EFTERÅT

Efteråt är kroppen som ett hål.

Som ett stramt broderi mellan benen.

Ett hål tvärsigenom magen och ryggen. Bebisen är ute och en byggkloss saknas. Kroppen håller inte ihop.

HASSELMUSEN

Den 24 februari kl 03.50 föddes han. Bara tre timmar och femtio minuter från det datum han var beräknad. När han kom ut var det direkt som att jag kände igen honom, det var så självklart att det var just han som var vår. När han kom ut var det direkt tydligt att han inte hette Zorro längre. Nu var han verklig och redo för sitt riktiga namn. Han ska ha ett namn som passar en hasselmus för han är min lilla hasselmus. Jag kallar honom hasselmusen, sniff, sniffy, snusmumriken eller snorkfröken. Han är ett litet sött djur med söta ljud. Han gnäggar, kvittrar, piper. Ibland grymtar han lite som en griskulting när han är hungrig eller ledsen. Han har en perfekt liten mun, de vackraste ögonen, de gosigaste kinderna och duniga hår på öronen. Jag är så kär. Och att se hur kär Henrik är i honom är nästan ännu finare. Sen var förlossningen lite speciell. En lång historia hyfsat kort: Natten till den 17 februari vaknar jag med molande mensvärk. Väcker till slut Henrik och säger: ”Snart har vi en bebis.” Natten till den 19 februari väcker jag Henrik när jag ropar från toaletten: ”Jag blöder!” Vi åker in till förlossningen för att kontrollera så att det inte är moderkakan som blöder. Men det visar sig bara vara en lite större teckningsblödning. Jag är öppen 1 cm, barnmorskan kan känna på bebisens huvud. Natten till den 21 februari vaknar jag med lite starkare förvärkar. Henrik följer med ut i badrummet där jag lägger mig i badkaret och liggduschar. Senare kan vi somna om. Natten till den 22 vaknar jag återigen av förvärkar, men väcker inte Henrik utan går upp och liggduschar själv. Under den 22 får jag spridda förvärkar under dagen. Det är min åttonde dag i sängen pga att jag är så trött. Nu börjar förvärkarna ta i lite mer och jag får börja träna på att slappna av och andas. Vid midnatt, när vi går in i den 23, då bebin är beräknad att födas, blir värkarna starka och regelbundna. På morgonen den 23 åker vi till förlossningen. Jag har ont och känner mig redo för att prova lustgas. Hade aldrig trott att förflytta sig från sin egen säng till en sjukhussäng skulle kunna kännas så mycket som ett Mount Everest. Jag får ta tre jobbiga värkar bara på den lilla futtiga taxiresan. Men så fort vi är inne och jag har CTG påkopplat på magen tar värkarna slut. Och trots att jag får promenera runt en massa inne på förlossningen får vi inte igång dem. Allt är stilla och lugnt. Det är det mesta som jag har rört mig på flera dagar. Jag stannar framför en spegel i korridoren och konstaterar hur hemsk jag ser ut i håret. Jag är öppen 3 cm. Men nu får vi åka hem igen. Vi blir tillsagda att komma tillbaka om vattnet går eller när värkarna är regelbundna 3 på 10 minuter. Vi åker hem, och värkarna kommer tillbaka. Starka, men aldrig regelbundna. Jag äter alvedon, ligger i sängen med varmvattenflaskor mot korsryggen, är uppe och går för att hjälpa bebin att trycka på så att jag ska öppna mig snabbare, tar lååååånga bad, lyssnar på Enya. Hela tiden lyssnar vi på Enya. Det är inte något vi planerat, bara jag som plötsligt vill. Det är en lång dag. Jag säger till Henrik att om han vill ha fler barn så är det han som får bära dem, detta gör jag inte om igen. Efter midnatt ringer jag förlossningen och säger att jag inte orkar mer. Jag är helt slut. Darrar ända in i ben och märg. Orkar inte försöka slappna av längre. Orkar inte jobba med andningen längre. Förlossningen säger att latensfasen kan vara lång, men jag är välkommen in för att få med tabletter hem att sova på. Kl 01.55 tar de emot oss på sjukhuset, på BB-avdelningen då det är de som lämnar ut tabletter, och de börjar med att kolla CTG och om det hänt något i öppningsarbetet. Jag är då 10 cm öppen. Redo att börja krysta. När barnmorskan säger det börjar jag gråta av lättnad! Det som de flesta gör med lustgas och epidural gjorde jag hemma med Enya och badkarsbad. Crazy hippie jag är!!! Helt ofrivilligt dessutom. 02.50 skrivs vi in på förlossningen, och 03.50 kommer han! Tänk om vi fött hemma… Jag hinner bara få börja prova lustgasen, äntligen, när de tar hål på hinnorna, och vid första värken därefter känner jag bebisen glida neråt inuti mig. Vi är då ensamma på rummet och jag skriker in i lustgasmasken att Henrik ska larma, för nu kommer bebisen! Personalen kommer springande ändå, för hjärtljuden har samtidigt gått ner, jag förstår inte det då, det är först en stund senare som det går upp för mig och jag frågar om bebisen mår bra eller om det är bråttom. Men bebin mår bra. Och nu får jag börja krysta. Snart har jag honom på mitt bröst, grålila, varm och kladdig. Han är här och det är allt som betyder något.

RÄVEN

Zorro betyder räv på spanska. I julklapp gav jag Zorro en gosedjursräv. Rävis, Zorro eller Rävi Shankar kallar jag den. Vi har kommit att spendera mycket tid tillsammans. Vi ligger i sängen, sover, läser, ser på film. Väntar.

I DEN HÄR ÅRSTIDEN

Det är en så ful årstid som samtidigt är så vacker. Brun och grå, naken och tom. I den här årstiden ska du födas. Jag är inget vidare på att gå nu för tiden, men kan cykla lite långsamt i skymningen. Om 10 dagar fyller jag år. När blir din födelsedag? Om 5 dagar har man sagt.

REDOVISNINGSPLIKT

Ester Roxberg – Barnvagnsblues (”Ett nytt släkte, en egen art, har uppstått. Det hände över en sommar. De kan inte ha funnits förut. Hon kommer mot mig på trottoaren. Jag vet inte vem hon är. Hon ser också på mig. Vi ser på varandra, jag och den andra främmande mamman. Vi granskar varandra ogenerat. Vad har hon för vagn, vilken färg? Vilket märke på babyfilt? Vilken skötväska? Vad har hon på sig? Har hon sminkat sig, satt upp håret? Oavsett svaren har hon samma trötta blick som jag. Hon har inte heller någon mammagrupp med sig. Hon rullar planlöst vagnen framför sig och ser sig omkring precis som jag. Jag vill hejda henne, stoppa henne i farten. Men när hon passerat ser jag en ny främmande och lika ensam mamma. Jag ser en till och en till. Bara nyligen fanns de inte. Nu ser jag dem överallt, de ensamma mammorna. Vi är små isolerade öar som flyter omkring i staden. Ibland flyter vi samman för en kort stund på trottoaren. Det är ett tyst samförstånd som blir kvar hos oss.”)

Mia Öström – Vakuum (Jag grät till den här fint skrivna ungdomsromanen, om Jonna vars storebror tagit livet av sig. Den blir lite banal ibland. Men jag förlåter den. I tonåren är man ju lite banal. ”Mörkret inuti mig är tungt, gör det svårt att andas. Jag brukar titta på de som är gravida på stan, hur de rör sig liksom försiktigt och långsamt. De måste vara försiktiga, de har liv inuti sig. För mig är det tvärtom.”)

Åsa Grennvall – Deras ryggar luktade så gott (Fantastisk serieroman om att växa upp i ett känslomässigt vakuum med föräldrar som inte ser en och inte ger en kärlek. Läs, bara läs.)

Mats Jonsson – Nya Norrland (Han är alltid bra när han är personlig, Mats Jonsson, men när det blir allt för långa historiska utläggningar om skogsbruk och allt för trista utläggningar om bostadsrättsföreningar i Stockholm så blir det bara tråkigt. Synd. För det är ju superintressant med skillnad stad och landsbygd, utflyttning från landsbygd, både vad gäller det personliga och det politiska. Det finns iallafall mycket jag gillade här. Då även att det äntligen finns någon annan som inte heller klarade Karolina Ramqvists roman Alltings början, som han tar upp. Som att någon äntligen förstår en! Jag hade så himla svårt för Alltings början. Minns det som att jag mådde fysiskt illa. Trots att det ju var en välskriven, mycket bra roman. Men: bortskämda Stockholmskulturbarn som inte ser sina privilegier, kontra oss från landet. Sen skildrar han det här brännande i att ha lämnat sin uppväxt på landsbygden, att känna så mycket inför den, men att inte kunna bo där. Att komma dit och promenera. Jag känner igen det så mycket.)

Tove Mörkberg – Källarhundarna (Diktsamling om det rumsliga tillstånd som kallas psyket, står det på baksidan, och det är precis vad det är. Tove Mörkberg skriver precis som i sin första diktsamling Barnen kort och kärnfullt. Och trots allvaret finns här en stillsam humor. Eftersom vi bägge är utgivna på Brombergs har vi gjort flera läsningar tillsammans, och trots att jag därför hört flera av dikterna flera gånger innan så är det ändå en annan sak att läsa dem på papper. ”Rummet / det faktiska / rummet / frånvaron av / integritet / och skosnören” och ”Trädet driver mig / till vansinne / med sin / lövsprickning” och ”Är livet orättvist / har jag förlorat / ville jag någonsin / vinna”)

Johanna Frid & Gordana Spasic – Familieepos (Stark diktsamling om familjen, om bristen på familjen, skriven på både danska och svenska, och precis som de bägge språken är det som att den rymmer två temperament, både det burdusa och vilda, och det mer finstämda och vemodiga. ”jeg vill bare gerne tale om slutet // så pludselig, har man en ny familie / nogle gange/finder du dig selv/i fremmed land / och ser dig omkring i rummet/fremmed sprog i din mund / det är helt slumpmässigt, vilka man är satt att älska // det føles ikke mere rigtigt nu, ikke mindre / det är som där hemma: tåg, måne, lax // jeg har varit familj/med många familjer / suttit vid fremmed bord / blevet knust av fremmed mödrar // kroppen är densamma / och stolarna och borden”)

Andrea Lundgren – Nordisk fauna (Noveller med djuriska teman, med huvudpersoner som befinner sig precis på en gräns.)

Nathan Hill – Nix (En stor, tjock, härlig amerikansk roman, om familjehemligheter och amerikansk politik. Sträckläsningsvarning utfärdas! Jag visste att jag skulle gilla den från de första meningarna: ”Om Samuel hade vetat att hans mamma tänkte ge sig av hade han varit mer observant. Kanske skulle han ha lyssnat mer uppmärksamt på henne, skrivit ner vissa avgörande saker. Kanske skulle han ha betett sig annorlunda, talat annorlunda, varit annorlunda. Kanske skulle han ha kunnat bli ett barn som det varit värt att stanna hos. Men Samuel visste inte att hans mor tänkte ge sig av. Han visste inte att hon vid det laget hade varit på väg i flera månader – lite i taget, i hemlighet. Bit för bit hade hon tagit med sig saker från hemmet. En enstaka klänning ur garderoben. Sedan en bild ur fotoalbumet. En silvergaffel ur bestickslådan. Ett täcke under sängen. Varje vecka en ny sak. En ylletröja. Ett par skor. En julprydnad. En bok. Långsamt blev hennes närvaro i hemmet allt skirare.”)

GOOGLAR ”AHHHHH LIVET”

Har idag, på vad som skulle ha varit mammas födelsedag och som är en månad till BF, skickat in min roman till förlag. Känns stort och viktigt och pirrigt och läskigt och förjävligt. Nu firar jag med kokt potatis, tofubiffar, brunsås, lingonsylt och inlagd gurka. En alkoholfri cider. Googlar ”Ahhhhh livet”. Inte uttalat som något njutigt alltså, utan med desperation.

INTERNET

Klickar runt på internet för man hittar ju allt här och jag vet inte vad jag söker men så inser jag att jag ju vill kika in i magen och se hur bebi har det men det finns ju inte på internet och varför finns inte det på internet!?!?