FÖRSKRÄCKLIG

Min mamma hade en gång en pojkvän som var rädd för mig. Det var mamma som berättade det för mig. Han tyckte att jag såg arg ut. Jag var ju tonåring, och i den fas när jag hade som mest smink, det byggde en barriär mellan mig och resten av världen. Tror mamma berättade det för mig för att det var lite lustigt. Inte för att såra mig eller försöka motivera mig att sminka mig mindre. Men det var där i samma veva som pappa sa till mig en morgon när han skjutsade oss till skolan, Cicci skulle inte till jobbet den dagen antar jag, och pappa sa att jag såg förskräcklig ut. Minns fortfarande hur hans röst verkligen menade det. Vet inte varför jag började tänka på detta, men kanske att det kunde bli en bra början på en novell. Går och samlar novellidéer. Går och samlar skrivlust. Går och samlar liv. (Inte damm! Men nu beställde jag precis dammsugarpåsar. Kanske det vuxnaste jag nånsin gjort i hela mitt liv. Mycket vuxnare än att få barn.)

REDOVISNINGSPLIKT

Zadie Smith – Swing time (En roman om en komplicerad vänskap mellan två flickor som drömmer om att dansa, men bara en av dem har talangen. Som tonåringar skils de åt, men som vuxna möts de igen, och deras drömmar har tagit dem till väldigt olika platser. Också en roman om klasstillhörighet, rasism och utanförskap.)

Aylin Bloch Boynukisa – Flickorganens genealogi (”det är svårt att säga något om ens ursprung / barndomar och bakgrunder / jag började med att emigrera men slutade som en immigration / i såret där jag fastnade / en svanslös katt sprang över gatan / sophögarna luktar hav i gränden / när jag / korsar gatan / stiger lukten in i mig / en lukt av svettigt segt hav som hänger ur träden som / torkat liksom gräset // metallrutschkanan osade fastbränd hud / detta var min barndom. / det var allt.”)

Emelie Novotny – Vänd rätt upp (Som att vara barn igen! Läsa hästbok och inte kunna slita sig. Bara det att mitt barn ligger bredvid mig. Om makt, sexualitet och hästar, och att hitta sin plats i världen.)

Ian McEwan – Försoning (Det är en av sommarens hetaste dagar när trettonåriga Briony ser sin storsyster klä av  sig och kliva ner i trädgårdens fontän framför deras barndomsvän Robbie.  Det blir starten på en dag som förändrar deras liv.  Vilken storslagen roman, och så omsorgsfullt skriven. ”Men alltsammans hade förstås bara varit hon – av henne och om henne, och nu var hon tillbaka i världen, inte en värld som hon kunde skapa, utan den som skapat henne, och hon kände hur hon krympte under den tidiga kvällens himmel. Hon var trött på att vara utomhus, men hon var inte redo att gå in. Var det verkligen allt som fanns i livet, inomhus eller utomhus? Fanns det ingen annanstans dit människor kunde gå? […] I upprorisk motståndsanda tog hon sig upp för den branta grässlänten mot bron, och när hon stod på körvägen bestämde hon sig för att stanna kvar där och vänta tills det hände henne någonting betydelsefullt. Det var denna utmaning hon riktade mot tillvaron – hon skulle inte röra sig, inte för middag, inte ens för modern som ropade att hon skulle komma in. Hon skulle rätt och slätt vänta på bron, lugn och envis, tills händelserna, verkliga händelser, inte hennes egna fantasier, antog hennes utmaning och gjorde slut på hennes betydelselöshet.”)

Richard Yates – Easter parade (Å vilken bok! Älskade den från första meningen: ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.” Romanen handlar om precis detta, systrarna Grimes liv, där Sarah tidigt gifter sig och Emily avundsjukt ser på, för att senare gå från relation till relation, medan Sarah låses fast i äktenskapet. Det finns så många bra ställen att vika hundöron vid: ”Hon sa inte ja, men hon sa definitivt inte nej. Allt han gjorde – även när han hjälpte henne att trassla loss ena foten ur trosorna – tycktes ske därför att det var en tvingande nödvändighet: hon var hjälplös och han hjälpte henne, och ingenting annat i hela världen hade någon betydelse. […] Hon kände sig öm och fuktig och tänkte att hon kanske blödde, men det värsta var rädslan för att de inte skulle komma på något att prata om. Vad pratade man om efter en sådan här sak? När de var tillbaka under en parklykta sa hon ”Är min klänning smutsig?” och sedan han mycket omsorgsfullt hade satt uniformsmössan på huvudet backade han ett steg och tittade. ”Nä, den ser bra ut”, sa han. ”Du fick inte ens gräsfläckar på dig. Är du sugen på en milkshake eller nåt?””)

Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich boy (En roman om tre generationers kvinnoliv. Om trauman som går i arv, och mödrar som inte kan ge den kärlek deras barn behöver. Jag är väldigt kluven till den här boken. Den är drabbande, psykologiskt insiktsfull, och frustrerande när man bara vill skaka om karaktärerna och få dem att ta tag i sina liv. Jag skrev av långa passager. Men så den slängiga och hafsiga stilen, både i språk, med massa ”liksom”, och i struktur då det känns som att saker introduceras och sen glöms bort, och nya element kastas in som inte nämnts tidigare. På slutet ville jag bara att den skulle ta slut. Inget gott betyg, tyvärr, och trist, för i början ville jag vika hundöron lite överallt.)

AWAY WE GO

Vi har varit på tågluff, tio dagar, genom det varmaste sommarsverige som jag någonsin varit i. Vi säger att det är som i filmen Away we go. Den handlar om ett par med bebis på väg som reser runt i usa och hälsar på vänner i sökande efter den perfekta platsen att bilda familj. Vi åkte först till Stockholm. Där var hett som i Bangkok. Vi badade på Långholmen och Reimersholme, satt på Eriks balkong när mörkret föll. Erik och Alex ville passa på att klättra när de kunde få sällskap av två klätterproffs, hehe. Me not so much, men nu börjar jag smyga igång klätterträningen igen sen graviditeten. Vi sa att de har väl ac på klättercentret. När vi kom dit såg vi personalen gå ut och fläkta sig. Oj då. Men det var nästan skönt att klättra, då tror man att man svettas pga träning, inte pga värme. Men stackars Arvid, endast iklädd blöja, och han klistrar mot våra svettiga kroppar när vi bär honom, hans kropp full av värmeutslag. Vi baddade honom med kalla dukar, han fick bada i Eriks handfat, och Henrik fläktade honom med sin keps när han skulle somna. Arvid var så snäll. Alla tågbyten, kånkande på packning och förseningar, tåg utan ac och alla nya platser att sova. Det var Arvids första besök i hufvudstaden. Han blev då även introducerad till obligatorisk fika med Bea när man är i hufvudstaden. Sedan åkte vi vidare till Hälsingland. Mellan Hudiksvall och Ljusdal, vid sjön Dellen, här ligger Olles föräldrars gamla släktgård, där släkten har bott sedan 1600-talet. Här blev det kvällsdopp, morgondopp, nakendopp, regndopp, ensamdopp, tillsammansdopp. Arvid som fick doppa tårna och gräva med dem i sanden. Henrik sprang sitt första lopp. 10 km på skogsstigar, men även över några volvosar, genom trånga rör, brännässlor, en jäkla massa lera och andra härligheter. Jag var mycket nöjd med att bara kolla på. Så fick Arvid en ny vän, Ida. Olle och Marias barn är tre månader äldre än Arvid, men kanske snäppet mindre, och ändå så mycket större när hon sitter på golvet bredvid Arvid, som bara kan ligga. Han blir lite blyg, försiktig, vågar inte prata lika mycket, rullar inte runt runt runt som han skulle göra om vi var ensamma. Sedan åker vi vidare till Sala och hälsar på Elin med familj. Jag träffar Elin alldeles för sällan. Och det är första gången jag får träffa Elins barn. Det känns lite som att träffa Stina och mig som barn, så som jag tänker mig att vi skulle ha kunnat vara. Stina snäll och gullig, jag lite mer sur och krävande. Sedan tar vi tåget igen. Tågförseningar igen. När vi ska byta tåg i Norrköping kommer Henriks föräldrar och hämtar oss med bilen istället, och sedan är vi i sommarstugan i några dagar. Hinner med att läsa, bada, gå långa promenader innan hettan växer med dagen, och åskan på natten. När vi kommer tillbaka till Malmö är det 29,6 grader i lägenheten och värmen vägrar gå ner. Vi har korsdrag hela nätterna och fyller badkaret med kallt vatten, ställer Arvids badbalja i sovrummet och fyller den med is. Pratar om vår resa. Om vi skulle flytta, var skulle vi bo? Om vi skulle ha ett annat liv, vilket skulle det vara? Vi har besökt bögarna med karriär i Stockholm, outdoorsmänniskorna i Hälsingland, kulturfamiljen i Sala. Okej, det blir väldigt fyrkantigt, men om man får generalisera, om vi pratar om det som en film. Vad skulle hända nu? I alla fall. Vi har haft det så bra!

I’M GONNA LOVE YOU LIKE I’M INDESTRUCTIBLE

Henrik sa Arvid blir rädd när du gråter. Vad ska jag säga till Arvid, när han är stor nog att jag kan säga, vad jag ska säga, att vi inte kan åka till hans morfar. Hur mycket berättar man för sitt barn om sina ärr? Jag dansar med Arvid, redan när han låg i magen dansade vi. Till Robyn: ”I’m gonna love you like I’ve never been hurt before, I’m gonna love you like I’m indestructible.” Några dagar innan han föddes introducerades Säkerts Dian Fossey. Vi dansar till Emil Jensens Samma märken. Den får mig att tänka på Henrik, att det var något vi såg i varandra, att vi kunde förstå varandras känslighet. Vad kommer vårt barn att få för ärr? Men vi dansar, och det är fantastiskt att dansa, med sitt barn i famnen. Vi dansar till Lars Winnerbäck, jag som inte ens tycker om Lars Winnerbäck, men raden: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom.”

PS

PS. Och Henrik också, såklart, han är också den som kan ta hand om Arvid bäst, men det här handlar inte om Henrik, det handlar om mig!

DET SLOG MIG JUST

Det slog mig just. Jag är mamma! Jag är den som känner honom bäst. Jag är den som kan ta hand om honom bäst. Det är så mycket i livet där jag alltid tänker att andra kan bättre, att andra vet, inte jag. Men inte nu. Det har tagit en stund att vänja sig vid att vara mamma. Det har varit en omställning. Det är så stort.  Även om jag får fler barn i framtiden så kommer jag aldrig vara med om det här igen.

RINGARUM

Först åka förbi pappas hus. Det ligger nära vägen. Jag kan kolla om de gjort om något, om det är någon i trädgården. Sedan åka förbi grusvägen som svänger av hem. Med skylten ”Fridhemsvägen” som pappa gjorde för många år sen, när han också bodde där. Att inte svänga in på vägen. Att fortsätta framåt. Det är bara fält sen, hagar, innan skogen kommer. Det går att vända sig om då, se vårt hus långt där uppe på kullen. Jag vågar inte komma dit. Men jag tittar på det på håll. Det står där. På håll ser det ut som vanligt. Jag kan tänka att mamma går där i trädgården, hänger tvätt och rensar ogräs, bara bikinitrosor har hon på sig, en bricka med kaffekopp och bulle, en bok som ligger och väntar i gräset. I förra veckan var jag i Ringarum. Vi åkte till ett hem som inte finns. Istället bodde vi hos Kanin-Britt. Hon bor precis vid skogsranden. Hon har en skylt nere vid vägen, formad som en kanin, med texten ”Kanin-Britt” och nosen pekar att man ska svänga in. Jag behöver inte säga att hon har många kaniner. En morgon såg jag en död kaninunge i en av burarna. Det fanns precis nyfödda ungar också. Vi var inte hemma men ändå var vi det. Jag har tagit med Arvid till mammas grav. Jag har fått promenera i solnedgång och dimma. Lukta på kvällsfukten. Titta på hästarna som smälter in i mörkret i hagarna. Somna till ljudet av syrsor. Vakna vid ett fönster mot äppelträdets skugga. Repa svarta vinbär till frukosten. Simma i min barndoms mörka sjö. Henrik tyckte nog mest det var jobbigt att vara vid sjön, föräldrar som skrek på sina barn och folk i Sverige-tröjor. Men han lät mig ha min nostalgi. Bäst var en eftermiddag när regnmolnen hängde tunga över sjön. När jag simmade ut var vattnet helt stilla och svart, långt bort över sjön såg jag regnet som kom närmare medan jag simmade mot det. Jag vände och simmade tillbaka när löven började rassla på träden och det slog upp vågor i sjön. Alla åkte hem. De klädde på sig under träden för att inte bli blöta. Men vi satt kvar under varsitt paraply (matchande, prickigt (haha)) och drack te ur termos. Arvid sov i vagnen med regnet pickande mot regnskyddet. Så började det åska.