Årets första kvartal, och det måste vara mer än förra årets samlade läsning? Vill inte gå tillbaka och räkna efter. Men det säger mkt om förra året, och om detta året.

Andrea Lundgren – Den underjordiska solen (”En annan vi pratar om är han på NO:n som luktar blodpudding. En gång drog han upp Mikaelas behåband som halkat ner på axeln. Hon blev stel, men alla skrattade så hon skrattade också. Jag borde sluta ha täckbyxor i skolan, ingen annan har det. Men det var tjugofem i morse och blir alldeles korvigt under byxorna med långkalsonger. Vår buss kommer nästan först ändå, det är inte så farligt. Jag tar av dem när jag kommer till skåpet. Jag är så less på att prata, när det här är slut ska jag vara tyst resten av livet.” Är den spretig? Det tar lång tid för mig att hitta tråden. Sedan briljant skrivet om att vara ung, i skildringarna av skolan. Skogen och det smutsiga, det svåra med att leva, men jag trodde nog att det skulle handla mer konkret om att vara bergtagen, själva tagandet, kanske mera saga? Det var kanske därför jag hade svårt att komma in i den.)

Ellen Strömberg – Vi ska ju bara cykla förbi (”Det är precis som på film när vi kommer fram. På gräsmattan ligger två miljarder cyklar omkullkastade och på garageuppfarten står lika många mopeder. Det hörs hög musik inifrån och runt trappan står ett gäng och röker. På studsmattan ligger en kille och en tjej och hånglar. De ser ut att ha glömt var de är, för tjejen försöker klättra upp över killen. Det är svårt att inte stirra på dem.” Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2022. Spot on i att vara tonåring och hitta sig och sin plats. Men liiite för duktigt tillrättalagt samtidigt (på slutet??))

Joakim Rask – jr2 (”när mycket vitt pollen-ludd / faller / från träden / tänder några ungar / eld på det / det är fint / de är tydliga / med sina krossade drömmar” På nätbokhandeln står det: ”jr2 sparkar in dörren till ett förseglat pojkrum. Mellan drivor av smutstvätt och demolerad elektronik strålar en naken och patetisk smärta.” Mkt lockande va?)

Daniel Mårs – Min totala njutning (Skriven för att ligga till grund för storskalig performance på Lilith Performance Studio, som jag också såg. Det var en stark och omvälvande upplevelse, men poesin uppfattade jag som mer i bakgrunden, därför kändes det också givet att läsa boken, men nu saknar jag intensiteten, den starka stämningen, från performancet. Åh man skulle läst den på plats, så skulle det ha gjorts.)

Anna Axfors – En dag i öknen (se ett tidigare, separat inlägg kanske)

Emma Eriksson Olsson – Stängningsdags i mindre tätort (”I norra hörnet är stängslet öppet / för nattbad på ortens friluftsbad / det sägs att varje människa / bär en egen trädgård / en värld / en skog / ett mindre hav // i halva livet har vi bara väntat / mopeder rusar / ivrigt iväg / trimmade hjärtan i sommarnatten”)

Ia Genberg – Detaljerna (”Efter febern skriver jag igen, som när ett gammalt efterlängtat sår slits upp och börjar blöda, och det blir väl ett ofullständigt pussel antar jag, bilderna av andra och vem det är som egentligen porträtteras. Vid någon av gravarna brukar Sally plocka fram en termos och skåla med kaffemuggarna mot stenarna omkring. ’Snart är det försent’, säger hon och räcker mig termosen. ’Vi måste därför anstränga oss till det yttersta.’” Jag läser den ett år efter alla andra, det är okej, den var värd att vänta på. Samtidigt blir jag också lite förvånad att den blivit så hyllad, den är ju faktiskt inte en ”traditionell” roman, det där som debatteras vad en roman är, får vara, här med sina fyra personporträtt. Jag tyckte om tonen, tiden, och den gjorde mig sugen på att skriva.)

Hanna Hallgren – Ensamhetsträning med Majken Johansson (Jag gillade den mycket! Den växlar mellan det berättande och det mer täta poetiska. ”All tid jag lagt för att ta mig så långt bort som möjligt från denna plats, som både är en början och ett slut.” och ”Det var en stad dit hon for med hopp om att bli till. Att resa för att komma fram till sig själv, som vore det möjligt. Då visste hon heller inte att människan liknar en rysk docka, att människan har många människor inom sig. Möjliga berättelser som av någon anledning, ibland flera, begrovs till förmån för andra. Vi bär askan av de vi kunde ha blivit och saker vi kunde ha sagt.”)

Ingela Strandberg – Ingenstans mitt segel (”Jag tycker mycket om mitt förflutna / Det är det enda jag äger som bara är mitt / Jag tycker om barnet som var jag / Hon leder mig inte men påminner / mig om sånt jag glömt / Om honungsstråket genom kroppen / Om mörkrets offerplatser / Om vårt kungarike / Om trasigheten / Om spiran vi räddade ur kaos / Jag håller om hennes smala handled / Om cykelstyret och månen”)

Kerstin Ekman – Händelser vid vatten (”Men han visste också, kände på spänningen i deltamuskeln hur ensamt det hade varit. Hur långa vintrarna. Hur ljusa de sömnlösa sommarnätterna. Hur hon suttit och läst i timmar i den lilla kammarn som nu var förlängd med en sovrumsdel. På Aagots systers tid hade det varit bagarstuga.- Kan du lägga in ett par ordentliga klabbar nu så det håller sig ett tag, frågade han. Hon hade elvärme men bekände att hon inte ville vara utan spisen.
– Hur klarar du veden?
– Jag köper. Och får hjälp med klyvningen också. Björne Brandberg är min hustomte.
– Är det sen den där gången?
Hon nickade. Då såg han att hon grät tyst och han var säker på att hon inte gråtit för det döda barnets skull på mycket länge. Kanske inte på åratal. Det töar i oss, tänkte han. I mig med. En massa längtan.” En enda fördel med att vara sjuk: jag såg serien två gånger på raken och sedan läste jag om boken. Läste den för kanske 15 år sen, och det var på tiden att läsa om.)

Sorin Masifi – Staten, systrarna, dikten (”De dödas signalement är det de tar med sig”)

Karin Tidbeck – Minnesteatern (Jag läser typ aldrig fantastik, och det var inledningsvis motigt, ja väldigt, tvingade mig ärligt talat att fortsätta några kapitel innan jag sen skulle få ge upp, tills jag plötsligt fattade galoppen och sen blev både imponerad och tagen! En så tät text, poetisk på ett liksom väldigt direkt och konkret sätt, och stämningen, och hur författaren får ihop berättelsen så snyggt, yes. Det är en saga, en Alice i underlandet eller Momo och kampen om tiden. Dessutom ascoolt att Tidbeck började skriva på engelska och blev stor utomlands, när den svenska marknaden inte brydde sig, så att romanen sedan blivit översatt till svenska. Coolt, ja. ”Det var bästa tiden på året, bästa tiden på dygnet, när allting levde men allting sov, när solen hängde alldeles under horisonten och himlen var ljus. Det skulle ha varit det perfekta ljuset för att dansa, om han varit ung. Nils nynnade på sin sång, en-två-tre-fyr-fem, en-två-tre-fyr-fem-sex, och knackade takten mot armstödets trä, men kunde inte begripa var han hade lärt sig melodin.” )

Marie Hållander – Stubbrötter (”Vi fick inte rötterna med oss, / vi fick stammen. // Vi är stammen. // Vi flisades, / massades / plankades. // Spriddes över allt. // Vi blev ett bord. / Bjälkar. / Så blev vi. / Stabila som tungt virke som fraktades / med lastbil / och buss / in till Staden.”)

Axel Winqvist – Den sista människans leende (”hur kunde åren gå? / hur kunde berget vara så mjukt under mina fötter // allt sögs ner i svarta hål, / loftgången vek sig under mammornas gång // vi tog skydd i underjorden, i denna svagt upplysta trädgård – // en bunker har sitt eget ljus – / en mänsklighet har sin egen glädje //  sen slutar det –”)

Athena Farrokhzad – Åsnans år (”Hur kan jag vara din mamma när jag / själv är ett barn, frågar jag min dotter” … ”Och om ditt fölhjärta brister / lagar jag det med min tungas klister”)

Helena Boberg – Röd melankoli (En bok att läsa flera gånger, där texten är levande och växer. Blev lite imponerad tror jag, hur orden används och betydelsen växer och samtidigt är det både något begripligt och obegripligt över det. ”Jag skriver från en tyst fläck / diande / en utnött sorg / vill utrota / det sjuka / och det friska”)

Johanna Holmström – Handbok i klardrömmar (”Silja hade inte kunnat sova på snart nog en vecka. Hon kände det i hela kroppen, att det började vara nära. Fostret pressade med huvudet mot bäckenbenet med hela sin tyngd och det var som att varje steg förde henne neråt, neråt, snart vadande i mull och sandjord till knäna och sedan lägre, midjan, bröstkorgen, halsen, jord i munnen, mot ögonen och snart bara ett mörker mot ansiktet och över huvudet. Hon hade försökt skrika men det enda som kom ut var kvillrande glada statusuppdateringar på Facebook.” En av de obehagligaste noveller jag nånsin läst återfinns i denna bok. Överlag mycket obehag här.)

Matilda Södergren – Överlevorna (Omläsning. Vissa rader satt fortfarande kvar i mitt minne. ”Du stoppade mig i munnen som plommonet rakt från grenen. // Jag ville vänta med att sätta ord på alltihop / tills det var helt och hållet förlorat för mig.”)

Jonas Rasmussen – Det hemska vi har gjort (Vilken ljuvlig titel. Ett litet häfte koncentrerad litteratur i Svavel-serien. Dikten tar avstamp i psykiatrins självskattningstest för depression – MADRS. ”Ibland kommer ett annat språk, med eget egenvärde, och tränger in i oss, men det sker så sällan att det inte bekymrar oss.” (Och nu har jag frågat om jag får sno titeln till ett litet projekt jag har…))