WHEN LIFE GIVES YOU LEMONS YOU PAINT THAT SHIT GOLD

Det är svårt att skriva om det. De saker i livet som skaver och gör ont och har gjort så en tid. Men jag kan skriva om när både Arvid och jag var magsjuka. Henrik hade fyllt år och hade våffelkalas. När sista gästerna precis gått kräktes Arvid upp sin middag över hela sig. Då kände jag illamåendet komma. I flera timmar höll jag illamåendet i kroppen. Febern kom. När vi lagt oss gick Henrik upp ur sängen och satte på mig raggsockor för jag frös så mycket. Mitt i natten gick jag till slut upp och kräktes. Snart vaknade Arvid och ville amma. Jag var sur och svidig i halsen, men kunde inte dricka vatten, hade kräks i näsan och hög feber och ett barn som sög mjölk ur mig. Jag kände hur illamåendet som stillnat kom tillbaka. Visste att när Arvid ammat klart måste jag upp och kräkas igen. När han ammat klart gick jag upp och kräktes igen. Efter någon timme vaknade Arvid och ville amma igen. Brösten kändes tomma på mjölk. När han precis ammat klart och somnat om kräktes han ner vår säng. Medan Henrik tvättade Arvid och bytte pyjamas på honom bäddade jag rent och torkade madrassen med hårtork, låg över sängen och darrade och värkte av feber. Men det var ändå inte alls jobbigt på samma sätt som annat i livet är jobbigt.