VÅRDAGJÄMNINGEN

Jag har börjat med vanlig behå igen. Trodde nästan aldrig det skulle ske. Dels pga att amningsbehå är så skönt. Dels för att mina vanliga behåar har varit alldeles för små ända sedan början på sommaren 2017 då jag blev gravid. Men nu. Brösten är platta små taxöron tomma på mjölk. De är underbara såhär. När jag slutade amma läckte de mjölk i två-tre veckor, typ när jag bar Arvid blev det blöta fläckar på tröjan. Trodde inte mjölken skulle finnas kvar så länge men mina bröst ville tydligen inte ge upp så lätt. Men nu har vi passerat vårdagjämningen och jag insåg att det var dags. Vanlig behå, söka till universitetet, säga att diktsamlingen är klar.

REKLAM-T-SHIRTAR

Alla ord lägger jag i min diktsamling. Dvs jag försöker stryka dem så att bara det bästa ska vara kvar. Finns inget kvar att skriva dagbok av. Rensar hemma inför flytt. Allting som man kan göra sig av med. Under min uppväxt fick jag och min syster inte ha våra egna kläder på oss hos pappa, för vi hade katt hos mamma, när vi klev in innanför dörren fick vi byta om till långkalsonger och för stora reklam-t-shirtar. Det slog mig häromdagen att han hade kunnat köpa riktiga kläder till oss? Även när vi inte hade katt var vi tvungna att byta kläder, för har man en gång haft husdjur finns håren kvar i år. Nu smsar pappa bild på gullig katt som hälsar på hemma hos dem. Men han förstår inte alls när jag säger att det ju känns lite konstigt att de kan ha katt hemma nu, när de inte kunde ha oss. Det är väl inte nåt man ska skriva om egentligen. Men nu gjorde jag det. Spara eller rensa bort?

EN STATUSUPPDATERING

Mitt barn är ett år. Min pappa glömde bort min födelsedag. Jag har en storlek mindre i jeans än vad jag hade innan jag blev gravid. Jag har ridit i skogen med min syster. Vi ska göra det en gång i veckan från och med nu. Det är vår. Jag vill rensa ut en massa gammalt gröfs som inte ska få följa med i flytten till den nya lägenheten. Jag vill köpa saker till den nya lägenheten. Tex grytvantar, kom på det bara för att jag tänkte på hur Arvid stod och lade ner och tog upp sin favoritlegogubbe, en tjej med rosa och lila kläder, i vår grytvante. Jag har slutat amma. Jag måste sluta äta godis och bullar varje dag men jag vill inte det. Jag vill skriva färdigt min diktsamling och min novellsamling. Jag vill inte jobba. Jag är så trött att jag snart inte vet vad jag heter.  Gjahaa nom hduhdf fjh jfuurjdqh cj

LÄGENHETEN!?

Eh, va, har vi precis köpt en lägenhet??!!?! Samma man har bott där sedan huset byggdes 1937 tills förra året då han dog 99 år gammal. Då köpte en ung kille lägenheten, renoverade, men sen tog det slut med tjejen och de flyttade inte in. Kommer aldrig glömma hans ledsna uppsyn igår. Men nu, nu är det plötsligt vår lägenhet!!?! Efter elva år i denna min drömlägenhet, elva år uppe bland molnen på fjärde våningen, med fiskbensparkett, originalkök och inkaklat badkar, så ska vi flytta till första våningen, till en helt nyrenoverad lägenhet, vilket vi båda tycker är trist för vi har ju drömt om originalkök och gammalt rutigt kaklat badrumsgolv även när vi flyttar till större, men vi får vackra brädgolv och träd utanför alla fönster. Jag har alltid saknat att inte ha träd utanför fönstren. Och det blir lätt att gå ut och leka med Arvid, ser framför mig hur han leker på innergården medan jag står och lagar mat med öppet fönster och håller ett öga på honom samtidigt, hur vi alltid äter middag på innergården. Det känns sorgligt att flytta härifrån, jag har verkligen älskat den här lägenheten, men jag är så redo för nya saker, redo att gå vidare med livet. Redo för lån på banken, gulp.

WHEN LIFE GIVES YOU LEMONS YOU PAINT THAT SHIT GOLD

Det är svårt att skriva om det. De saker i livet som skaver och gör ont och har gjort så en tid. Men jag kan skriva om när både Arvid och jag var magsjuka. Henrik hade fyllt år och hade våffelkalas. När sista gästerna precis gått kräktes Arvid upp sin middag över hela sig. Då kände jag illamåendet komma. I flera timmar höll jag illamåendet i kroppen. Febern kom. När vi lagt oss gick Henrik upp ur sängen och satte på mig raggsockor för jag frös så mycket. Mitt i natten gick jag till slut upp och kräktes. Snart vaknade Arvid och ville amma. Jag var sur och svidig i halsen, men kunde inte dricka vatten, hade kräks i näsan och hög feber och ett barn som sög mjölk ur mig. Jag kände hur illamåendet som stillnat kom tillbaka. Visste att när Arvid ammat klart måste jag upp och kräkas igen. När han ammat klart gick jag upp och kräktes igen. Efter någon timme vaknade Arvid och ville amma igen. Brösten kändes tomma på mjölk. När han precis ammat klart och somnat om kräktes han ner vår säng. Medan Henrik tvättade Arvid och bytte pyjamas på honom bäddade jag rent och torkade madrassen med hårtork, låg över sängen och darrade och värkte av feber. Men det var ändå inte alls jobbigt på samma sätt som annat i livet är jobbigt.

2009

2009 vann jag Umeå novellpris och fick åka till Umeå på flott firande, ta emot pris, signera böcker, läsa ur min novell, träffa de andra pristagarna och juryn, där bland annat PO Enquist ingick. Vid middagen råkade våra fötter mötas under det breda bordet och han utbrast oj vad långa ben du har. Senare sa han att vi visst skulle ta samma flyg nästa morgon, och ville jag dela taxi? Nästa morgon delade vi taxi och sedan satt vi på flygplatsen och pratade skrivande och liv. Vi satt på olika platser i planet, men på Arlanda träffades vi och kramades hejdå. Det kändes som att nu händer det. Nu startar min författarkarriär. 2009 hade jag precis fått några dikter antagna att publiceras i 00TAL. Nu skulle jag snart få debutera tänkte jag. PO Enquist sa åt mig att skriva en roman. Jag har sedan dess försökt skriva en roman. Tills för några månader sedan. Nu skriver jag noveller. 2009 fick mamma veta att hon var sjuk. När hon ringde mig och berättade skulle jag precis ut och springa. Jag satte mig på golvet och pratade med henne och grät och Henrik kramade mig. Sedan gick jag ut och sprang, för det kanske ändå var skönt att springa av sig lite. Jag sprang alltid på kyrkogårdarna på den tiden. Så jag sprang bland gravstenar och grät hela springturen. Det var omkring 2009 som mitt vuxna liv började tänker jag. Även om det nu känns som att jag fortfarande var så liten när jag tänker tillbaka på det.

MAMMAS GULDHJÄRTA

Arvid är rädd för mina svarta ridstövlar. Han är rädd för Henriks gitarrer. Men han spanar ofta mot dem, och när han får spela på dem skälver hela han. När jag bär honom söker hans hand alltid fatt på mitt halsband, som en gång var mammas halsband, som jag har på mig varje dag. Ett guldhjärta. Arvid stoppar det i munnen och suger på det. Drar kedjan mellan tänderna. Det hjälper inte att jag säger till honom och tar det ur munnen på honom. Hans hand söker genast efter det. Mammas halsband. Jag saknade mamma så mycket på julafton. Jag saknar mamma varje dag, men ibland slår sorgen till och känns så stark och rå och naken. Vi firade med hela Henriks släkt och jag grät på toaletten. Jag hade fått trisslotter i julklapp av pappa, och någonstans i stöket av hela Henriks tjocka släkt tappade Henrik bort dem. En bagatell, ja, men det var liksom det enda som jag fick från min familj på julafton. Då gick jag in på toaletten och grät. Grät hela bilresan från firandet till Henriks föräldrar. Gick och lade mig direkt och grät flera timmar in på natten. Vet inte när jag grät sådär sist. Grät på tåget tillbaka till Malmö på juldagen. Jag har min nya familj med Henrik och Arvid. Det är så fint att vara en familj. Men jag sörjer att jag inte har min ursprungliga familj kvar. Den började gå sönder när jag var sex år och mamma och pappa skilde sig. Sen fick pappa en ny familj och sakta försvann vi ut ur den. Men mamma, Stina och jag var en underbar familj. Det är inte alltid lätt att vara en familj. Mamma och jag bråkade mycket när jag var tonåring. Men vi hade ändå alltid varandra. Och vi behövde varandra. Det var vi tre. Och vi var självklara. Nu är det bara Stina och jag kvar. När vi gick av tåget i Malmö på juldagen gick vi raka vägen hem till henne och Rory och firade tillsammans resten av dagen och långt in på kvällen. Där kunde jag njuta av mitt barns första jul. Där kände jag mig inte trasig. Men jag kommer alltid att sörja över att jag inte kan ta med mitt barn hem till mamma. Att mamma aldrig ska få träffa sitt barnbarn och att mitt barn aldrig ska få träffa sin mormor. Att Arvid inte ska få se var jag växte upp. Jag tror jag drömmer om att flytta till landet för att jag vill hem. Den där känslan när man går nerför backen från brevlådorna och det är sista gatlyktan och sen bara mörker men förbi päronträdets grenar sen lyser det så varmt från köksfönstret och man vet att mamma är där inne och bakar eller så tar hon ett bad med trosorna på huvudet för att hålla håret på plats. Det är som allt jag vill ha. Jag vill hitta den platsen för min nya familj. Henrik är i New York på konferens nu i en vecka så det är bara Arvid och jag hemma. Han pekar och pratar, som att han berättar vad han ser. En lampa. En annan lampa. Titta. Mammas guldhalsband.

DEN HÄR BISTRA TIDEN ALLTSÅ

Arvid säger mamma. Han är det finaste jag varit med om. Men jag kan inte pussa honom för jag har munsår. Den här bistra tiden alltså. Allting i lägenheten ser grått ut. Krukväxterna tappar sina blad. Någon av oss har hela tiden feber och snorar. Arvid rosslar. Jag äter så mycket pepparkakor jag kan för att bli snäll. Jag vill bara umgås med mitt barn och min kille alla andra människor är jobbiga. Jag är för trött för att orka med människor. Vi skulle lika gärna kunna bo på landet och känna doften av granbarr och mossa i skogen för jag orkar ändå inte umgås med folk och det är ju därför vi är rädda för att flytta, för att bli isolerade, men jag vill vara isolerad. Ligger i sängen och hostar och snorar och drömmer om att rida ut i östgötsk skog med ett tunt lager snö på marken, så pudrigt och vitt.

REDOVISNINGSPLIKT

Vigdis Hjorth – Arv och miljö (”Om man inte visste att det fanns två barn till, sa han, hade man kunnat tro att det var en vanlig harmonisk familj.” Det här är en uppgörelse med den dysfunktionella familjen. Jag läste den med samma hetsighet som den berättas i, av någon som äntligen får tala ut. Och obehaget satte sig i min kropp, igenkänningen, av hur det är att inte bli lyssnad på. ”Försoning, framhöll jag, och det bör min syster Astrid som jobbar med mänskliga rättigheter veta, sa jag, kan bara äga rum när alla parter i en konflikt får lägga fram sin historia, och att historien inte får bli för gammal, borde hon också veta som har jobbat med konflikten på Balkan. Men senast i förrgår sa Astrid till mig att hon inte kunde förstå att Bård som snart är sextio inte kunde lägga barndomen bakom sig, helt utan förståelse för att hans historia, hans barndom finns i hans kropp som livshistoria, hans egen, den enda.”)

Linnea Axelsson – Aednan (Fy fan rent ut sagt. Är helt tagen av den här boken. Den är så gripande och vacker. Denna tegelsten på 760 sidor är ett mäktigt diktepos om tre generationer samer, vars personliga erfarenheter blir en spegel för samernas moderna historia. Önskar att bokens tjocklek inte ska avskräcka någon, den är inte alls svårläst utan en bladvändare, med ett kort avskalat språk, så exakt frammejslat. Den är självlysande. Vill citera allt, men det går ju inte. ”Jag var tyngden / i stenen som ni tog / med er från kusten // för att lägga på / min grav // En sten varje sommar // tar ni med hem / till vinterladet / Nila och du // – // Mamma du smeker / det där ärret på min / brors panna / som om det vore en / viskning från mig // – // För att jag en gång / kastade ett vedträ / på honom // som träffade där” och ”Jag ser björkarnas / vridna kolmörka / ögon // – // Från diket längs / vägrenen // stiger köldens / råa jordiga / doft // – // På elskåpet slagord // Som de samiska / ungdomarna / sprayat dit”)

Burcu Sahin – Broderier (Debutdiktsamling om mödrar som syr och broderar och vårdar andras mödrar. Om arv och arbete och att lämna en plats och inte kunna det nya språket. ”skymning syster // måsar flyger över balkongen / trots att vi inte är nära / havet // vi vet inte / vem som fostrar vem // vi ärver tunga tyger i turkos / en symaskin / virknålar blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd // du kan inte laga din sorg” och ”vi leker under körsbärsträdet / ett vapen vrids ur någons händer / utomhusbadet engångsgrillarna köttet / frukterna filtarna / solstolarna” och ”vi ser solen gå upp // bäddar ner varandra / sidenöverkast / sjunger sånger / på språk / vi inte förstår // klipper håret i ojämna slingor”)

Sara Stridsberg – Kärlekens Antarktis (Ingen annan författare kan väl som Sara Stridsberg göra det svarta, fula och trasiga till någonting bedövande vackert. ”Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skymning, men ingen sol, ett brunaktiga regnljus som sjönk över landskapet. Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut. Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den, inte bilarna vi mötte på vägen, inte de upplysta telefonkioskerna vi for förbi, inte ljudet från radion där någon predikade med mjuk spinnande röst, det lät som en mässa. Klangerna skapade små bokmärkesbilder som slog in i mig. Där var jungfru Maria med den stora farliga ängeln, där var Maria med det lilla tjocka barnet som flög omkring vid hennes bröst på alla målningar, vinglöst men ändå utanför jordisk gravitation. Och där var hon till slut ensam, utan sitt barn, när han inte längre fanns på jorden.”)

Johanna Frid – Nora eller brinn Oslo brinn (Om svartsjuka, endometrios och Instagram. Skarpt och med svart humor. ”En långsam höstlördag, grå utanför fönstret. Jag låg i min säng med mobilen, Emil läste, förmodligen någon knastertorr tysk modernist i en dansk översättning som han dissekerade i sitt smala huvud. Jag hyrde en dyr andrahandsetta som stank kattpiss, men den låg åtminstone vid Folkungagatan och hade sekelskiftesfönster. Det var inte så farligt. Jag fick upp en bild där Nora satt tankfull vid ett fönster, restaurangen runt henne var pampig och tom. Tagen för någon timme sedan. ’Koser oss på den beste restauranten i Oslo’, löd bildtexten från Noras mor, och jag började gråta. Rakt ut, handlöst, hejdlöst. Ansiktet var en vattenfylld papperspåse som sprack. Den tänjde sig långsamt, sen: pang. Emil tittade upp på mig och satte sig med mig i sängen. ’Hur kan man vara så älskad, hur gör man för att bli sådär älskad’, frågade jag. Han höll om mig men jag märkte att han blev irriterad. Någonting förändrades i hans ansikte, något vid tinningarna. ’Jeg gider altså ikke snakke mere om Nora, Johanne, det gør jeg altså ikke.’ ”)