Svante ville se på när de tog mitt blod, han höll mig i handen. Han sa att mitt blod var mörkare än hans, mitt blod var vinrött (som pioner, som natten), och han visade sitt skrapsår på knät för sköterskan och jämförde att det var en annan färg. Sedan räknade han rören till fem och konstaterade att det var lika många som han för han är fem.

Pappa berättar att när han på morgonen skulle ta på sig sina tofflor så kunde han inte få på den ena, det var någonting där i, det var en padda i den ena tofflan. Han berättade för personalen, men då var paddan borta. Den satt under sängen.

Kunde man byta ut den där Sellpy-lukten mot något mer spännande?

Arvid undrade vad Gustav Vasa dog av, och på den vägen lärde jag mig från läkartidningen alla infektioner han led av: kronisk käkinflammation, kronisk inflammation i mellanöra, osteomyelit som tydligen är en inflammation i skelettet, samt någon infektionssjukdom i tarmen. Kul att leva på 1500-talet. Det här att ha en kropp att vara en kropp. Själv tar jag just nu fyra olika läkemedel med kortison mot tre olika sjukdomar. Tacksam för icke 1500-tal. Tacksam om jag snart inte behöver känna mig fullt såhär mycket som en kropp.

Jag lovar att aldrig ha ett gult kök. Det är för många som renoverar i gult hemma. Vi kan inte alla vara så soliga.

”Det är som att tvätta bilen.”

/Pappa om att bli duschad på sjukhuset

Strök två rader i en dikt. Har grunnat på det i några veckor. Dansar av lättnad nu.

Mina palettblad har fått mjöldagg. Jag försöker att inte ta det personligt. Som med texten. Bara att den ju är personlig.

Att jag är vuxen, betrodd att köra bil, ha ett jobb, sköta en trädgård, handla på Ica själv. Det kan ibland kännas helt svindlande. Men när jag var barn trodde jag också att vuxna verkligen var vuxna, att de visste saker, att de hade slutat med dumheter som barn höll på med. Tex trodde jag att alla var tvungna att börja städade sitt rum förr eller senare för att få träda över den där gränsen.

Jag började gråta på föris vid lämningen idag. Det är ingenting jag brukar syssla med. Tror aldrig det hänt förut, förutom när vi skulle åka hem från USA och jag sa hejdå till Arvids underbara pedagog Kathy. När jag lämnade Svante på föris idag berättade jag att han inte fått i sig någon frukost. Vi kämpar på med att få i honom något om morgnarna, men ibland går det inte. Kunde han få nåt där? De andra barnen satt och åt. Men nej, det var ju inte beställt frukost till honom. Jaha, jag började visst gråta då och Svantes pedagog blev nog aningens förvånad och tröstade mig och sa att de skulle ordna nåt. Sedan cyklade jag hem med tårarna skvättande och jag kunde inte sluta. Jag visste inte riktigt att jag var så här deppad och stressad och pressad och ledsen över det svåra med att ge ut böcker, men det var jag visst, fast det behövdes en pedagog som sa nej till frukost för mitt barn för att jag skulle börja gråta över hur jäkla svårt det är att vara människa, att orka fortsätta, dag efter dag.