När vi flyttade hit sa vi direkt att det var trist att det gamla bageriet var stängt och hade varit det i många år. Men i de gamla lokalerna har det nu öppnat ett nytt bageri/konditori! Med det eminenta namnet Lundins kaffebröd i Löberöd. Vi har redan blivit beroende av deras rågbröd och hemmajobbandet blir genast ännu roligare när man kan cykla och köpa sig en bulle. Kom till Löberöd och fika! Det är på landet det händer. (Och för övrigt hade vi en rovfågel i växthuset igår.)

Svante: Ska boken vara här hemma eller på ditt jobb?

Jag: Den ska vara både här hemma och på mitt jobb.

Mvh bibliotekariens barns funderingar

I höst ska jag äntligen släppa bok igen, som jag har längtat! Efter en diktsamling och en roman får jag äntligen titulera mig barnboksförfattare också.

https://www.nok.se/titlar/allmanlitteratur-barn-och-ungdom/nar-mamma-inte-fick-plats/b50085d7-3136-40de-ac0c-1899c1449721

Jag plockade dahlior från vår trädgård och vi körde dem sisådär 46 mil. Vi satte en bukett dahlior från vår trädgård på mammas grav.

Jag bar mammas sandaler på mitt bröllop. Jag har burit dem varje sommar sedan mamma dog. Nu ligger de i soptunnan. Livet måste fortsätta. Nästa sommar ska jag välja mina egna sandaler hur ogärna jag än vill.

”Vi leker mamma, pappa, barn! Pappa är pappa, mamma är mamma, jag är Aron och Arvid är Stellan.”

”Jag kanske ska bli en ankmatare när jag blir stor.”

”När ska ni ha snippan i snoppen nästa gång? Jag vill att vi ska få en bebis.”

Sakerna Svante säger.

Och blommorna blommar, Henrik svettas med fönsterrenovering, barnen lär sig åka skateboard, jag rensar ogräs och flyttar om bland perenner, jag är så nära mamma när jag går i rabatterna, tänker på dikter jag skrivit och dikter jag ska skriva, mitt hår är långt, det blir min tur att måla karmar, sen badar vi och Arvid lär sig att flyta på ytan i några simtag och inte bara simmar under vattnet, vi testar att vandra skåneleden och det går, vi har fyra olika stora ryggsäckar som i varierande grad bärs av olika familjemedlemmar i Klåveröd, jag har plötsligt så stora barn som jag kan läsa Bröderna Lejonhjärta med, och Arvid frågar ”men vart kommer Tengil, han kommer väl också till Nangilima?”, om kvällarna när barnen somnat faller mörkret i trädgården och vi dricker drink och läser bok och pratar medan stearinljusen brinner ner snabbt i vinden även om den är försiktig och tunn.

Den skånska sommaren alltså. Jo barnen blir osams också. Men när vi bodde i Malmö ville jag alltid åka bort på somrarna. Nu är jag så nöjd med att vara hemma. Det är på nåt sätt ovant.

Oändligt är vårt stora äventyr, och Italien är ljuset i tunneln! Löberöd – Trelleborg – Rostock – Töging – Penone – Ranzo – Oberau – Wittenberg – Rostock – Trelleborg – Löberöd.

Resdagarna: Vi började med nattfärjan, många ljudböcker på autobahn, en natt i Bayern bredvid en kyrka där vi var inne flera gånger, genom ett regnigt Österrike, sedan Italien!!!

I Penone bodde vi i en brant bergssluttning (som det var på håret att det gick att köra bil uppför) omgiven av vinodlingar och en balkong att läsa på när barnen somnat (i ljuset från mobilens ficklampa när inte måne eller limoncello räcker).

Vi åt på en pizzeria och när Svante tyckte det var dags för efterrätt frågade han en extra gång hur man sa det egentligen och sen gick han ut i köket och bad om sorbetto. Servitören kom till vårt bord för att höra om vi ville ha något mer, och berömde Svantes perfekt italienska uttal. Så lätt det kan vara att ta för sig av världen ibland när man är fyra år.

I bergsbyn Ranzo bodde vi längst tid, men jag hade gärna stannat längre. Vägen dit var galen, så smal slingrade den sig många kilometer uppför en bergssida med otrolig utsikt. Svante gick ut på morgonen och drack sin espresso och lockade på grannens katter. På kvällen tog vi en promenad till hästarna och åsnorna. Det här är en ny favoritplats i världen.

Vi ville ut och vandra och Svante var trött efter några meter då det gick brant uppför och fick bli buren på Henriks axlar. Hur man får sin fyraåring att vandra? Efter några kilometer löste det sig, man leker Ronja Rövardotter! Arvid var Birk, Henrik Borka, jag Ronja och Svante Mattis, som galopperade runt på sin häst och sköt vildvittror och knektar, medan vi sjöng för att skrämma björnar. Andra saker vi gjorde var att klättra såklart! Bästa ställe var Falesia dimenticata, med otrolig utsikt även för den som säkrade eller lekte. Och givetvis badat, i fantastiska turkosa bergssjöar. Henrik gillar Gardasjön men jag tyckte pyttelilla Lago di lamar var bäst, högt upp på ett berg, med stora silvriga fiskar som simmade runt (och fastnade på bild!). Arvid kan inte simma riktigt än dvs han kan simma under vattnet så det gjorde han tills läpparna var blå.

Hemresan blev en natt i Österrike och en natt i Luthers födelsestad, en Svante med hög feber, sedan dagfärja och när kvällen kom varm choklad och högläsning av bok i solnedgången och komma hem trötta i mörker och dimma.

Mamma när jag saknade efter dig la jag mig i stora sängen på din kudde och grät.

Sa Svante när jag kom hem från jobbet. Sen snorklade han och Arvid i badkaret.

Men nu är det semester, jag kan nästan inte tro det, jag ska försöka stressa av.

(Don’t grow up it’s a tr (utsuddat slut) stod det i ett klassrum när jag var ute med läsambassadörerna)

Igår morse hittade jag våra fågelungar döda på gräsmattan. Jag skriver våra men det är de givetvis inte, de är sina föräldrars, sina egna, men varje morgon när vi ätit frukost har vi sett föräldrarna flyga fram och tillbaka med mat åt dem. Nu hade en grannkatt lyckats hiva ut dem ur fågelholken, som Arvid gjorde precis innan vi flyttade hit, den är målad i rosa, grönt, gult och blått. Katten hade bitit av huvudet på alla utom en. Jag och barnen begravde dem. Arvid grävde en grop och Svante och jag samlade ihop deras små kroppar, benen som spretade, är det här en magsäck mamma?, jo det är nog det, och titta där ligger en näbb. Vi lade dem i jorden och jag sjöng tryggare kan ingen vara. Jag var helt gråtfärdig. Jag tänkte på alla döda palestinska barn. Jag tänkte att alla barn är våra. Mina barn sprang i väg och lekte men jag satt kvar vid graven och sjöng tryggare kan ingen vara en gång till.

Snart har jag jobbat mitt första år som barnbibliotekarie och jag är så tacksam för det här jobbet! Jag har tex haft 30 sagostunder på kommunens förskolor utklädd till troll och läst Det är jag som är trollet av Jenny Bergman och Lotta Geffenblad. En fantastisk bok som jag nu kan nästan utantill, och underbart att träffa alla nyfikna, frågvisa och lässugna barn. Jag bestämde mig också för att jag ville ge en gåvobok till kommunens alla fyraåringar, och valde Katten som inte hade något namn av Fumiko Takeshita och Naoko Machida. Jag har dansat bokstäver med kommunens alla elever i förskoleklass tillsammans med dansaren Daniel Staley. Samma barn har även fått en biblioteksvisning med mig och Bibblan Bibblansson, något som gjorts i många år i Sjöbo. Eftersom barnen älskar Bibblan ville jag bygga vidare på det, och en vårdag spelade jag, Bibblan, Margareta och Paula in en film i Sövde där Bibblan ville bada men istället läste vi poesi ur systrarna Adbåges Halsen rapar, hjärtat slår, rim för 0-100 år, och åt bullar. Sedan skrev jag en lärarhandledning till hur de i f-klass kunde jobba med poesi och det blev en poesiutställning som sitter uppe i kommunens bibliotek just nu.