Jag klippte bort några centimeter hår framför badrumsspegeln igår kväll. Det blev mer än vad jag tänkt. Som att jag försökte klippa bort ångesten också. Sånt jag tycker om: Sitta på cafe och skriva. Rida i skogen. Höra mitt barn skratta. Ligga i sängen och läsa en hel dag. Åka bil långt med Henrik och prata om allt och inget. Sånt jag inte tycker om: Alldeles för mycket. När Arvid är exalterad lägger han på fler ändelser på sina ord. Mammamma. Hundarnanana. Jag längtar efter att själv vara så exalterad över världen, men jag är rädd för att jag håller på att bli bitter. Trodde den här livskrisen skulle vara slut snart. Men vi har haft det fint också. Varit i sommarstugan. Arvids första bad i mörk skogssjö. Plocka smultron i skogen. Jag fick läsa och lukta på skymningen på landet.

När det känns omöjligt att någonsin lyckas med skrivandet eller karriären. Inte för att kvinnor inte kan ha både familj och karriär, men snarare som att det låg en förbannelse över mig, som om jag ingått en pakt med en högre makt att får jag bara kille och barn så behöver jag inget mer. Missförstå mig rätt, jag vill inte byta bort dem. Men jag vill ha allt.

Kära dagbok. För fem år sen fixade jag nytt pass när jag och Henrik skulle spendera en höst i New York. Flygresan dit mellanlandade vi på Island. Nu fixar jag nytt pass när Stina och jag ska till Island, och rida! Om jag var en influenser skulle jag lägga upp en bild på mina passfoton. Man ser ju alltid hemsk ut på passfoton. I alla fall jag, det är sån konstig ljussättning. På de här fem åren kan jag konstatera att jag fått mörkare hår, och att jag blivit snyggare? Eller det kanske bara är ljussättningen som blivit bättre. Men ändå lite skönt att känna sig snyggare. Med den självföretroendeboosten drog jag till Monki för att köpa en blommig kjol. Letade fruktlöst efter en blommig kjol förra sommaren. Nu hade jag sett på Monkis hemsida att de kanske hade nåt vettigt. Ja, jag är en sån som inte hinner gå i butiker längre, utan stjäl lite skrivtid för att fönstershoppa på nätet, för att sedan attackera vid rätt tillfälle. Kom dock ut från Monkis färgglada butik utan blommig kjol, men med en svart kjol, en mörkblå klänning och en mörkblå t-shirt. Så färgglad jag kände mig hehe. Och rik tydligen. Men det gäller att passa på att shoppa när tillfälle ges. Kände mig lite som mamma, hon handlade också så i attacker. Men var på väg att råka köpa en mag-t-shirt. Det var den där självförtroendeboosten från  passfotot tror jag. Har inte haft magtröja sen jag var fjorton? Men trettiosex år gammal post graviditet är kanske rätt tillfälle tänkte jag. Resonerade dock med mig själv och kom fram till att jag aldrig skulle använda den, även om den var prickig. Sen red jag lektion två timmar på raken på min favoritfavorit Claudina som jag inte vet om jag kommer rida igen om jag väljer att sluta rida stor häst till förmån för islandshästar. Sen åskade det och Arvid pratade i sömnen. Han sa ”Dada” med nöjd röst.

Det regnar utanför det öppna fönstret. Jag borde gå och lägga mig men det är så mycket jag vill hinna på kvällarna efter att Arvid somnat. Förutom att röja upp kaoset så vill jag sitta vid det öppna köksfönstret och lyssna på regnet och känna stråk av sval luft mot min åskklibbiga hud, dricka te och äta godis, skriva några ord här, läsa några ord någon annanstans, samla mig. Jag läcker fortfarande bröstmjölk några droppar då och då, det är fläckar på mitt nattlinne. Jag saknar Arvid så mycket på dagarna när jag jobbar så när det kommer in små barn i butiken passar jag på att prata med dem och kan nästan få en klump i halsen när de går igen. Ikväll när Arvid skulle somna klättrade han upp på mitt bröst och lade sig ovanpå mig och somnade där. Jag måste klippa naglarna. Jag vill köpa den sommarkjolen som jag aldrig hittade förra sommaren, men när ska jag hinna leta? Kan någon köpa en kjol till mig? Vaxa mina ben? Klippa mina naglar? Göra rehab åt mig? Läsa böcker åt mig? Nej det vill jag göra själv. Längtar till en helg ensam hemma och bara sträckläsa i sängen. När kommer det att hända igen? Nu tar jag en tredje kopp te. Fan vad jag kommer behöva kissa inatt. Jag behöver också bestämma mig för om jag ska sluta rida stor häst eller sluta rida islandshäst. Jag har ridit stor häst hela livet känns det som. Men så när jag var gravid började jag även rida islandshäst en dag i veckan. Maxade hästandet medan jag kunde. Trodde nog inte det skulle vara mer än en kul grej att prova på. Men nu under våren har jag också ridit både dressyrlektion på stor häst en dag i veckan och ute i skogen på islandshäst en dag i veckan. Men jag har varken råd eller tid med det egentligen. Lyxproblem men jag kan verkligen inte bestämma mig åh fjffh fhefy  jdkkrp  fjfvj jhfh h h h fjfjfkwdldp.

Dindje, dinden, dindinden, dunde, dundundje.

Ungefär så kan det låta, lite beroende på graden av Arvids engagemang. Det är ett ord han haft rätt länge, men vi har aldrig förstått vad det betytt. Vi har inte kunnat hitta sammanhang, koppla det till något. Pedagogen på öppna förskolan sa till Henrik för en månad sen eller två, att åh han kan säga hund! Nja tyckte Henrik, och jag, när han berättade om det för mig. Det är inte det det betyder, men det var ju gulligt att hon trodde det.

Men jo. Det betyder hund. Och han har sagt det i flera månader utan att vi fattat att det är det han sagt.

(Önskar här med att Siv på öppna förskolan börjar jobba på den förskola som Arvid blir tilldelad.)

Mina fingrar luktar kortison. Jag fick sovmorgon till 05.50. Klagar jag mycket nu för tiden? Jag ska försöka sluta. Jag försöker förstå att vi klarade flytten, att vi kan slappna av nu. Ska bara packa upp det sista först. Det blommar irisar på innergården, nedanför vårt sovrumsfönster. Det skulle nästan kunna vara mammas rabatt, hemma i Ringarum. Den här hösten och vintern som varit min livskris. Kanske kom mitt eksem tillbaka pga den. Men i tisdags var jag i Lund på intervju till en utbildning som jag vill komma in på, och jag var glad och förväntansfull och energisk på ett sätt som jag inte riktigt minns när jag var senast. Jag ser ljuset i slutet på krisen. Det är våra ljusa brädgolv, blåregnet som blommar på innergården (har seriöst Malmös finaste innergård), Arvids ljusa skratt, en ny förskoleansökan när den förskolan vi blev tilldelade inte alls kändes bra (alla jobbiga saker som kommer samtidigt), en diktsamling på förlag, en novellsamling som snart är klar, en ansökan till universitetet. Jag vet inte vart det ska leda, men det leder bort från det som var, det som inte kändes bra.

Arvid har börjat vakna strax efter fem om morgnarna. Ligger och drar mig i håret. Sjunger mammaaa, gungaaa, mammaaa, gungaaa. Jag tänker på att jag vill få tid att sätta upp saker på väggarna. Det är något som jag kan kontrollera, när allt annat runt om bara sker.

Ibland vet jag inte om jag är vuxen eller barn, för när jag är i stallet är jag i barndomen.

Vi har flyttat till världens finaste lägenhet. Lena nyslipade brädgolv som sträcker sig från rum till rum och träd utanför alla fönster. När jag vaknar flyttstressad mitt i natten och inte kan somna om ligger jag och tittar ut på vinden i trädkronorna. Förstår inte att det kan kännas som ett hem direkt.  Som om vi levt ett parallellt liv i den här lägenheten. Ett bättre liv. Jag tycker att vi borde flyttat hit mycket tidigare. Men det var hemskt att flytta, att packa, alla jäkla grejer överallt, och ett vilt barn mitt i allt. Vi hade aldrig klarat det utan sån fantastisk hjälp. Nu kommer det att ta veckor att komma iordning. När Arvid somnat om kvällarna packar vi upp och dricker bubbel.

Arvid har lärt sig säga gunga. Jag har inte skickat dikterna till förlag än, men nu är de kanske klara. Vi har packat ner hela vårt hem, elva år. Vet inte om man ska förfaras över hur mycket det är, eller att det inte är mer än såhär.