var fel, att det jag längtade efter inte fanns, att landet inte lagade nåt. Så flyttade vi till slut och det var rätt.

Det dök upp ett sånt där minne på facebook. Det var Anna Axfors som skrev den 24 april 2016:

”Ny fet bok på Fame Factory!! Inte ’fet’ som i tjock utan fet som i ’tuff’ ni vet som ungdomarna säger 🙂 haha. När de inte sitter nedsjunka i sina skärmar och och paddor och allt va det heter och läser poesiböcker nedladdade gratis från Fame Factory Förlag då!!

’Deras andetag känns genom mörkret och väggarna känner jag att de andas. Huset är byggt i papper så tunt att det darrar aldrig har jag varit mera ensam. Aldrig har jag varit mindre ensam. Väggarna bågnar och bular. Sugs fram och tillbaka av andetagen. Huset blåses upp som en ballong. Lakanen luktar kropp och sömn. Jag undrar vad barnen kände/glömde när de dog. Blodet och polisens blå och vita avspärrningsband. Det är en fördröjning från dess att jag trycker på knappen på fjärrkontrollen till dess att teven byter kanal.’

Fame Factory presenterar nummer 014, DERAS ANDETAG KÄNNS GENOM MÖRKRET, ett mörkt, vackert mästerverk av Lisa Zetterdahl.”

Gud så fint av Anna A. Och tänk att den där texten blev en del av I det vilda sen, det hade jag ingen aning om 2016.

Trist att jag aldrig fått tillfälle att riktigt prata om att namnge sina karaktärer i någon intervju/scensamtal om I det vilda. Jag tycker att Katarina Fors överlag skulle behövt mer uppmärksamhet. Hennes namn är jag extra nöjd med, det karakteristiska med ett långt förnamn och ett kortare efternamn, det har så mycket.