HEMSKT HEMSKT GLAD

2022 kommer min andra bok!!!! Och tillika första roman!! Jag vet inte riktigt vad den kommer att heta än, den har bytt namn några gånger under årens lopp, lite återstår att se. Men den ska bli till, tillsammans med it-lit förlag, och jag är hemskt hemskt glad för detta!

FÖR ÖVRIGT

För övrigt älskar jag att vara föräldraledig dagar som dessa när jag ligger i sängen med en bebis som ammar sig till sömns och sen sover tätt mot mig timme efter timme, och jag tittar ut på träden på innergården vars knoppar brister i rosa blommor utanför fönstret nu, svagt hörs fågelkvitter, och jag läser en bok och tänker mina tankar.

(Och jag lyckas att inte slöscrolla på mobilen, inte vara kissnödig, inte vara törstig, inte ha någonting annat som jag verkligen borde göra men om jag reser mig ur sängen för att göra det vaknar bebisen direkt och är ledsen så att jag ändå inte kan göra det.)

EN ÖNSKELISTA

Vad jag önskar mig mest just nu: 

Fler recensioner.

Äta socker.

Gå fort och riktigt långt i fin natur. Som när Arvid var sex månader och vi vandrade i Chamonix. Det är något av det vackraste, mysigaste och härligaste jag gjort. (Insert fler valfria adverb.) Packa ryggsäcken med det viktigaste som man behöver för en dagstur och sen ge sig iväg. Längtan i benen, doften av berg och tallbarr, svetten mellan brösten när man pausar för amning, vatten, en quiche lorraine och utsikt. Man behöver inte tänka så mycket utan bara gå. Man behöver inte vara på något särskilt sätt utan bara vara i naturen. Allting är liksom lätt när man bara behöver tänka på att gå och tänka på hur fint det är där man går.

Att sova ut. Ostörd sömn i timme efter timme.

Sen drömmer jag såklart om att klä mig lite snyggt och sätta mig på café och skriva. Skriva. Åh vilken grej. Men jag är liksom för trött för att på riktigt önska mig det just nu, det är mer att jag kan drömma om att en dag längta efter att skriva igen? Nu är det mer sömn jag vill ha. Och socker och recensioner. Och att gå långt. Och ett helt underliv förresten, det vore också kul.

ANGÅENDE LIVSKRISER

Förra gången jag var föräldraledig med bebis fick jag en livskris. Jag fick refuseringar på ett manus jag skickat ut precis innan han föddes. Och jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Vad skulle jag jobba med? Jag ville inte tillbaka till bokhandel, inte så mkt kvälls- och helgjobb, inte köpcentrum, inte sälja pennor. Det ledde till att jag började plugga till bibliotekarie. Den här föräldraledigheten med bebis får jag en livskris. Jag får inte refuseringar utan istället recensioner på min bok som finns i världen. Fantastiskt så. Jag funderar inte över vad jag ska göra med mitt liv. Men back to basic, klassikern: Var vill jag bo? Nu i formen av var vill jag ha min flock, var ska killingarna växa upp? Land eller stad, land eller stad, sd-styre eller s-styre, grönskande skogar eller asfalt, vänner eller ingen man känner, eldstad och pioner eller caféer och museer. Aaaah hemnet skona mig. Igår gjorde vi vår andra husvisning i tätt snöfall. Jag blev lite kär i en utsikt, en syrénhäck, en turkosmålad vägg och en eldstad. Och skogen bara bakom knuten. Men hur mycket ska man kompromissa när man hittar rätt? Är det tex viktigt att veta säkert att alla i familjens sängar får plats och likaså var gör vi av kläderna? Här i Malmö har vi lyxen av två rejäla garderober som man kan gå in i till och med. Det vore ok att vänta, men det är ju det här med att man behöver jobb för att få lån, och tjänstledig för studier är inte ett jobb, och den dagen jag behöver säga upp mig från mitt fasta jobb för ett vikariat som bibliotekarie är det heller inte mycket att komma med till banken. Ja lite ska man ju ha att grubbla över.

FORTSÄTTER

Vi har varit och tittat på ett hus. Det var inte hemma. Men vi lärde oss något om vad hemma är. Jag älskar att ha en familj som vill till skogen även om det blåser och regnet hänger i luften. Jag älskar inte alltid att ha en bebis som säger alltid alltid alltid alltid alltid. Nej han säger inte så. Han kan inte prata. Men jag tror att vi har varit mer än några meter ifrån varandra vid två tillfällen sen han föddes. Idag har jag varit lite galen pga det. Pga att jag samtidigt vabbat högst frisk treåring. Pga att jag samtidigt styrt med intervju till tidningen Ridsport. Det här att min bok läses och uppmärksammas känns fortfarande konstigt. Men vi fortsätter med det va?

SORGEN DJUPANDAS GENOM RADERNA

Så fin recension av Hästar i Sydsvenskan, av Maria Küchen. Hurra!

Bara den här ingressen, kan man få en finare ingress?:

”Sorgen djupandas genom raderna i Lisa Zetterdahls ’Hästar’. Maria Küchen läser en debut som får tårarna att rinna.”

Och två citat ur recensionen:

”Från det förflutna förflyttar sig sedan diktjaget till ett ’nu’ där sorgen tycks ha sprängt språket. Orden sprider sig visuellt över sidorna, bildar enstaka öar i ett hav av stumhet, när den nu vuxna flickan går igenom sin mammas saker och minns hur hon gjorde det förr: ’Får jag ärva den här när du dör?’ Också här speglas den lilla världen i den stora – mammans gröna clipsörhängen, öarna av plast som flyter i oceanerna.”

”Zetterdahl lyckas fånga stora känslor med nerskruvade medel. Barnets ömtåliga hjärta och den vuxnas avslipade klarsyn hjälper henne navigera genom språket, som förblir både svekfullt och bärande. ’Mobilens ordlista skriver räknar i stället för saknar / jag räknar dig / du är min enda mamma’, läser jag på sista sidan. Tårarna börjar rinna. När jag tänker efter var det faktiskt länge sedan en debutdiktsamling fick mig att gråta.”

Hela recensionen finns här:

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-29/lisa-zetterdahl-fangar-sorgen-over-en-dod-mamma