Jag är så trött på män. Deras makt, deras våld, deras självklara sätt att ta plats. Jag blir gråtfärdig av attentatet i Trollhättan. Jag blir gråtfärdig när jag hör på radio om en tjej som blev våldtagen, sedan kallad hora av ett killgäng på skolan och till slut hängde hon sig med ett hopprep. Jag blir gråtfärdig av SD-snubbar som ska trycka upp sin obehagliga världsbild i mitt ansikte. Jag blir gråtfärdig av IS och deras terror. Jag blir gråtfärdig av världen. När jag vill ta en paus och cykla genom Pildammsparken och andas lukten av blöta höstlöv möter jag istället stora klungor män på väg till fotbollsmatch, de går bredbent, armbågarna ut, höga röster, de fyller ut hela vägen, men jag cyklar rakt mot dem och plingar och plingar för jag vägrar att de ska ta allt detta utrymme.