Jag blev hemskt glad över den här fina, lilla recensionen av I det vilda av Feelbadbibliotekarien på Instagram:

”Första delen är en obekväm barndomsskildring där Ester testar både bästisar och gränser. I andra delen passerar en av grannarna alla gränser för mänsklighet och romanen övergår i obeskrivligt vansinne. I tredje delen går Esters kanin slutligen sitt öde till mötes. 
Efter flera dagar har jag ännu inte riktigt återhämtat mig. I det vilda är obekväm, obeskrivligt otäck vansinnigt bra. Läs den bara! 🐇”

När jag plötsligt hör mamma. Hur glad hon är. Hur stolt hon skulle vara. Hon skulle lysa. Hon skulle dansa och småsjunga på ett sätt jag tyckte var så töntigt en gång i tiden. Hon skulle vilja prata om passager i texten som jag förr hade varit obekväm med att prata med henne om, men nu vet jag inte längre hur jag hade känt. Hon skulle köpa min bok till alla sina tjejkompisar. Och jag är på väg att börja gråta på caféet där jag sitter nära jag tänker på det.

Jag minns alla mina intervjudeltagare och hur jag brukade prata på zoom med dem. Utan dem ingen uppsats, så tack ni numera anonymiserade hjältar som ställde upp! Nu är masteruppsatsen godkänd och klar, jag är redo för pension, nåja iaf väldigt redo för skönlitterärt skrivande istället.

Det finns psykologer och det finns personal shoppers.

Men hur vore det med någon som hjälpte en bena i var man eg ska bo

och sedan hittar ett hus som matchar ens stjärntecken eller nåt.

När Stina fått en sadel med trasig bom med sig hem från stallet då den inte längre var något att ha. Hon lade den över en bock i trädgården och sen mest bara satt hon där i den trasiga sadeln.

Det är en situation och en stämning som jag så mycket kan sympatisera med.

Det är livet (som barn) i en enda bild?

”Först var jag snorig men så ville jag göra nåt roligare än det så nu pärlar jag istället.”