NYFÖDD

”Jag är så nyfödd”, säger Arvid. ”Jag är en liten bebis. Jag är så nyfödd.”

Han tittar på teve där en flickas kanin ska få en kaninunge. På morgonen berättar föräldrarna för flickan att kaninungen är född nu. Men att den är död.

Jag ringer till sjukhuset. Det är redan mycket dubbelbokat i Malmö så jag får tid i Lund istället. I väntrummet börjar det sprattla i magen igen. En halvtimme ctg sen får jag åka hem.

Arvid har kissat i soffan.

”Jag vill hålla din hand.”

Jag hatar förändring. Jag vill bara att allt ska vara som förut. Även de saker som jag ville bort ifrån. Jag vill tillbaka till Akademibokhandeln. Jag vill flytta hem till Östergötland.

”Jag vill inte laga den. Jag vill ha sönder den nu.”

Jag har svårt att se mig själv som mamma, så som andra ju måste se mig, när jag är ute med mitt barn. Där är en mamma. Som att jag inte kan fatta att jag är så vuxen? Som att jag någonstans fortfarande mer tror att jag är sjutton? Eller kanske tjugofem?

”Jag vill ringa morfar Bengt.” ”Åh han kan nog inte prata. Jag tror han är i skogen.”

Det är snart en månad sedan jag pratade min min pappa senast. Är detta på riktigt? Händer det verkligen?

”Jag vill ringa morfar Bengt.” ”Åh han kan nog inte prata. Jag tror han sover.”

Efter en vecka av vabb hinner jag med mina tankar igen. Jag tycker att jag luktar konstigt. Förändras ens kroppslukt när man är gravid? Eller är det bara svett. Hösten?

”Jag vill bo i Ringarum. Och åka röd Saab. Samma Ringarum som morfar Bengt.”

Jag vill bo i stan och sitta ifred med mina tankar på café. Jag vill bo på landet och gå en promenad längs en åker.

”När jag är vuxen kan jag natta mamma. Då är mamma liten.”

Jag vill föda ett barn i november och ge ut en bok i januari.

Jag vill att allting förändras. Jag vill att det alltid ska vara precis såhär.

JAG ÄR EN FATTIG BONDDRÄNG MEN JAG LEVER OCH SNUS

Alltså min gulliga unge. Henrik och Arvid var på stan och köpte lite fler kalsonger till Arvid, dvs hälften av hans underbyxor är trosor, han får välja själv och tack och lov väljer han många rosa och med enhörningar. Han föll dock särskilt denna gång för ett par ”fotbollsmönstrade”, dvs sådana där rutor som fotbollar har i svart och vitt, men när jag frågade honom om kalsongerna lös han upp och sa att det var schack!! Åh mitt mammahjärta då. Och hahaha Lindex, ni får tänka lite utanför boxen ibland kanske, när ni designar barns underbyxor! Andra gulliga grejer min unge gör är att han hämtar en varsin ukulele till honom och Henrik och så sångboken och så sitter de och spelar och sjunger. Han kan också be oss spela sångerna på ”klånen”, dvs telefonen, om han inte bara gnolar på själv medan han leker. Hans favoritsånger är Fattig bonddräng, Uppå källarbacken, Varm korv boogie och Pappa kom hem. Hans egen version av fattig bonddräng är hemskt fin. Först löd den: ”Jag är en fattig bonddräng men jag lever och snus.” Sen ändrade han den till: ”Jag är en fattig bonddräng men jag lever och svär.” Älskade unge, idag blir han 2,5 år.

SVETTAS

Jag skriver några rader. Jag raderar dem.

Jag svettas. Jag dricker en kopp te.

Jag är så begränsad av mina begränsningar. Hur skapar man något större än sig själv?

DRA ÅT HELVETE

När vi åkte hem till Skåne igen. När vi lämnade Östergötland. Sensommarskymningen som sakta föll och Arvid som vägrade somna i bilen. Jag försökte att inte gråta till ”When morning comes to town I’ll be moving on”. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. Om det som hände. Om det som hänt. Men det är nog bäst att låta bli, än så länge. Jag skriver sms till kompisar och sms till mig själv, det är min dagbok tills vidare. Nu är det vardag igen. Jag redigerar poesi. Stan är glödhet och det känns som New York och jag njuter av att sitta på café och svettas. Nej jag njuter inte av att svettas, men jag njuter av att få sitta på café och skriva igen. Jag njuter av att det här är mitt liv. Det andra lämnar jag.

AUGUSTI

Augusti, min favoritmånad? Jag tänker på gula åkrar precis innan skörd, promenad i skymningen och lukten av kvällsfukt, att återigen sätta sig med orden och den där känslan av nystart, klar luft och klara tankar. Men just nu är det värmebölja och jag är i stan, het asfalt, trångt på stranden, ensam med Arvid över helgen. Väntar på augustimörker, augustifukt, de klara tankarna, som ska ta sig an ordhärvorna och börja skapa något ur det. ”Du är så gullig mamma och du är så vacker”, sa Arvid när jag nattade honom. Han låg tvärs över mina ben men sa att han låg på höskullen. Han bajsade i pottan på stranden idag. En förbättring mot häromveckan när han bajsade i en sjö. Han har även kissat i pottan mitt på ikea. Nu är det mörkt och stilla och jag ska nog koka en kopp te och vara uppe alldeles för sent bara för att få lite mer av mörkret och stillheten. Äta lakrits till kvällsmat.

ENSAM HEMMA

Det regnade. Sen slutade det regna. Jag lyssnar på Beth Orton på repeat. Har vikt tvätt och ätit pannkakor med glass och jordgubbar och nu ska jag läsa en bok. Henrik och Arvid sitter på tåget mot Göteborg. Jag älskar att vara ensam hemma. Dvs en gång i tiden älskade jag att vara ensam hemma, nu är jag det aldrig. Förra sommaren åkte de också bort över en natt, det var min första gång ensam hemma på riktigt sedan Arvid kom, och då började jag känna att ja, jag vill bli gravid igen. Haha komisk effekt av att vara ensam hemma. Nu har det gått ett år och någon ligger och buffar i min mage. Jag tycker nog att profilen på ultraljudsbilderna är lite lik Arvid. Ultraljudsbarnmorskan var förbannad att jag fått vänta så länge på ultraljud, och hon gjorde ultraljudet trots att min remiss från sjukhuset inte kommit fram. Jag missade min första tid för ultraljud pga förkylning, och i coronatider och semestertider skulle jag behöva vänta fem veckor innan sjukhuset hade nästa lediga tid, så efter en himla massa telefonsamtal och oro hittade jag en tid privat istället som innebar endast fyra veckors väntan. Äntligen har jag fått se dig. Fått veta att allt ser bra ut. Och sommaren går. Även om jag vissa dagar knappt kan gå pga sammandragningar. Arvid har äntligen fått höra åska. Det åskade mest hela tiden när vi var i Östergötland. I Bohuslän blåste det mest. Vi gick små promenader och upptäcktsfärder. Alla djur Arvid fått klappa. Alla bär vi plockat. Alla böcker jag läst. Baden. Arvegodsen från Henriks farmor som flyttat in på äldreboende, varav lite är sånt vi sparar inför vår framtida stuga. Eller om det rentav blir ett hus. Vem vet.

JAG KAN INTE FÖRSTÅ ATT HAN ÄR MIN?

”Jag doppade hududet!”

”Vad gör du här mamma?”

”Efter frukosten kan pappa och Arvid bygga med lego.”

”Pappa och Arvid träffade Elling och Ellings mamma på nya lekplatsen.”

”Hur ska vi komma hem?”

”Bajset kommer ur snoppen. Det gör det.”

”Hunden kissar med svansen.”

”Ambulansen krockade! Jag gråtade. Jag blev rädd. Mamma inte gråtade. Mamma blev inte rädd.”

POESI VS PIONER

Jag plockar bort vissna blommor och slänger. Råkar dammsuga upp en dinosaurie när jag försöker bli kvitt frömjölet. Jag kan nu titulera mig paleontolog. Om det gick lika lätt med orden. Det är en pärs att redigera poesi. Men jag har iallafall pioner.

4EVER

Efter sexton år av att leva i synd provar vi livet som gifta! Min partner in crime och the love of my life är nu även min man! (Och han hashtaggar det lisa4ever.) Jag är fortfarande så rörd och tagen, och hela lägenheten är full av blommor så jag är konstant allergisk. Så jäkla fint.